Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Fotografi
876
motsv. valörer återgiva färgernas olika
tonvärden blir störande märkbar vid
fotografering av färgade föremål. H. W. Vogel fann
1873, att man genom att färga bromsilvret
kunde göra det känsligt för ljus av andra
färger än dem, för vilka det urspr. reagerade.
Om bromsilvret färgas så, att det
absorberar ett visst spektralområde, ökas
känsligheten för detta. Till färgning användas starkt
utspädda lösningar av vissa tjärfärgämnen;
de tillsättas antingen emulsionen före
plåtarnas gjutning, eller ock badas de färdiga
plåtarna i en lösning av färgämnet. Man
kallar denna process optisk
sensibili-sering; de färgämnen, som ha förmåga att
sensibilisera, kallas optiska
sensibili-s a t o r e r och de genom sensibiliseringen
erhållna plåtarna ortokromatiska, om
de sensibiliserats för gult och grönt (se bild
10 c), och pankromatiska, om de även
käns-liggjorts för orange och rött (se bild 10 d, e och
f). Optiskt sensibiliserade plåtar kallas med ett
gemensamt namn färgkänsliga; en icke
sensibiliserad plåt, som alltså endast äger
bromsilvrets ursprungliga spektrala
känslighet (jfr bild 10 b), kallas vanlig. Med o r t
o-kromatisk fotografi förstår man
fotografiskt arbete med färgkänsligt
negativmaterial. För att kompensera den
färgkänsliga plåtens alltid övervägande
blåviolett-känslighet använder man ett
kompensations-filter, gulfilter, gulskiva (se L j u s f i 11 e r),
som i viss grad absorberar de blå och violetta
strålarna. Gulskivan placeras vanl.
omedelbart framför eller bakom objektivet. Genom
användning av en färgkänslig plåt och ett
rätt avstämt kompensationsfilter kan man
ernå ett valörriktigt återgivande av
föremålets färger (jfr bild 6—7). Kompensationsfiltret
kan även utgöras av själva gelatinskiktet
genom att man färgar detta gult
(anti-screen-eller non-^Zfer-plåtar).
För framställning av de positiva bilderna
användas olika
kopieringsförfaran-d e n. Mest brukas kopieringspapper med
klor-eller bromsilver, men flera andra ljuskänsliga
ämnen ha fått praktisk användning för
framställning av de positiva bilderna.
Kopie-ringspapperen med silversalter indelas i u
t-kopieringspapper och f r a m k a
11-ningspapper. Vid de förra, som alltid
innehålla klorsilver, sker svärtningen direkt,
d. v. s. det ljuskänsliga papperet belyses,
kopieras, under negativet, tills en
tillräckligt mörk bild erhållits, vid de senare
exponeras papperet helt kort, och den latenta
bilden framkallas på ung. samma sätt som en
bromsilverplåt. Det första
kopieringspappe-ret var det av Talbot framställda
klorsilver-papperet (se sp. 871). Ett liknande, med
stärkelse preparerat klorsilverpapper, s a 11 p a
p-p e r, brukades under 1850-talet för
kopiering av de på jodsilverkollodiumplåtar
upptagna negativen. Snart ersattes stärkelsen
med äggvita, albuminpapper, som gav
kopior med mer el. mindre blank yta och
bättre gradation. Albuminpapper nyttjades
nästan uteslutande till 1890-talets början, då
emulsionsutkopieringspapperen eller e m u
1-sionspapperen kommo i bruk. Även de
äro klorsilverpapper med överskott av
silver-nitrat. Såsom bärare av klorsilvret nyttjas
företrädesvis kollodium,
klorsilverkol-lodiumpapper el. celloidinpapper,
eller gelatin,
klorsilvergelatinpap-per el. aristopapper; även andra
binde-ämnen, ss. protalbin (växtalbumin), kasein
m. m., användas. Emulsionspapperen gjutas
på ett med bariumsulfat och gelatin
preparerat papper, barytpapper. Genom att man till
kollodiumemulsionen använder ett kollodium
med ringa pyroxylinhalt får papperet en matt
yta, matt celloidinpapper.
Kopieringen sker genom att det
ljuskänsliga papperet i en kopieram (se bild 11) bringas
i god kontakt med negativet och utsättes för
ljusets inverkan, tills bilden blir tillräckligt
mörk. Bilden sköljes i
vatten och tonas i
ett guld- eller
platinabad, varvid dessa
metaller delvis ersätta
silvret och ge bilden
en vackrare färgton.
Självtonande papper
innehåller i hinnan de för toningen nödvändiga
salterna. Fixeringen sker i
natriumtiosulfat-lösning. Stundom ske toning och fixering
samtidigt i ett tonfixerbad, vars
huvudbeståndsdelar äro guldklorid och natriumtiosulfat.
Efter fixeringen måste bilderna, för att bli
hållbara, sköljas ytterst omsorgsfullt. — Numera
brukas som positivmaterial mest f r amkal
1-ningspapper, som under de senaste 10—
15 åren undergått stora förbättringar och
förekomma under många olika namn. Den för
framställning av framkallningspapper avsedda
bromsilver-, resp,
klorbromsilvergelatinemul-sionen, framställes på ung. samma sätt som
den för plåtar och filmer. Den gjutes på
papper med olika struktur (blankt, matt,
grovt). Framkallningspapper förekomma med
olika gradation (mjukt, normalt, hårt) samt
med högst varierande känslighet. Det
ljuskänsliga ämnet i framkallningspapperen
ut-göres antingen av enbart klorsilver eller av
bromsilver eller ock av en blandning av båda,
klorbromsilverpapper (ibland kallat
gasljuspapper, emedan det kan
kopieras vid en gaslåga). Papper med enbart
bromsilver kallas bromsilver- el. b r
o-midpapper; det är alltid känsligare än
gasljuspapperen. Framkallningspapperen
innehålla aldrig liksom utkopieringspapperen fritt
silvernitrat och äro därför i oanvänt tillstånd
betydligt mera hållbara än dessa. De kunna
kopieras vid en vanlig glödlampa. För att
möjliggöra en snabb och bekväm kopiering
använder man en kopieringsapparat (se bild 15).
Framkallningspapperen, i synnerhet bromid-
Bild 11. Kopieram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
