Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Francesca, Piero della (Piero dei Franceschi) - Francesca da Rimini - Franceschi, Piero dei - Franceschini, Marco Antonio - Francesco - Francesco di Giorgio Martini (Francesco Maurizio di Giorgio di Martino Pollaiuolo) - Franche-Comté - Franche-Comté-smide - Franchet-d’Espèrey, Louis Félix Marie François - Franchi, Ausonio (Christoforo Bonavino)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
919
Francesca da Rimini—Franchi
920
erfarenheter om perspektivet samlade F. i ett
par avh. F:s konst nådde längst i freskerna i
Franciscuskyrkan i Arezzo, 1450- el.
1460-talet, i mittbilden till en triptyk med »Kristi
dop» (London, National gallery) samt i
dubbelporträttet av Federigo från Urbino och
hans maka, Battista Sforza (Florens,
Uffizi-galleriet), omkr. 1465. Bland F:s efterföljare
nämnas särskilt Luca Signorelli och Melozzo
da Forli. Litt.: Monogr. av F. Witting (1898),
W. G. Waters (1901; 2:a uppl. 1908) och C.
Ricci (1910). E. L-k.
Francesca da RFmini [-tJVska-], hjältinnan
i en av de mest berömda episoderna i
Dantes »Divina commedia» (»Inferno», V); var
dotter till Guido da Polenta, herre till
Ra-venna, och förmäldes omkr. 1275, till
befästande av freden mellan familjerna
Polenta och Malatesta, med Gianciotto, en son
till Malatesta da Verrucchio i Rimini. Hon
inledde ett kärleksförhållande till sin
svåger Paolo, vilket fick ett tragiskt slut, då
den svartsjuke Gianciotto en dag överraskade
dem och nedstötte först F. och därefter sin
broder. F:s historia har dramatiserats av
Silvio Pellico, Paul Heyse, Gabriele
d’Annun-zio m. fl. Hj. Sdg.*
Franceschi [-tfe’ski], Piero de i, se
Francesca, P. della.
Fianceschini [-tJeskFni], Marco
Antonio, italiensk målare (1648—1729). Var »en
av 1700-talets största dekorationstalanger»
och mycket anlitad. F:s fresker i kyrkan
Corpus Domini i Bologna visa hans förmåga
att finna och arrangera bildrika motiv för
stora ytor. E. L-k.
Fiancesco [-tje’skå], it. namnform för Frans.
Francesco di Giorgio MartFni [-tJWskå di
d^å’rd^å-], eg. Francesco Maurizio
diGiorgio di Mar tino Pol laiuolo,
italiensk arkitekt, bildhuggare, målare,
ingenjör och teoretiker (1439—1502). Mest
framgångsrik var F. som arkitekt (Palazzo
comunale i Ancona och kyrkan Madonna del
Calcinaio vid Cortona, 1480-talet) och
fäst-ningsingenjör. Även F:s verksamhet som
målare och skulptör är minnesvärd. Jämte
Ja-copo della Quercia intar F. en viktig plats i
Sienaskolan som dennas kanske mest
mångsidiga begåvning. Som teoretiker ställes han
bredvid Alberti. Litt.: P. Schubring, »Die
Plastik Sienas im Quattrocento» (1907) och
uppsats i Monatshefte für Kunstwissenschaft,
9 (1916). E.L-k.
Franche-Comté [fräj-kåte’], frigrevskapet
Burgund, en av Frankrikes forna provinser,
motsvarande nuv. dep. Doubs, Jura och
Haute-Saöne och en del av Ain. Omkr. 17,500 kvkm.
Huvudstad var Dole, efter 1676 Besangon. — F.
var under romartiden de galliska sekvanernas
land. Det tillföll 534 frankerna och kom vid
delningen 870 av Lothar II :s rike till Frankrike,
888 till transjuranska Burgund, 933 till Arelat
och med detta till Tyskland; jfr Burgund
4, 5 och 7. Det styrdes från 900-talet av en
greveätt, varigenom beteckningen
»Freigraf-schaft» Burgund el. Franche-Comté uppkom.
Det tillföll 1156 genom gifte Fredrik
Barba-rossa, lydde under Frankrike 1314—22. kom
sedan till hertigdömet Burgund och 1493 till
kejsar Maximilian. Vid habsburgska ländernas
delning 1556 kom F. under Spanien, intogs 1668
av Condé, 1674 av Turenne och avträddes i
Nij-megen 1678 till Frankrike. Alla rester av
F:s provinsiella självständighet försvunno
genom departementsindelningen 1790. Litt.: L.
Febvre, »Histoire de F.» (1912; 2:a, omarb.
uppl. 1922); G. Gazier, »La F.» (1914). B. H-d.
Franche-Comté-smide [fräj-käte’-], en från
Frankrike under 1850-talet till Sverige
införd, numera föråldrad härdfärskningsmetod
för framställning av smidesjärn ur tackjärn.
Franchet-d’Espèrey [fräja’-despärä’], Louis
Félix Marie F rango is, fransk marskalk
(f. 1856). Bevistade krigsföretag i Tunisien
och (1884) i Tonkin samt deltog i
expeditionen till Kina 1900.
Blev divisionsgeneral
1913, tjänstgjorde s. å.
i Marocko samt blev
därpå chef för l:a
armékåren, vilken han
förde vid världskrigets
utbrott, tills han 3
sept. efterträdde
Lan-rezac som chef för
5:e armén. I denna
egenskap deltog han
med framgång i första
Marneslaget. Mars—
dec. 1916 var han chef för ö. armégruppen och
därefter till maj 1918 chef för n.
armégruppen. Därefter (juni 1918) utnämndes han till
chef för orientarmén på Balkanhalvön och
genomförde där i mitten av sept. 1918 den
offensiv, som bröt Bulgariens motstånd samt
ledde till vapenstillestånd 29 sept. och
Bulgariens besättande av ententens trupper. F.
fick sedermera ledningen av de förbundna
trupper, som inryckte i Ungern och
angränsande länder. Under sitt
reorganisationsar-bete vistades F. i Konstantinopel till nov.
1920. Han utnämndes 1921 till marskalk av
Frankrike. M. B-dt.
Fra’nchi [-ki], Ausonio, d. v. s. »fri
italienare», pseud. för Cristoforo B o n
a-v i n o, italiensk filosof (1821—95). F. övergav
1849 på grund av politisk liberalism och
filosofiska tvivel sitt katolska prästämbete. Han
var då påverkad av Kants kriticism och
Com-tes positivism samt förde en våldsam strid
mot skolastik och metafysik inom filosofien
och mot allt slags politiskt förtryck. Han
blev nu prof, i filosofiens historia vid univ.
i Padova och 1863 vid univ. i Milano, där
han stannade till 1888. F. övergav omsider
sin filosofiska åskådning och återvände till
tron på kyrkans auktoritet och lära. I sitt
sista arbete, »Ultima critica» (3 bd, 1889
—93), gav han en kritik av sina tidigare kät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
