Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fornkunskap el. Arkeologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Fornkunskap
800
danades till Antikvitetsarkivet och som bl. a.
hade att samla runinskrifter och undersöka
foinlämningarna. 1734 års lag stadgar om
inlösen av fornfynd. Under senare delen av
1700-talet var intresset för f. kanske mindre
starkt, men det uppblomstrade på nytt i
början av 1800-talet, då Götiska förbundet i sin
tidskr. Iduna intog arkeologiska uppsatser.
Klassisk fornkunskap. Den
klassiska forntidens lämningar av konstalster
rönte f. ggn en vetenskaplig behandling, då J.
J. Winckelmann sammanställde det då kända
materialet i sin »Geschichte der Kunst des
Althertums» (1764). Mycket material
brag-tes i dagen genom de av neapolitanska
regeringen 1738—80 företagna utgrävningarna i
Herculaneum. Medlemmar av det 1734 i
London stiftade Society of dilettanti gjorde
genom sina upptäcktsresor nya landvinningar
på detta område. Palmyra och Baalbek
gjordes bekanta för allmänheten, och Atens
minnesmärken publicerades av målaren J. Stuart
och arkitekten N. Revett i ett stort verk,
»The antiquities of Athens» (1762—1815).
Under 1800-talet företogos forskningsresor i
olika länder, arkeologiska föreningar bildades,
och det vunna materialet bearbetades av en
väldig stab av forskare. Bonapartes fälttåg
till Egypten 1798 gav upphov till studier i
Egyptens förhistoria (se Egyptologi). Från
Aten hemförde lord Elgin (se Elgin, Th. B.)
till England den berömda Parthenonfrisen,
och 1811 upptäcktes de nu i München
förvarade arkaiska marmorskulpturerna från Egina.
Utgrävningar företogos i Pompeji 1808—15,
och på Sicilien utgrävdes 1822—23 två
ålderdomliga grekiska tempel i Selinunte. Även
i Etrurien företogos utgrävningar.
I Grekland och Mindre Asien började efter
grekiska frihetskriget (1821—29) en livlig
arkeologisk verksamhet. Akropolis (se d. o.) i
Aten började befrias från spillror, som täckte
de klassiska ruinerna, och Ch. Fellows’
forskningsresor i Lykien samt andra delar av
Mindre Asien riktade uppmärksamheten på
där befintliga ruiner från grekisk och
romersk tid. Genom utgrävningen av gravarna
vid Dipylon i Aten gjorde man bekantskap
med den geometriska stilen (se Dipylon
och Grekisk konst), och H. Schliemanns
1870 påbörjade grävningar vid Hisarlik-Troja
öppnade oanade vidder för forskningen.
My-kenaitidens härlighet blev ytterligare känd
genom undersökningen av Mykenai, Tiryns
och andra borgar i Grekland, och ett
verkligt centrum för samma kultur har upptäckts
av sir Arthur Evans på Kreta. Tyskarna ha
bedrivit utgrävningar i Olympia, Pergamon,
Priene och Miletos, österrikarna vid Efesos,
fransmännen vid Delfi och på ön Delos,
amerikanerna vid Sikyon och Argos samt i
Palestina, danskarna på Rhodos o. s. v. I Aten,
Rom och Konstantinopel ha flera nationer
upprättat arkeologiska institut (sedan 1924
existerar Svenska institutet i Rom,
se d. o.), och lärostolar i klassisk
arkeologi ha upprättats vid ett flertal europeiska
och nordamerikanska univ. I Sverige
meddelas undervisning i klassisk arkeologi vid
univ. i Uppsala och Lund. Svenska forskare
(S. Wide, L. Kjellberg, M. P. Nilsson) ha
deltagit i grävningar i Ättika, på
Arkipelagens öar och i Mindre Asien (Kalaureia,
Lindos, Larisa m. fl.); 1922—26 ha på
kronprins Gustav Adolfs initiativ svenska
grävningar företagits i Asine (av O. Frödin och
A. W. Persson) samt i Dendra sedan 1926
(av A. W. Persson). Se Egeisk kultur.
Förhistorisk fornkunskap. En
av den förhistoriska f:s första och viktigaste
landvinningar var insikten om
kulturutvecklingens gång i Europa från en stenålder (se
d. o.) över en bronsålder (se d. o.) in i en
järnålder (se d. o.). Hedern av denna
upptäckt (»treperiodssystemet») bör närmast
tillskrivas dansken Chr. J. Thomsen (omkr. 1830);
i svensk forskning infördes den av B. E.
Hilde-brand. Den naturvetenskapliga
arbetsmetodens införande i förhistorisk f. daterar sig från
Sven Nilsson, som använde en sådan metod
redan 1838—43. Den fullkomnades alltsedan
1870-talet, då O. Montelius och H. Hildebrand,
oberoende av varandra, började använda den
vid sina undersökningar om spännets typologi.
Den äldsta stenåldern blev närmare bekant
först genom de första grottfynden i
Sydfrank-rike (1853). Redan 1879 upptäcktes i Spanien
de första grottmålningarna och
grottristning-arna från äldre stenåldern (se P a 1 e o 1
i-tisk konst); under 1890-talet och senare
ha nya sådana anträffats i Sydfrankrike och
Portugal. Viktiga för kännedomen om äldre
järnåldern blevo de fynd, som från 1846
gjordes vid Hallstatt (se Hallstattiden) i
Österrike, och lika betydelsefulla gestaltade
sig pålbyggnadsfynden i Schweiz (de första
1854). De spredo ljus över den yngre
stenåldern och den äldre bronsåldern. Den äldre
stenåldern i norden blev först bekant genom
fynden i de danska skalhögarna, de s. k.
kökkenmöddingarna. Om nordens forntid har
kunskapen ökats genom talrika fynd, av
vilka några av de mest bekanta äro de
danska fynden av gravkistor från äldre
bronsåldern, innehållande dräkter m. m.,
mossfyn-den i Slesvig och Danmark med sina massor
av föremål från folkvandringens första tid,
de märkliga båtgravarna vid Vendel,
grav-och stadslämningarna på Björkö i Mälaren
samt de norska vikingaskeppen. I norden
finnas centralmuseer för fornlämningarna i
Stockholm, Köpenhamn, Helsingfors och Oslo
samt en stor mängd provinsmuseer.
Förhistorisk f. står högt i norden, och undervisning
däri lämnas vid flera univ. I olika provinser
arbeta fornminnesföreningar för fornminnenas
vård. De arkeologiska sällskapen och deras
tidskrifter äro synnerligen talrika. Forskare
från skilda länder mötas vid
arkeologiska kongresser (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
