Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotogravyr el. Heliogravyr - Fotokemi - Fotokemigrafi - Fotokeramik - Fotolitografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Fotokemi—Fotolitografi
888
denna gelatinrelief, vilken är tjockast på de
ställen, som motsvara bildens ljusaste
partier, torkat, etsas plåten med
järnkloridlös-ningar av olika styrka. Etsningen börjas
med en koncentrerad lösning, som endast
genomtränger gelatinreliefens tunnaste ställen,
angriper metallen och bildar de djupaste
skuggorna; ett svagare etsbad bildar
mellanto-nerna, ett ännu svagare detaljerna i dagrarna.
Efter etsningen avlägsnas gelatinbilden, och
asfaltpulvret samt plåten retuscheras med
rulett och polerstål. Infärgningen sker med
tillhjälp av tygbollar (tamponger), varvid de
djupast etsade partierna till följd av sitt
större djup och större kornighet taga mest
färg; på de icke etsade partierna, som utgöra
bildens dagerpartier och där kopparplåtens
yta förblivit blank, fastnar ingen färg.
Tryckningen sker med koppartryckspress (se
Koppa r t r y c k). Jfr även Kotogravyr.
Fotogravyrförfarandet ger särdeles mjuka
bilder med sammetsartade skuggpartier och
anses med rätta som det finaste
fotomekaniska reproduktionsförfarandet. J. H-g.
Fotokemi (av grek, fös, ljus, och kemi),
läran om ljusets kemiska verkningar. Redan
Aristoteles (d. 322 f. Kr.) iakttog, att det
gröna färgämnet hos växter bildades i solljus,
och Vitruvius (omkr. Kr. f.) behandlade
solljusets blekande inverkan på färger.
Huruvida solens ljus eller värme var verksamt vid
dessa processer undersöktes icke närmare.
1685 visade botanisten Ray, att växternas
blad blevo gröna genom solljusets inverkan,
medan värmet härvidlag spelade mindre roll,
och Cole visade s. å., att det var ljuset, som
framkallade purpurfärgen ur saften av
purpursnäckan. Genom undersökningar av
Ingen-houss, Senebier och särskilt de Saussure (1767
—1845) klarlades, att växternas assimilation
av kolsyra under avskiljande av syre var en
typisk ljusreaktion.
Grundläggande fotokemiska arbeten utfördes
av Bunsen och Roscoe (1855—62), varigenom
f. ggn kvantitativa mätningar av
omsättningens beroende av ljusintensiteten utfördes.
Vid slutet av 1800-talet upptäcktes en mängd
nya reaktioner, och det teoretiska arbetet
rörande reaktionernas mekanism gjorde stora
framsteg. Det visade sig, att oerhört
många kemiska system voro ljuskänsliga
och att de fotokemiska reaktionerna kunde
vara av de mest mångskiftande slag. Den
första av f:s grundläggande satser, den
fotokemiska absorptionslagen,
uttalades av Grotthuss 1817 och utsäger, att
blott det ljus, som absorberas av ett system,
kan vara fotokemiskt verksamt. Genom
Witt-wers undersökningar 1855 av klorvattens
sön-derdelning visade det sig, att inom vissa
gränser sönderdelningen var direkt
proportionell mot klorens koncentration och
dessutom mot ljusstyrkan. Samma resultat nåddes
senare med andra ljuskänsliga system, och
härigenom uppstod den s. k. intensitet
s
uppfattningen, som går ut på att
mörk-och ljusreaktioner följa samma lagar, med
undantag av att hastighetskonstauten för
ljusreaktionerna är direkt proportionell mot
ljusets intensitet. 1904 uttalade van’t Hoff den
åsikten, att den fotokemiskt omsatta
mängden är proportionell mot absorberad ljusenergi
vid monokromatisk strålning, den s. k. a
b-sorptionsuppfattningen. Först
genom kvantumteoriens tillämpning på de
fotokemiska reaktionerna har man kunnat
utsäga något om denna propoi
tionalitetskon-stants värde. Enl. Einsteins fotokemiska
ekvivalentlag omsättes en molekyl per
absorberat ljuskvantum, varigenom den
primära fotokemiska omsättningens beroende av
svängningstalet och den absorberade
ljusenergien fullständigt bestämts. Denna lag äger
dock ej allmän giltighet. Den förutsätter,
att varje molekyl, som absorberat ett
ljuskvantum (av den storleken, att omsättning
kan äga rum), även nödvändigtvis reagerar,
medan den uppfattningen mer och mer gör
sig gällande, att den primära ljusverkan
består i molekylens övergång till ett
energi-rikare tillstånd, i vilket molekylen sedan
kan fotokemiskt reagera. Dessa energirikare
molekyler kunna emellertid övergå till den
vanliga modifikationen utan att få tillfälle
att kemiskt reagera, varigenom Einsteins lag
icke kan strängt gälla utan mindre utbyte
måste erhållas. Det motsatta fallet, alltså
större utbyte, än lagen förutsätter,
förekommer även ofta och kan tänkas bero på
uppkomsten av katalysatorer genom ljusets
inverkan eller i vissa fall uppträdande av en
s. k. kedjereaktion. T. Swn.
Fotokemigrafl, framställning av
tryckformar, klichéer, med tillhjälp av fotografiska
processer och etsning.
Fotokeramik, ett förfarande för
framställning av inbi ända fotografiska bilder på
porslin, glas el. dyl. En pigmentbild (se
Pigmenttryck), vars färgämne består av
smältfärg, överföres på porslins- el.
glasföremålet och fixeras genom bränning.
Fotolitografi, ett fotomekaniskt
plantrycks-förfarande (se Fotomekaniska r
e-produktionsförfaranden), medelst
vilket man med tillhjälp av fotografiska
processer kan åstadkomma en enligt den
litografiska principen (se Litografi)
tryckbar bild på en litografisk sten eller
dess ersättningsmedel, en zink- el.
aluminiumplåt; även ett medelst ett sådant
förfarande erhållet avtryck. Flera olika
foto-litografiska metoder finnas. De kunna
indelas i direkta metoder och
övertrycksme-toder. En direkt metod, som har stor
praktisk användning, utföres på följ, sätt: En
litografisk sten, resp, en zink- el.
aluminiumplåt, överdrages med ett tunt, ljuskänsligt
skikt av äggvita och ammoniumbikromat
samt belyses efter torkning under och i
kontakt med ett fotografiskt negativ i streck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
