Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk konst - Nyare tidens måleri - Fransk lilja el. Heraldisk lilja - Fransk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1059
Fransk lilja—Fransk musik
1060
byggde vidare på ocb utvecklade
föregångarnas teori om de rena färgernas användning
i måleriet i och för uppnående av högsta
möjliga ljusstyrka. Inom monumentalmåluingen
finnes under senare delen av 1800-talet
endast en stor konstnär, Puvis de C h a v a
n-nes (bild 71), vars ljusa färgskala visar på
intryck från tidens friluftsmåleri, medan han
i kompositionen stöder sig på äldre
konstnärer, ss. Chassériau och Poussin. Bland
tecknare och grafiker från sekelslutet märkas
F o r a i n och Toulose-Lautrec. Som
den moderna konstens föregångsmän räknar
man särskilt C é z a n n e (bild 72), G a
u-g u i n och Van G o g h, vilka reagerade mot
de formupplösande tendenserna i
impressionismen och strävade efter en personlig,
dekorativ syntes, byggd på en större eller mindre
deformering av naturintrycket. — Den
franska expressionismens fader är M a t i s s e
(bild 73), vilken jämte de tre förutnämnda
utövat ett utomordentligt inflytande på den
yngre generationen, ej blott i Frankrike utan
i så gott som hela världen. Tendensen till
primitiva effekter hos expressionismen har
fått en utlöpare i kubismen, som är på en
gång abstrakt och dekorativ. De mest
bekanta kubisterna äro den spanskfödde P
i-c a s s o (bild 74) samt Braque, Léger och
D e r a i n. En annan riktning är naivismen,
främst företrädd av H. Rousseau (bild 75)
och U t r i 1 1 o. Besläktade med den senare
äro intimisterna B o n n a r d och Vuillard,
impressionismens sista utlöpare. R. H-e.
Av den synnerligen omfattande litteraturen
om Frankrikes konst förtecknas det viktigaste
vid slutet av varje avsnitt i den av A. Michel
utg. »Histoire de Fart» (hittills 16 bd, 1905
ff.). Föi teckningar över nyutkommen
litteratur meddelas årligen i Gazette des
Beaux-Arts. Viktiga översiktsarbeten äro: för
Frankrikes konsthistoria i allmänhet: L. Hourticq,
»Histoire générale de Fart. France» (1911);
J. Thiis, »Fransk aand og kunst» (1917 ff.); för
medeltiden: É. É. Viollet le Duc, »Dictionnaire
raisonné de Farchitecture frangaise» (10 bd,
1854—68); C. Enlart, »Manuel d’archéologie
frangaise», 1 (3 bd; 2:a uppl. 1919—24); R. de
Lasteyrie, »L’architecture religieuse en France»
(1912 ff.); E. Gall, »L’architecture gothique»
(1925); É. Mäle, »L’art religieux» (3 bd, 1898
—22); L. Courajod, »La sculpture frangaise»
(1889); L. Pillion, »Les sculpteurs frangais»
(1912); A. Weese, »Skulptur und Malerei in
Frankreich» (1927); för nyare tiden: A. Haupt,
»Baukunst der Renaissance» (1923); H.
Le-monnier, »L’art frangais au temps de Richelieu
et de Mazarin» (1913); E. Goldschmidt,
»Frank-rigs malerkunst» (2 bd, 1914—24); L.
Hourticq, »De Poussin ä Watteau» (1921); L.
Di-mier, »Histoire de la peinture frangaise au
XIX® siècle» (1914); J. Meier-Graefe,
»Ent-wicklungsgeschichte der modernen Kunst» (3
bd; 2:a uppl. 1914—24); A. L. Romdahl, »Det
moderna måleriet» (1926); F. Courboin, »His-
Fransk lilja.
toire illustrée de la gravure en France» (3 bd
och atlas, 1923—26). H. W-n.
Fransk lilja el.
Heraldisk lilja (fr. fleur de
lis),en knoppliknande,
upp-åtriktad spets och två
ned-åtböjda blomblad, vilka
sammanhållas av en ring.
Sådana liljor finnas som
prydnader på kronor,
spiror o. s. v. Som vapenbild
förekommo liljorna (först i
ett obestämt antal, sedan
tre) redan på 1100-talet i
de franska konungarnas
vapen, varav namnet f. uppkommit. B. S.*
Fransk musik framträder knappast före
korstågen. Frankrike fick då genom
beröringen med araberna under 1100-talet en
säregen tonkonst med allmäneuropeisk kyrklig
tongivning och orientalisk instrumental
karaktär. 1 Sydfrankrike nådde denna tonkonst
sin första blomstring under trubadurdiktens
tid. I Paris fick sedan den konstmässiga
musiken hägn av universitetet. Under
1300-talet utbildades mensuralmusiken framför allt
genom fransmän, ss. Philippe de Vitry,
Jean de Muris och G u i 11 a u m e de
M a c h a u d. Under 1400-talet blevo de
nederländska tonsättarna läromästare inom
konstmusiken, och flera kommo att verka vid
franska hovet, så t. ex. O k e g h e m och J o
s-q u i n, och på 1500-talet upptogs även den
konstutövning, som utbildats i Italien och
Spanien. Under 1600-talets förra hälft fick
framför allt dansen en hög odling i Frankrike.
Så uppstod den franska baletten, och på denna
grund utbildades under 1600-talets andra del
genom L u 1 1 y den franska operan. Lutan
och clavecinen blevo de främsta
modeinstrumenten, och en särskild fransk
instrumentalteknik uppstod genom G a u t i e r på lutan
samt Chambonnières och Couperin
på clavecinen. Lullys operastil fullföljdes under
1700 talets förra hälft av R a m e a u och efter
honom av tysken G 1 u c k (den antikiserande
operan). Samtidigt blomstrade opéra-comique
med Monsigny, Philidor, G r é t r y och
D a 1 a y r a c. Under Napoleon I hade den
allvarliga operan en glanstid med L e s u e u r,
Cherubini, Spontini och M é h u 1
samt opéra-comique med Boieldieu och
I s o u a r d. Romantiken gjorde sitt inträde
på fransk scen med Boieldieu, H é r o 1 d och
A u b e r. Den sistnämnde fortsatte att verka
under senromantiken (1830—48) och vid hans
sida Adam och H a 1 é v y. Den tyske
mästaren Meyerbeer skapade i Paris den
historiska utstyrseloperan med »Robert»,
»Hu-genotterna» (1836) och »Profeten». Samtidigt
reformerade B e r 1 i o z den instrumentala
musiken (programsymfonien), och hans verk
fortsattes av Félieien David (odesymfonien).
1850—70 voro Thomas. Gounod och O
f-fenbach de ledande. På 1870-talet möttes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
