Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotografiska objektiv - Fotogram - Fotogrammetri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Fotogram—Fotogrammetri
882
6 osymmetrisk anastigmat (»Protar», Zeiss 1892); ljusstyrka 1:6,3; 7 symmetrisk dubbelanastigmat
(»Dagor», Goerz 1893); ljusstyrka 1:6,8; 8 symmetrisk dubbelanastigmat (»Celor», Goerz 1902);
ljusstyrka 1:4,5; 9 trippelanastigmat (Cooke 1898); ljusstyrka 1:4,5; tO »Heliar» (Voigtländer 1902);
ljusstyrka l:4,s; 11 »Tessar» (Zeiss 1902); ljusstyrka 1:4,5. — Samtliga objektiv äro avbildade i sådan
skala, att brännvidden blir = 6 cm.
formig (växande från centrum) eller
tunnfor-mig (avtagande). Vinjettering innebär
sneda knippens avbländning genom fattningen.
De f., som använts, voro i början enkla
linser (1), som hade dessas alla fel, eller
akro-mater (2), där man dock måste starkt
avblända för felens minskande och således fick
mycket liten ljusstyrka. Något bättre
resultat fick man genom användning av
menisk-typen; aberrationerna blevo mindre, varför
även mindre avbländning kunde användas.
Ställdes två enkla linser tillsammans, med
bländaren emellan sig, minskades
distorsionen i hög grad, och bättre ljusstyrka erhölls
(bistigmat, periskop, 3). Än bättre resultat
fick man genom kombinering av två
akroma-ter (4, aplanat, rektilinear, lynkeioskop,
eury-skop). När sedan nya glassorter framställts i
Jena (se Glas och Lins), lyckades man även
korrigera astigmatismen, så att de
astigma-tiska ytorna ej blott möttes utan detta även
skedde i plåtens plan (bildvälvningen
upphävdes). Först skedde detta i Zeiss’
osymmetriska anastigmat (6), sedan i Goerz’
symmetriska dubbelanastigmat (»Dagor», 7). Jämte
dessa båda typer, vilka fått många efterföljare,
har sedan trelins-(tripplett-)typen kommit till
stor användning, alla i mer eller mindre
utvecklade former. Av de olika typerna skiljer man
på vidvinkelobjektiv, där ett stort bildfält
eftersträvas, mer eller mindre på ljusstyrkans
bekostnad; ljusstarka objektiv, där högsta
ljusstyrka — ända till f:l,5 — eftersträvas
med i synnerhet för större brännvidder
minskad bildvinkel, och universalobjektiv, som
söka kombinera båda. Specialtyper äro bl. a.
(Petzvals) porträttobjektiv (5), av stor
ljusstyrka och utmärkt mittskärpa, ännu ofta
använt, även för projektion, vidare teleobjektivet
(en föregångare till detta var Butschs
Bis-Telar), kombinerat av ett positivt och ett
negativt element, vars huvudpunkter ligga framför
objektivet, varför en lång brännvidd kan
förenas med betydligt kortare kamerautdrag.
Sådana ha dels variabelt avstånd mellan
delarna, då brännvidden kan ändras, dels
fast sådant, då större ljusstyrka kan fås,
ehuru med mindre förkortning av utdraget.
För att lätt och billigt erhålla olika
brännvidder använder man hälfterna av
symmet
riskt byggda objektiv, ensamma och på olika
sätt kombinerade; tre sådana halvobjektiv
giva sex olika brännvidder. Osymmetriska
objektiv kombineras med försättslinser,
positiva och negativa, vilka även användas för
att vid fast eller begränsad inställning vidga
arbetsmöjligheterna (porträttlinser). Om
aper-tometer och mikroskopiska objektiv se
Mikroskop. Odts.
FotograTn, stundom benämning på en
fotografisk bild, särskilt en sådan, som är
upptagen för mätnings- el. registreringsändamål.
Fotogrammetri (av grek, fös, ljus, gra’mma,
skrift, och me’tron, mått), metoden att
medelst mätning på fotografiska avbildningar
utföra läge- och storleksbestämningar. Emedan
varje fotogram är en centralperspektivisk (se
Perspektiv) avbildning med
knutpunkterna som perspektivcentra, kan man med
kännedom om brännvidd, resp, bildvidd, samt
om plåtens läge på optiska axeln (den inre
orienteringen) ur bilden bestämma riktningar
i förhållande till optiska axeln. Känner man
vidare knutpunktens läge, optiska axelns
riktning och horisontens läge i bilden (den
yttre orienteringen), äro dessa riktningar
även utåt definierade. Ur två på sådant sätt
erhållna riktningar får man läget hos en
punkt i tre dimensioner; ur flera
punktbestämningar längder och kroppar. F. nyttjas
mest för kartläggning, både terrester och
ce-lest, men även för andra ändamål, t. ex.
zoologiska, antropologiska och hydrografiska
mätningar, ballistik, kriminalistik m. m.
Fotogram, avsedda för mätningar, erhålla
den inre orienteringen given genom att läget
fixeras medelst en ram och i bilden
inkopieras märken, anbragta på ramen, vilka giva
ett koordinatsystem. Mäter man in en punkt
häri och känner brännvidden, beräknas lätt
vinklarna. Detta förutsätter dock, att det
använda objektivet tecknar absolut korrekt.
Om objektivet ej tecknar felfritt, kan man
placera bilden i samma läge därtill som vid
fotograferingen och med teodolit genom
objektivet mäta riktningar till olika punkter
(Porro-Koppes metod).
Nyare metoder arbeta i regel
stereoskopiskt; om man har ett sådant bildpar och vid
betraktandet i vartdera ögats synfält inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
