Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Nyare tidens byggnadskonst - Nyare tidens skulptur - Nyare tidens måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
Fransk konst
1056
har här särskilt inriktat sig på bostadshusens
utformning, men något fullt lyckat resultat
har ännu ej uppnåtts.
Nyare tidens skulptur. Byggandet och
utsmyckandet av Fontainebleau, där Frans I
samlade ej blott alster av samtida italienska
konstnärer utan även bronsavgjutningar av
antika skulpturer, fingo avgörande betydelse
även för den inhemska bildhuggarkonsten.
Till de genuint franska skulptörerna från
denna tid räknas främst MichelColombe
(bild 47) och Ligier Richer, vilken
se-nares naturalistiska framställning av döden
är typisk för epokens genomarbetade och
san-ningssti ävande plastiska konst. Mera
påverkad av italienarna än dessa båda men dock
utpräglat fransk är Jean Goujon (bild
49); nära besläktade med Goujon äro G e
r-main Pilon (bild 48) och P h. Delorm e.
—• Vad Fontainebleau betydde för
utformningen av renässansens dekorativa konst betydde
Versailles för barockens. Bland de skulptörer,
som där arbetade under Lebiuns ledning,
märkas främst Girardon (bild 50), C o y z
e-v o x, de båda C o u s t o u och Robert le
Lorrain. — Liksom inom måleriet
konstaterar man även i skulpturen huru barockens
storvulna och mäktiga former förminskas till
formatet och i uttrycket ofta närma sig det
nätta och behagfulla. Den franska rokokons
mest betydande bildhuggare äro L e m o y n e,
P i g a 11 e (bild 51), Falconet, Bouch
ardon, Pajou och C 1 o d i o n. 1700-talets
störste porträttskulptör är H o u d o n, som
förenar livfull och spirituell behandling av
detaljerna med storartad
karakteriseringsför-måga och osökt hållning (bild 52). —
1800-talet är individualismens åi hundrade, och
även inom den franska skulpturen blir det
mera de stora konstnärernas enskilda
insatser, som komma att lämna ett varaktigt
resultat. än en viss riktnings. Vägbrytare för
det nya, till känsloinnehållet ofta romantiska,
till formen subjektiva och realistiska, voro
Rude (bild 53), David d’A n g e r s och
B a r y e. Rörelsen och den måleriska formen
voro målet för Carpeaux (bild 54), och
över huvud eftersträvade de mera betydande
franska skulptörerna från 1800-talets mitt,
såsom Dalou, Frémiet och Falguière,
en dramatiskt rörlig form. Det moderna
genombrottet i skulpturen, jämförligt med
impressionismens i måleriet, betecknades av
Bodins framträdande (bild 55). — Under
1900-talet har den franska skulpturen vänt
sig bort från Rodins subjektiva impressionism
och valt andra ideal. M a i 11 o 1 strävar i
sina oftast vilande kvinnofigurer efter en
sluten, rofull form, besläktad med den
arkaiskt-grekiska (bild 56), Bourdelles romantiskt
lidelsefulla temperament söker sig uttryck i
monumentala projekt, i sin hårda kantighet
numera ofta inspirerade av medeltida konst,
D e s p i a u, det nyaste namnet i fransk
skulptur, har i sina på en gång stort och intimt
givna porträtt en nobless, som för tanken
till sådana 1500-talsskulptörer som Colombe
och Pilon (bild 57).
Nyare tidens måleri. Fontainebleauskolans
italienska skulptörer och målare, såsom
Cel-lini, Primaticcio, Rosso och delFAbbate, gjorde
sig snart gällande på så gott som alla
områden inom den franska konst, som stod i ett
större eller mindre beroende av hovet, vilket
nu dikterade alla lagar inom konstens värld.
Den främste bland de franskfödda
fortsät-tarna av de florentinska manieristernas konst
var den starkt teoretiskt inställde Jean
C o u s i n. Närmare den äktfranska
traditionen stodo några förfinade porti ättmålare,
såsom Jean och F r a n q o i s Clouet samt
Co r n e i 11 e de Lyon. — Under 1600-talet
blev det nederländarna, som vid sidan om det
alltjämt rådande italienska inflytandet
kom-mo att spela en betydande roll vid
utbildandet av epokens måleriska stil. Målare som
Philippe de Champaigne och de tre
bröderna L e n a i n (bild 58) representera
bland andra legeringen mellan nederländskt
och franskt. Jämsides med det nederländska
inflytandet löpte alltjämt det italienska.
Under Ludvig XIII var till en början den efter
de venezianska 1500-talsmästarna arbetande
Simon Vouet det främsta namnet. Hans
allegoriska och mytologiska kompositioner
utmärka sig genom en ståtlig hållning men
tämligen kall kolorit. Finare kolorist och
mera personlig i sin uppfattning är Vouets
elev Le S u e u r, vilken i sin svit med
skildringar ur den helige Brunos liv tagit
Rafael till förebild. Den eklektiskt lagde
B o u r d o n står stilistiskt mellan denna
grupp och Champaignes. Frankrikes största
målare vid 1600-talets mitt voro dock N
i-co 1 a s Poussin (bild 59) och C 1 a u d e
Lorrain. Poussin, vilken liksom Claude
Lorrain tillbragte större delen av sin
levnad i Rom, blev den egentlige
grundläggaren av den klassiska riktningen i franskt
måleri. Under Ludvig XIV trädde konsten
mer än förut i envåldshärskarens tjänst, och
dess syfte blev huvudsakligen att förhärliga
konungen och konungamakten. Genom
instiftandet av franska konstakademien 1648 hade
Colbert centraliserat landets hela
konstverksamhet, och genom att den icke minst som
organisatör högt begåvade, mångsidige L
e-b r u n blev akademiens president och därmed
dess konstnärliga överhuvud fick den franska
stilen en enhetlighet, som gjorde den
dominerande i hela Europa. Den franska
barockens främsta porträttmålare voro M i
g-nard, Rigaud, Ludvig XIV:s hovmålare,
och Largillière (bild 60), den senare den
finaste koloristen. Frankrike hade under
1600-talet en hel rad utmärkta gravörer. N a
n-t e u i 1, Mellan, Bosse och C a 11 o t gå vo
pregnanta och ofta stort hållna bilder ur
tidens liv. — Redan under Ludvig XIV :s sista
levnadsår hade smaken för det strängt cere-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
