Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotomekaniska reproduktionsförfaranden - Fotometer - Fotometri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Fotometer—Fotometri
892
nytt avtryck; infärgning och tryckning ske
numera alltid medelst särskilda, automatiskt
arbetande tryckpressar.
Litt.: L. P. Mosler, »Die möderne
gra-phische Reproduktion» (1911); E. Goldberg,
»Die Grundlagen der Reproduktionstechnik»
(1912); L.-P. Clerc, »Les reproductions
photo-mécaniques monochromes» (1925). J. H-g.
Fotomèter (av grek, fös, ljus, och me’tron,
mått), apparat för bestämmande av ljus- eller
strålningsintensitet, använd särskilt inom
fysik, astronomi (stundom även kallad a s t
rometer), kemi o. s. v. F. nyttjas även inom
belysningstekniken (jfr Elektrisk
belysning), varvid även äldre typer, ss.
Bun-sens f. med en fettfläck på ett papper, som
synes i genomgående ljus mot den
reflekterande bakgrunden, ännu finna användning.
Ritchie införde ett 60° prisma av gips eller
kartong, belyst från ömse sidor av de båda
ljuskällorna; därigenom infördes ett viktigt
hjälpmedel, den raka fotometerbänken. Jfr
Fotometri. Odts.
Fotometri (av grek, fös, ljus, och me’tron,
mått) sammanfattar särskilt metoderna att
utföra intensitetsbestämningar på för ögat
upp-fattbar strålning (ljus); i allmännare
bemärkelse (ultraröd, ultraviolett, röntgen-f.) även
för angränsande våglängdsområden (ibland
aktinometri). Dess metoder äro för ljus såväl
subjektiva (visuella), då ögat brukas, som
objektiva; för andra våglängder övervägande
det senare.
F:s grundbegrepp är ljusstyrkan
(-intensiteten), vilken förkroppsligas i en
normalljuskälla (se närmare Elektrisk
belysning, sp. 629). Vid mätning av
Ijusintensi-teter åstadkommes likhet mellan två
ljuskällor genom avståndsändring och vridning av
polarisationsprismor, roterande sektorer eller
med neutralgrå filtra. Detta kan tillräckligt
noggrant avgöras med ögat, medan en
skillnad däremot blott kan uppskattas, ej mätas.
Villkoret för en god mätning är, att de be-
Bild 1. Principen för Lummers och Brodhuns
kub-fotometer. Lj och L2 beteckna de båda ljuskällor,
som skola jämföras.
Bild 2. Lummers och
Brodhuns kontrastfotometer.
lysta fälten ha samma färg, lodrät gräns och
ligga omedelbart intill varandra (skarp gräns,
likhetsf otometri).
Den numera
viktigaste metoden av
denna typ är
Lummers och Brodhuns
kubfotometer: en
kub är bildad av
två rätvinkliga
prismor, A och B,
vilka beröra
varandra i mittelytan
(bild 1); medan den
övriga delen av
B :s hypotenusyta
verkar som spegel,
ser man i mitten
rätt igenom A.
Medelst speglarna e
och f ser man så
de olika, av de
båda ljuskällorna belysta sidorna av
gipsskärmen ik. Om man fördelar de
reflekterande delarna något olika samt framför
delar av dem sätter absorberande plattor, får
man bild 2, där mittelgränsens försvinnande
beror på likhetsinställning och därjämte ökad
noggrannhet vinnes med kontrast. En helt
annan väg går Martens, vilken låter de två
ljusknippen, som skola jämföras, polariseras
i mot varandra vinkelräta plan och sedan
vrider en analysator till likhet. Äldre
metoder — Lamberts (Rumfords) med intill
varandra gränsande skuggor, Bouguers och
Foucaults med skiljevägg mellan av ljuskällorna
belysta ytor — ha numera endast historiskt
intresse.
Olikfärgade (heterokroma) föremål bereda
vida större svårigheter. Man söker där upp
det subjektiva likhetsintrycket, låter de båda
ljuskällorna i hastig växling träffa ögat och
sätter dem lika, när växlingen ej märkes,
eller använder den av Pulfrich angivna, av
färgen oberoende stereofotometern (se d. o.).
En grundlig undersökning av en ljuskälla
fordrar bestämmande av dess strålning i olika
riktningar, för att man skall känna dels
totala strålningen och därmed dess ekonomi
(förhållande mellan använd energi och
ljuseffekt), dels dess fördelning i och för rätt
användning. För det första brukas Ulbrichts
kulfotometer, en stor, innantill vit sfär, i
vilken ljuskällan insättes och belysningen på
en del av ytan mätes, för det andra
spegelanordningar eller inbördes rörlighet mellan
ljuskälla och fotometer. Resultaten angivas
i strålningsdiagram. Det finnes vidare ett
flertal objektiva metoder: rena
energimätningar med bolometer, termoelement och
radiomikrometer, användning av selenceller,
vilkas motstånd vid belysning starkt ändras
men som visa obehaglig tröghet och beroende
av föregående behandling; ljuselektriska celler,
numera oftast alkalihydrurer i indifferenta
ga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
