Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - France, Anatole (Jacques Anatole Thibault) - Francesca, Piero della (Piero dei Franceschi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
917
Francesca
918
1899) och i »Les opinions de M. Jeröme
Coig-nard» (1893), en dråplig Rabelaisfigur. I »Le
jardin d’Épicure» (1895) predikas
skepticismens evangelium utan mask. Från samma
fruktbara period härrör den moderna
kärleksromanen »Le lys rouge» (1894; »Den röda
liljan», 1902), ett av F:s mest populära verk.
Åren kring sekelskiftet medförde en
betydande motivförskjutning. F., som dittills sett
ned på människornas ävlan från
esteticismens elfenbenstorn, dokumenterade sig i en
rad av arbeten som en skoningslös
samhällskritiker med praktiska syften. Hans stora
»Histoire contemporaine», omfattande de fyra
volymerna »L’orme du mail» (1897; »Under
almen», 1905), »Le mannequin d’osier» (s. å.;
»Korgdockan», 1906), »L’anneau d’améthyste»
(1899; »Ametistringen», 1906) och »M.
Ber-geret ä Paris» (1901; sv. övers. 1907), är en
obarmhärtig vidräkning med det franska
samhälle, som svalde Panamaskandalen och
uppammade Dreyfusprocessen. Den mänskliga
rättvisans skröplighet nagelfares ytterligare
med blodig ironi i novellsamlingen
»Crainque-bille» (1902; sv. övers. 1904), medan
inspirationen sinar i de utopiska framtidsperspektiven i
»Sur la pierre blanche» (1905; »På den hvita
stenen», s. å.) och samtidssatiren »L’ile des
pingouins» (1908; »Pingvinön», 1910).
F. sade också direkt sitt ord i dagens kamp,
ss. vid Zolas begravning 1902 och
avtäckningen av Renans staty i Le Tréguier 1903 (sv.
övers. 1917). Dessa och andra tal samlades i
»Vers les temps meilleurs» (1920). Bland F:s
senare arbeten må nämnas »Vie de Jeanne
d’Arc» (2 bd, 1908), ett grundlärt motstycke till
Renans rationalistiskt förklarande
Jesusbio-grafi och liksom detta verk genomandat av
uppriktig beundran för sitt föremåls rent
mänskliga egenskaper, vidare den briljanta
revolu-tionsromanen »Les dieux ont soif» (1912;
»Gudarna törsta», s. å.) samt den apokalyptiska
tra-vestien »La révolte des anges» (1913).
Grundligt desillusionerad av världskrigets
smärtsamma om än icke oväntade erfarenhet, efter
en period av tro på socialismens
reformatoriska idéer, vände sig F. på sin höga ålderdom
åter till barndomsminnenas värld, och till de
utsökta memoarverk, där han tidigare
konstfullt flätat dikt och sanning in i varandra,
»Le livre de mon ami» (1885; »Min väns bok»,
1919) och »Pierre Nozière» (1899; sv. övers.
1920), lade han nu »Le petit Pierre» (1919;
sv. övers. 1920) och »La vie en fleur» (1922;
»I livets blomningstid», s. å.). Då han 1921
besökte Stockholm för att själv hämta sitt
Nobelpris, begagnade han tillfället att med
några ord, som väckte eko jorden runt,
plädera för verklig folkförsoning. Sina sista år
tillbragte han huvudsaki. på egendomen La
Béchellerie utanför Tours, dit han flyttade sitt
»filosofhov» från Villa Said i Paris.
F. har blivit mycket olika bedömd, sedan
den första allmänna entusiasmen från tiden
kring sekelskiftet, vars mentalitet han när-
»Noas död.» Freskomålning (detalj) i San Francesco,
Arezzo, av Piero della Francesca.
mast uttryckte, hunnit lägga sig. Han är i
eminent grad den mogna, för att icke säga
övermogna, frukten av det slutande
1800-talets förfinade kulturliv och väldiga
intellektuella kraftanspänning, en frukt, som
masken redan börjat förtära inifrån. Hans
radikala skepsis och eleganta cynism blevo ett
mod bland den litterära ungdomen i alla
länder; i Sverige fick han i Hjalmar Söderberg
en förstående och hängiven tolk. Man
förbisåg mestadels, att hos mästaren ironien icke
var självändamål utan ett vapen i förnuftets
och rättvisans tjänst. Som prosastilist
förtjänar han nämnas som den siste store
klassikern i fransk litteratur, en Montaignes och
en Voltaires värdige arvtagare. — En samlad
uppl. av F:s skrifter är under utgivning sedan
1925. Monogr. av bl. a. G. Brändes,
»Skikkel-ser og tanker», 2 (»Samlede skrifter», 16, 1906),
O. Homén (1906), G. Michaut (1913; ny revid.
uppl. 1922; den bästa) och G. Roujon (1925).
Se vidare V. Giraud, »Les maltres de 1’heure»,
bd 2 (1914), H. Massis, »Jugements» (1923;
starkt kritisk), samt uppsatser i Ord och Bild
av G. Nordensvan (1896) och Kj. Strömberg
(1925). Intressanta biografika lämna P. Gsell
i »Matinées de la Villa Said» (1921, sv. övers.
1922), J. J. Brousson i »A. F. en pantoufles»
(1924) samt madame J. Pouquet i »Le salon de
m:me Armand de Caillavet» (1926). Kj. S-g.
Francesca [-tfe’ska], Piero della, eg.
Piero dei Franceschi, italiensk
målare (ej före 1416—92). Som medhjälpare till
Domenico Veneziano tog F. intryck av dennes
konst och var jämte denne en av de första,
som målade i blandad tempera- och
oljefärgs-teknik. Redan mot slutet av 1440-talet var
F:s figurstil utbildad: satta, ibland något
stela, allvarliga människor med avmätta
rörelser. F. anses ha varit en av den italienska
renässansens största konstnärliga begåvningar.
Han hade utpräglad känsla för måleriska
värden och en ovanlig förmåga att ge djup åt
rummet och plastisk form åt figurerna. Sina
för målarkonstens utveckling betydelsefulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
