Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franciskanorden - Franck, Adolphe - Franck, César
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
Franck, A.—Franck, C.
930
frågan genom en kompromiss, som medgav
fran-ciskanerna nyttjanderätt till jordiska
ägodelar, medan äganderätten skulle tillkomma
påven. Därmed drevos emellertid spiritualerna
till öppen kamp mot påvedömet, och
föreställningen om påven som Antikrist fick sitt hem
i kyrkans förnämsta orden. När Johannes
XXII genom bullan »Cum inter nonnullos» 12
nov. 1322 förklarade läran om Kristi och
apostlarnas egendomslöshet för kätteri, kom
fattigdomsstriden inom orden att till en tid
skaka hela kyrkan, och den bidrog mycket
till att i folkdjupet lösrycka påvedömets
rötter. Upprepade försök att återställa enheten
inom f. misslyckades, och dualismen
legaliserades formligen av Leo X genom bullan »Ite
et vos in vineam» 28 maj 1517, vilken ställde
observanterna och konventualerna under var
sin ordensgeneral, båda stående under påven,
som är samfundets gemensamma överhuvud.
Detta förhållande är alltjämt rådande. F. n.
räkna observanterna (även kallade »bruna
franciskaner») omkr. 1,500 kloster med omkr.
15,000 bröder, medan konventualerna (»svarta
franciskaner») räkna omkr. 300 kloster, de
flesta i Italien och täml. svagt besatta.
Anmärkningsvärd är den icke-observantiska
grenens starka tillbakagång.
F. har för den katolska kyrkan haft en
utomordentlig betydelse. Genom att skjuta
armodsplikten i förgiunden har den skapat
ett nytt asketiskt ideal och givit fromheten
en ny riktning. Medan de tidigare
munkordnarna mest påverkade samhällets högre lager,
togo franciskanerna mest sikte på de lägre
och vände sig särskilt till den växande
stadsbefolkningen; jämte dominikanerna hejdade
de det hotande avfallet runt om i städerna
och gåvo den slutande medeltidens trosliv
dess prägel. De påvliga privilegier de fått
läto dem överallt tränga in i och förbigå den
ordinarie kyrkliga ledningen; men just detta,
att vid medeltidens slut den ordinarie
kyrkliga organisationen sönderbrutits och
lamslagits, kom att i hög grad underlätta
reformationens framgång. Slutligen var det
franciskanerna, som jämte dominikanerna lyfte
den katolska andliga blomstringen under
medeltiden till dess höjdpunkt.
Redan på 1230-talet vann f. insteg i de
skandinaviska länderna, vilka bildade en
or-densprovins (Dacia). Franciskanerna här voro
i allm. observanter. I Sverige (med Finland)
funnos följ, franciskankloster: Arboga,
Enköping, Jönköping, Krokek eller Vårfrukloster
(på Kolmården), Linköping, Nyköping, Ny
Lödöse, Raumo, Skara, Stockholm, varest även
fanns ett av Magnus Ladulås på 1280-talet
grundat, åt S:ta Klara helgat klarisskloster,
Söderköping, Tiokkakarl (senare Kökar, nu
Hamnö i åländska skärgården), Uppsala,
Viborg, Visby och Växjö. I Danmark (med
Sles-vig) funnos kloster i Flensburg, Haderslev,
Halmstad, Helsingör, Kalundborg, Köge,
Holding, Köpenhamn, Lund, Malmö, Næstved,
Nyköbing, Nysted, Odense, Randers, Ribe,
Roskilde, Slesvig, Svendborg, Sölvesborg,
Tön-der, Torkö (i Blekinge), Trälleborg, Viborg,
Ystad och Aalborg; i Norge i Bergen,
Kungälv, Marstrand, Oslo, Trondhjem och Tönsberg.
Litt.: Wadding, »Annales minorum» (8 bd,
1625—54, nående till 1590. senare fortsatt till
1622); »Bullarium franciscanum», ed. I. H.
Sbaralea (4 bd, 1759—68) och C. Eubel (3 bd
och suppl., 1898—1908); »Analecta
Francisca-na» (bd 1—6 och 9—10: 1, 1885—1912); K.
Müller, »Die Anfänge des Minoritenordens
und der Bussbruderschaften» (1885); H. Thode,
»Franz von Assisi und die Anfänge der Kunst
der Renaissance in Italien» (1885; ny uppl.
1904); M. J. Heimbucher, »Die Orden und
Kon-gregationen der katholischen Kirche» (1896;
2:a, omarb. uppl. 1907—08); åtskilliga arbeten
av F. Ehrle, bl. a. »Die Spiritualen» (i Archiv
für Literatur und Kirchengeschichte des
Mit-telalters, 3—4, 1887—88); C. Silfverstolpe, »De
svenska klostren före klostret i Vadstena»
(i Hist. Tidskr. 1902); H. Holzapfel,
»Hand-buch der Geschichte des Franziskanerordens»
(1909); H. Hefele, »Die Bettelorden und das
religiöse Volksleben Ober- und Mittelitaliens
im 13. Jahrhundert» (1910); K. Balthasar,
»Geschichte des Armutsstreites im
Franziska-nerorden bis zum Konzil von Vienne» (1911);
J. Lindbæk, »De danske franciskanerklostre»
(1914). Jfr även under Franciscus
anförd litt. R. H.
Franck [fräk], A d o 1 p h e, fransk filosof
(1809—93); prof, vid Collège de France 1856
-—91, medredaktör av Journal des Débats,
uppsatte 1888 tidskr. La Paix Sociale. F. tillhör
de franska spiritualisterna. Sin egentliga
betydelse har han genom sina arbeten i
filosofiens historia: »La Kabbale, ou la philosophie
religieuse des hébreux» (1843; 3:e uppl. 1892),
»La philosophie mystique en France ä la fin
du XVIII :e siècle» (1866), »Réformateurs et
publicistes de 1’Europe» (3 bd, 1863—93). På
sv. finnes »Menniskans sedliga lif» (1870). S-e.*
Franck [fräk], C é s a r, belgisk-fransk
tonsättare (1822—90); organist vid S:te
Clotilde-kyrkan i Paris från 1859 och därjämte prof,
vid konservatoriet från 1872. Blev på
1870-talet en av
huvudmännen för den nya
franska nationella
tonsät-tarskolan och vann
stor berömmelse både
som kompositör och
som lärare. F. älskade
de gamla tyska
mästarna, särskilt Bach
och Beethoven, och
upptog deras stil i
sina verk; av hans
kör-kompositioner märkas
särskilt oratorierna
»La rédemption» och »Les béatitudes»
(»Salig-hetsstigar»; Sthlm 1897, utg. s. å.); av
symfoniska dikter uppföras ännu »Le chasseur
mau-VII. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
