Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Medeltida skulptur - Medeltida målarkonst - Nyare tidens byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1053
Fransk konst
1054
mentalskulpturen blomstrade en rik alstring
av kyrkliga kultbilder i trä och sten samt
av plastisk småkonst, särskilt
elfenbensskulp-tur (se d. o.).
Medeltida målarkonst. Av den romanska
tidens vägg- och valvmålningar har föga
bevarats. Under gotiken erbjödo kyrkornas till
det minsta möjliga inskränkta väggytor ingen
plats för figurala målningar, och den målade
dekoration, som säkert varit vanlig i tidens
profanbyggnader, har till största delen
förstörts; märkliga äro bl. a. de troligen av
italienska konstnärer utförda freskerna i
påvepalatset i Avignon. — I de gotiska kyrkorna
ersattes väggmålningarna av glasmålningar;
mer eller mindre omfattande sviter av dylika
från 1100-talet finnas bl. a. i Poitiers (bild 37),
Le Mans, Chartres och Saint-Denis, från
1200-talet bl. a. i Chaitres, Amiens, Bourges och
Paris (jfr Glasmålning och Gotik). —
Om emaljkonsten se E m a 1 j. — Bokmåleriet,
som under merovingisk och karolingisk tid
ännu var huvudsakligen beroende av senantik,
bysantinsk och orientalisk konst, utbildade
under den romanska perioden ett subjektivt
och suggestivt, stundom visionärt
framställningssätt. Gotikens bokmålningsstil har en
mera realistisk, av eleganta kurvor
behärskad teckning och en om glasmålningarna
påminnande färgskala av intensiva, rena toner
(guld-rött-blått) i hela plan (bild 38).
Begynnande naturiakttagelse och mjukare, mera
mångtonig kolorit känneteckna 1300-talet;
under århundradets senare del äro det
bur-gundiska hovets bokmålare delaktiga i den
utveckling, som förberedde det realistiska
1400-talsmåleriets utveckling. Jfr
Miniatyr. Från bokmåleriet utgick vid 1400-talets
mitt den även genom stafflimålningar kända
Touraineskolan. vars främsta namn är Jean
Fouquet (bild 39). Märklig är också den
provensalska skolan (Nicolas Froment
m. fl. målare), inom vars verksamhetsområde
också några stilistiskt främmande arbeten
uppträda (bild 40). H. W-n.
Nyare tidens byggnadskonst. Redan under
1400-talets senare del började den ital.
renässansens arkitekturformer införas, först
hu-vudsakl. i fasadbehandling och ornamentik,
medan byggnadskonstruktionen alltjämt följde
gotikens metoder. Resultatet av denna
sammansmältning mellan inhemska och ital.
former blev en fransk ungrenässans. Den
avgörande brytningen med de gotiska stilidealen
kom till stånd genom Frans I:s val av ital.
konstnärer för sina slottsbyggen, särskilt
Fon-tainebleau (jfr d. o.; bild 41), där Serlio
från Bologna 1541—54 var arkitekt. Den
utvecklade franska högrenässansen, som förhöll
sig ganska självständig gentemot de ital.
förebilderna, företräddes av män som L e s c o t,
Ph. Delorm e, Bu 11 a n t och D u c e
r-c e a u. Lescot började ombyggnaden av Louvre
1546, Delorme började bygga Tuilerierna 1564.
— Lescot hade i Louvre tillämpat ett system
med höga, sneda tak, paviljonger och en klar
och rik murfördelning, och detta gick igen
även i barockens byggnadskonst. Uppdelningen
av byggnaderna i symmetriska komplex med
huvudbyggnaden omsluten av flyglar blir
alltmera framträdande. Klassicismen har nu
fullkomligt segrat i såväl ytter- som
innerdeko-ration; Vitruvius, Vignola och Palladio äro
normgivande. De främsta arkitekterna äro
M a n s a r d, som bl. a. ritade den 1645
påbörjade kyrkan Val-de-Grace i Paris. P e
r-r a u 11, som byggde huvudfasaden till Louvre
(bild 43), L e v a u, som deltog i Versailles’
utvidgande, samt Hardouin-Mansard,
vilken fortsatte arbetet på slottet i Versailles
och gjorde ritningarna till Invaliddomen i
Paris (påbörjad 1675; bild 44). — Under
1700-talet undergick i synnerhet interiören en
avsevärd förändring. Redan under årh:s första
årtionden utarbetades den stil, som kallas régence
och vars skapare framför andra är O p p e
n-o r t. I hans interiörkonst råder ännu det
italienska inflytandet. Övergången till den
egentliga rokokon (Louis XV) betecknas av J. A.
Meissonier, som upplöser de symmetriska,
antikiserande formerna och skapar en rörlig,
nyckfull rumskonst, i vilken han dock alltid
förstår att vara måttfull och elegant. Till
sin yttersta konsekvens föres det nya
formsystemet av Boffrand (se
Byggnadskonst, bild 17). Inom ytterarkitekturen
märkas de C o 11 e, Meissonier och
Gabriel. Även tidens kyrkobyggnader rönte ett
starkt inflytande av den klassieerande
strömningen. Klarast framgår detta i det av
S o u f f 1 o t 1764—81 uppförda Panthéon (se
Byggnadskonst, bild 18). Det
nyklassiska draget framti äder med betydligt
skarpare accent i kejsartidens byggnader.
Empi-rens mest representativa arkitekter voro
P e r c i e r och F o n t a i n e. Tyngre och mera
romerska i karaktären än dessas arbeten voro
de byggnader, som uppfördes av C h a 1 g r i n,
Vignon (bild 45) och P o y e t. —
1800-talet har på arkitekturens område ej varit
egentligt nyskapande; den ena historiska
stilen har avlöst den andra, och kunskapen om
dessa, till vilken V i o 11 e t le Duc och
Letaroully bidrogo, gav arkitekterna en
fast grund att bygga på. Representativa
arkitekter från 1800-talets mitt och slut äro
Visconti, Duban samt främst G a
r-n i e r, som i Stora operan i Paris (bild 46)
rest ett ståtligt monument över andra
kejsardömet. Nyare och djärvare uppslag finner man
i Hålles centrales (av B a 11 a r d) och i
1800-talets originellaste byggnadsverk, Eiffeltornet
(se d. o.) i Paris.
Under 1900-talet ha de radikala franska
arkitekterna, bl. a. Le C o r b u s i e r, under
påverkan dels av hygieniskt-praktiska krav,
som framförts av ingenjörerna, dels av den
moderna bildkonsten, i synnerhet kubismen,
strävat efter en mera rationell, från de
historiska stilarna frigjord byggnadskonst. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
