Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Nyare tidens måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Fransk konst
1058
moniella, pompösa och. praktfulla börjat ge
vika för en lättare och mjukare hållning, och
under »régencen» blev detta drag ännu
tydligare. Tidssmakens inriktning mot det intima
och behagfulla tog sig form ej blott i
inred-uingskonsten med dess ljusa interiörer utan
också i måleri och skulptur.
AntoineWat-t e a u. de aalanta festernas subtile och
vemodige målare, står alltjämt som tidens
störste konstnär (bild 61). Bland hans lärjungar
äro L an c re t och P a t e r de förnämsta.
B o u c h e r, som varit elev av Lemoyne, var
först och främst en raffinerad dekoratör, och
hans läckra, i svala toner hållna herdescener
och mytologiska idyller förstås bäst, när man
ser dem i den miljö, för vilken de äro tänkta.
C h a r d i n, som till en början anslöt sig till
stillebensmålare som O u d r y och D e s p o
r-t e s, är mest bekant för sina intima
skildringar ur tidens borgerliga hemliv. Rokokons
porträttkonst är liksom dess figurmåleri mera
intim och realistisk än barocktidens.
Typisk för övergångstiden med dess böjelse för
mytologiska arrangemang är N a 11 i e r,
vilken i synnerhet målat hovets damer och
herrar. T o c q u é och Perronneau målade
spirituella och eleganta porträtt ur såväl
adliga som borgerliga miljöer, P e s n e blev
hovmålare hos Fredrik II av Preussen. Högst i
fråga om inträngande personlighetsskildring
nådde La T o u r i sina med nervös bredd
utförda pastellporträtt (bild 62). Svenskarna
Roslin, Hall och Lafrensen d. y.
kunna hänföras till denna grupp av den
eleganta världens favoritmålare. — Rokokons
franska måleri är rikt representerat i
Nationalmuseum. — Redan vid 1700-talets mitt
uppstod en strömning, som gick stick i stäv mot
rokokon. Intresset för den antika kulturen
hade genom grävningarna i Pompeji och
Her-culaneum fått ny näring, och genom
Winckel-manns och Caylus’ skrifter påverkades även
indirekt konstnärerna i denna riktning.
Under 1700-talets senare del, som fått namn
efter den då regerande Ludvig XVI, löper
parallellt med denna strömning en romantisk,
som hade sitt upphov i tidens natursvärmeri.
Fragonard, Bouchers lärjunge, målade
även han amorösa idyller, men med friare och
lättare penselföring än sin lärare. Den
borgerliga genren, oftast med stark dragning
åt det sentimentala, skapades av G r e u z e.
V e r n e t och Hubert Robert företräda
tidens romantiska landskapsuppfattning, den
förre i sina kust- och hamnbilder, den senare
i sina klassiska ruinlandskap. Epokens
sedeskildringar illustrerades av glänsande och
spirituella gravörer, såsom Moreau le
Jeune, Gabriel de Saint-Aubin,
J a n i n e t och Debucourt. —
Nyklassicismens främste målsman var Louis
David, revolutionens och kejsardömets episke
förhärligare (bild 63). Davids statuariska stil
fick många efterföljare, bl. a. G i r o d e t,
G u é r i n och G é r a r d, den senare, vid si-
dan av David och Gros, kejsarhovets
mest gynnade porträttmålare. Hans samtida
P r u d’h o n var en utpräglad romantiker.
Gros målade Napoleons bataljer och
förebådade med sin realistiska uppfattning den
kommande epoken. — Under 1800-talets två
första årtionden var den Davidska skolan så gott
som allenarådande, men omkr. 1820 uppträdde
två unga konstnärer, vilka inledde den
romantiska eran, Géricault (bild 64) och D e 1
a-c r o i x. I motsats till David hävdade
Dela-croix färgen som målarens egentliga
uttrycksmedel och framhöll även, att konstnären hade
rätt att söka sina ideal och motiv i andra
tider än antiken. Liksom Géricault var
Dela-croix påverkad av Gros och Rubens. Den
Davidska skolans plastiska ideal och
romanska traditioner försvarades av Ingres, som
först och främst är en linjens och formens
man (bild 65); en självständig efterföljare
till honom är Chassériau. Både Ingres
och Delacroix målade historiska motiv, men
specialisterna på detta område voro H o r a c e
Vernet, Delaroche, Couture och J.
L. E. Meissonier, vilkas betydelse som
målare dock ej kan jämföras med de två
förutnämndas. Århundradets största insats
inom måleriet ligger snarast inom
landskaps-konsten. C o r o t (bild 66), Th. Rousseau,
D a u b i g n y och M i 11 e t (bild 67),
Barbi-zonskolans mästare, äro de stora förnyarna.
Samtida med dessa voro karikatyrtecknarna
D a u m i e r och G a v a r n i samt
sedeskild-raren G u y s. Daumier, en av alla tiders mest
geniala och bitande satiriker, var även en god
målare och jämställes nu i betydelse med
Delacroix och Rodin. Barbizonskolans mästare
hade satt som sitt mål att skildra naturen
med den största möjliga sanning, men som
realister i egentlig mening kunna de
knappast räknas. I Courbets landskap,
porträtt och monumentala skildringar ur den
franska allmogens liv gjorde de realistiska
tendenserna en kraftig framstöt, och Courbet
bidrog utan tvivel i hög grad till större frihet
för en senare konstnärsgeneration, särskilt i
fråga om ämnesvalet (bild 68). Tekniskt stod
Courbet i stor tacksamhetsskuld till de
spanska och nederländska 1600-talsmästarna,
likaså hans närmaste efterföljare, Manet (bild
69), som först anslöt sig till Goya och
Velas-quez men under intryck av Monet och andra
impressionister övergick till en blondare
färgskala. Impressionisterna, Monet (bild 70),
Pissarro, Sisley och R e n o i r, voro alla
friluftsmålare och intresserade sig
huvudsakligen för studiet av de atmosfäriska
fenomenen (jfr Impressionis m). Monet,
Pissarro och Sisley äro övervägande
landskapsmålare, Renoir omsatte impressionismens
teori även i figurkompositioner och porträtt.
Till impressionisterna räknas även Degas,
som med förkärlek skildrat scener från
kapp-löpningsbanan och baletten.
Neoimpressio-nisterna, Se ura t, Signac och C r o s s.
VII. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
