Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Gotisk byggnadskonst - Medeltida skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1051
Fransk konst
1052
Bild 22. Plan av Notre-Dame i Paris, nedtill i
ursprungligt, upptill i nuvarande tillstånd.
våningar. — Avgörande för höggotikens
utveckling var uppfinningen av strävbågen,
som med ringa materialförbrukning och även
på stor höjd kan upptaga utåtriktat tryck.
Till periodens inledningsskede höra långhuset
till Notre-Dame i Paris (omkr. 1180—1200),
som i uppbyggnaden i huvudsak lämpats efter
det tidigare påbörjade koret (sti ävsystemet
är senare helt ombyggt), och katedralen i
Chartres (nuv. långhuset och korpartiet
påbörjade 1194) med tungt strävsystem och
jämförelsevis små fönster utan rosverk men med
höga sidoskepp utan emporer, polygona
kapell kring den tvåskeppiga koromgången samt
knippepelare i långhus, tvärhus och högkor
(bild 20). Katedralerna från den fullt
utbildade höggotiken, ss. Reims (bild 13, 15, 23;
påbörjad 1211), Amiens (1220) och Beauvais (bild
21; påbörjad 1247, ombyggd efter ras 1284,
ofullbordad), skilja sig från
Chartreskatedra-lens stil genom sitt lättare och elegantare
strävsystem (bild 20, 21) och väggytornas
upplösning genom största möjliga ljusöppningar
(bild 18), som indelas av mellanposter och
rosverk; sidoskeppens höjd, knippepelarnas
konsekventa användning och de härskande
smärta proportionerna bidraga till interiörens
mäktiga vertikalism (bild 15). Till de
märkligaste mindre kyrkobyggnaderna från
höggotiken hör Sainte-Chapelle (färdigt 1248) i
Paris. — Den senare medeltidens
kyrkoarkitektur följer höggotikens
konstruktion och plananordning av byggnaderna (den
»doktrinära sengotiken» under 1300-talet).
Användningen av kölbågen och det rika, av
eldslågeliknande former sammansatta
rosverket kännetecknar 1400-talets »flamboyantstil»,
som framträder bl. a. i kyrkorna Saint-Ouen
och Saint-Maclou i Rouen. — Vid sidan av den
nordfranska gotiken, som raskt utbredde sig
inom och utom Frankrike, märkas lokalstilar
i Normandie, Bourgogne, s., s. v. och mellersta
Bild. 23. Plan av katedralen i Reims.
Frankrike, i vilka de särskilda landsdelarnas
arkitekturtraditioner från romansk tid
utvecklades under gotikens påverkan. —
Betydande rester av gotisk profanarkitektur
finnas: talrika broar, fästningsvei k, slott och
borgar, biskopspalats, kommunala byggnader,
stiftelser och borgerliga privathus.
Medeltida skulptur. Den franska
medeltids-skulpturens viktigaste arbetsfält var den
fi-gurala fasadutsmyckningen på kyrkorna.
Från romansk tid finnas de viktigaste
monumenten i s. Frankrike och Bourgogne. Intryck
av antik skulptur (särskilt tydliga i
Provence), av bokmåleriet samt av bysantinska
elfenbensskulpturer och metallarbeten ligga
till grund för denna romanska
bildhuggar-konst, som är mera tecknande än plastisk.
Viktiga lokalskolor och verkstäder funnos i
Saint-Gilles och Arles i Provence (från
skulpturerna på kyrkan Saint-Trophime i Arles har
man felaktigt velat härleda den nordfranska
1100-talsskulpturen), Toulouse, Angoulåme,
Moissac (bild 16) och Clermont-Ferrand samt
i Autun (bild 17) och Vézelay i Bourgogne.
— Samtidigt med den gotiska arkitekturen
utvecklades monumentalskulpturen vid de
nordfranska katedralerna. Den första stora
poitalkompositionen av senare vanlig typ (jfr
Gotik) är västportalen i Chartres (omkr.
1130—50) med sina kolonnliknande, strängt
frontala statyer, i vilka utvecklingen från
tecknande till plastisk stil kan följas med
största åskådlighet (bild 24—26). Något äldre
än Chartresportalen är en portal i Étampes
(se d. o.; 1120-talet); från 1100-talets mitt
och senare del äro portalskulpturer i
katedralen i Le Mans, Saint-Maurice i Ångers,
Notre-Dame i Paris samt katedralerna i. Bouiges,
Senlis och Reims. 1200-talets
skulpturutveckling visas främst av statyer i Notre-Dame i
Paris, i Amiens, Chartres och Reims samt
Sainte-Chapelle i Paris. De tidigare av dessa
arbeten ha en upphöjd, idealiserande stil med
starkt religiöst uttryck; i de senare
framträder en profan, höviskt förnäm anda, på samma
gång som figurernas kroppsställning blir
rörligare och de i mäktiga veck draperade
dräkternas linjerytm får allt större andel i
helhetsverkan. Figurerna förete ett dramatiskt
samspel, och i de berättande reliefscenerna
visar sig en livfull realism (bild 27—34; se
också Djävul, bild 5—6, och Dräkt, bild
37, 40—41). Utpräglad kontrapost med
S-for-migt böjd kroppsställning, rytmisk
draperistil och täml. svag karakteriseringskonst
känneteckna 1300-talets madonna- och
helgonstatyer, medan samtida gravmonument visa
realistisk och individuell människoskildring.
— Vid 1300-talets slut framträdde vid de
burgundiska hertigarnas hov i Dijon en starkt
realistisk figurskulptur, vars främste mästare
var Claus Sluter. Den »burgundiska
skolan» inom skulpturen (bild 35, 36; se också
Dräkt, bild 53) levde ända till 1500-talets
början (jfr C o 1 o m b e, M.). — Jämte monu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
