Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornkristen konst - Fornkunskap el. Arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
797
Fornkunskap
798
med en martyrgrav, eller ur torgbasilikan (se
Basilika, sp. 976) är ovisst, men sannolikt
var cellan den äldsta kristna kultbyggnaden
ovan jord (tidigare torde gudstjänsterna ha
hållits i privatbyggnader, undantagsvis i
katakomberna). De olika typerna, den
hellenistiska plattäckta basilikan och den orientaliska
välvda, finnas båda i Mindre Asien, t. ex. i
Binbir-kilise, staden med de »tusen och en»
kyrkorna, där man kan följa huvudtypernas
och mellanformernas utveckling bättre än i
Rom, vars äldsta kyrkor förvanskats genom
ombyggnader. Jämte långkyrkan, basilikan,
märkas även centralkyrkan och
kupolbyggnaden (se C e n t r a 1 b y g g n a d), vars
ståtligaste monument, Sofiakyrkan i
Konstantino-pel, förebådar och inleder den bysantinska
konsten. I västromerska riket äro
centralbyggnader ej så vanliga; märkliga dylika äro
gravbyggnaderna i Ravenna över Galla
Pla-cidia (omkr. 440) och Teoderik (omkr. 525).
Även profanarkitektur förekom i f. Bäst
bevarade huskomplex finnas i mellersta Syrien;
av inskrifter får man veta både byggnadsår
och arkitekt (400- och 500-talet).
Måleriet ger den bästa inblicken i den
forn-kristna symboliken. Putti, eroter, muser, Amor
och Psyke lånades från antiken. Judendomens
betydelse för f:s symbolik är ännu ej
tillfyllest känd. De äldsta bildframställningarna
ha övervägande eskatologisk karaktär. Roms
katakombmålningar äro synnerligen viktiga
för kännedomen om den fornkristna
föreställningsvärlden och konsten. Beroendet av antik
väggmålningskonst är påtagligt. Med den
egentliga fornkristna arkitekturens
uppblomst-ring på 300-talet började en ny gyllene tid
för väggsmyckningskonsten, och
mosaikarbeten (se Mosaik) i skönaste
färgsammanställningar utfördes både i det östromerska
och i det västromerska riket. Ravenna och
Massilia förmedlade de österländska
stilformernas införande till Italien och norden.
Den judiska föreskriften om att
gudomligheten ej finge återges i bild verkade
hindrande på uppkomsten av en kristen skulptur.
Under trycket av greki sk-romersk
konstuppfattning utvecklades dock snart en plastiskt
smyckande konst, särskilt sarkofagskulptur,
vars ikonografi — liksom måleriets — röjer
påverkan av palestinensisk teologi och
mindre-asiatisk form. Ett betydande antal
sarkofager från fornkristen tid har man funnit i
Rom, men det är känt, att gravmonument
importerades österifrån. Den äldsta fornkristna
skulpturen hörde till den alexandrinska
konstkretsen. En yngre riktnings alster bära
mindre-asiatiska och antiokenska drag. I Rom och av
dess konst beroende trakter funnos
verkstadsskolor, som utgått från de äldre österländska.
I dessa upptogos grekiska stilformer, analogt
med utvecklingen inom målar- och
mosaikkonsten. övervägande gynnades reliefplastik;
friskulptur från den tiden är sällsynt. De
romerska imperatorsstatyerna visa nära
släkt
skap med antik statykonst. I den senantika
världen måste även inom denna konstart
helle-nismen mer och mer vika för orientaliskt
inflytande, och mot slutet av perioden
påverkade bysantinsk stil även den fornkristna
skulpturen (särskilt märkbart i relieferna).
I sin programskrift »Orient oder Rom»
(1901) har J. Strzygowski lagt fram nya
synpunkter ang. f :s härkomst och utveckling;
jfr samme förf., »Den kristna kyrkokonstens
ursprung» (1920). Bland äldre och yngre
forskare märkas vidare G. B. de Rossi, F. X.
Kraus, Ch. Rohault de Fleury, N. Kondakow
och O. M. Dalton. Litt.-hänvisningar finnas i:
L. von Sybel, »Christliche Antike» (1906—09);
O. Wulff, »Altchristliche und byzantinische
Kunst» (1914); C. M. Kaufmann, »Handhuch
der christlichen Archäologie» (3 :e revid. uppl.
1922). E. L-k.
Fornkunskap el. A r k e o 1 o g i, i vidsträckt
mening vetenskapen om människosläktets
utveckling under äldre tider. Då skriftliga
dokument från längre tillbaka liggande
tidrymder saknas eller föreligga i blott ringa
utsträckning, sysselsätter sig f. huvudsaki. med
övriga bevarade rester, fornsaker och
forn-lämningar, av mänsklig kultur. F :s metod,
den komparativt-typologiska, är densamma,
som tillämpas inom de flesta övriga
vetenskaper, särskilt naturvetenskaperna. Liksom
inom biologien arternas utveckling och
inbördes förhållanden studeras, så studeras inom f.
fornsakstyperna från liknande synpunkter.
En enhetlig indelningsgrund för f. skulle
möjl. kunna vinnas, om man lade antingen
tiden eller kultursammanhanget eller
lokaliteten till grund för indelningen, men vank
sammanblandas dessa olika synpunkter, och
man talar om vissa arkeologiska discipliner,
som genom det på dem nedlagda intresset
vuxit sig starka, ss. jämförande,
förhistorisk f., orientalisk f., av
vilken den bibliska (se Biblisk
arkeologi) är en del, klassisk f., som
omfattar den grekiska och romerska kulturen,
och medeltidsarkeologi, av vilken
den kyrkliga utgör ett specialområde.
Förhistorisk f. omfattar huvudsaki. Europas
förhistoria men stöter samman med orientalisk
f. Amerikansk f. behandlar huvudsaki.
de amerikanska kulturfolkens historia före
Amerikas upptäckt (se därom Amerikansk
arkeologi).
Intresset för forntiden tändes under
renässansen, då antika och förhistoriska
föremål samlades i de påvliga palatsen samt i
furstliga personers konst- och
kuriosakabinett. I Sverige vaknade man tidigt till
medvetande om betydelsen av de inhemska
forn-lämningarna. Därom vittna J. Bures
run-arbeten (omkr. 1600—20) och den
omständigheten, att regeringen 1630 utnämnde två
antikvarier, Bures lärjungar M. Aschaneus
och J. Henriksson Axehiälm. 1667 inrättades
Antikvitetskollegium (se d. o.), som 1692
om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
