Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Fredrik II, den store (konung av Preussen) - 1. Fredrik I (dansk-norsk konung) - 2. Fredrik II (dansk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1087
Fredrik
1088
sega uthållighet även i de mest förtvivlade
lägen ha förskaffat honom ett av de största
namnen i krigshistorien. Hans bundsförvant
var England, och från 1758 lät William Pitt
d. ä. lämna honom rikt ekonomiskt stöd.
Eli-sabets av Ryssland död 1762 förändrade läget
till F:s fördel, och genom freden i
Hubertus-burg 15 febr. 1763 fick han behålla Schlesien,
och Preussen utgick med bevarad
stormakts-ställning ur den fruktansvärda krisen. Med
Sverige hade fred slutits utan vinst el. förlust
i Hamburg 22 maj 1762.
Efter kriget var Preussen förhärjat och
utarmat. F. upparbetade emellertid åter landet
genom att avlysa nödmyntet, befordra
industrien och omorganisera tull- och
accisuppbör-den. Här och förvaltning sattes i utmärkt
skick. Omkr. 1770 var statens inre ordning
återställd. Efter kriget blev en nära
förbindelse med Ryssland hörnstenen i F :s
utrikespolitik. Gemensamt med Österrike tilltvang
han sig att få vara med om Polens första
delning och erhöll därvid 1772 Västpreussen
utom Danzig och Thorn. Hans systerson
Gustav III:s statsvälvning väckte i början
bekymmer hos F., som i fördrag med Ryssland
lovat verka för upprätthållande av 1720 års
svenska författning. 1778 drog F. åter i fält
mot Österrike och lyckades hindra Josef II :s
försök att förvärva Bayern. Mot Josefs
imperialistiska politik bildade F. 1785 det tyska
Fürstenbund.
F :s honom påtvingade äktenskap var ej
lyckligt. Om hans förhållande till Barberina
Cam-panini se d. o. F:s ungdomsvänner gingo
tidigt bort, och hans levnadsafton var dyster
och ensam. Hans svårmod stegrades till
världs-och människoförakt. F. dog barnlös på
slottet Sanssouci vid Potsdam. F:s storslagna
begåvning var en förening av fältherresnille
och militära detaljintressen, av vidsträckta
förvaltningsinsikter, diplomatiskt mästerskap
och litterär produktivitet. F. var även
musikaliskt begåvad och en framstående
flöjtspelare. Skuggorna i hans bild kunna lätt
påpekas. Men erkännansvärd är hans stora
plikttrohet, som förverkligade hans i skriften
»Antimachiavel, ou examen du Prince de
Ma-chiavel» (skriven 1739, tr. 1767) uttalade sats,
att »fursten är sitt folks förste tjänare». I
olyckan visade F. orubbligt mod och sällsynt
själsstyrka; i sin inre styrelse främjade han
kraftigt rättvisan. Från allmänhistorisk
synpunkt framstår F. som den förste
representanten för den »upplysta despotismen». I
Tysklands historia bildade F. epok framför
allt genom att höja Preussen till
stormakts-ställning samt genom den starka återverkan
hans personlighet utövade på nationens andliga
utveckling. — F:s samlade verk (alla på
franska) äro utg. i 31 bd 1846—57; på tyska
ut-gåvos hans »Werke» i 10 bd av G. B. Volz
1912—14. F:s »Politische Correspondenz»
utkom i 39 bd 1879—1925. Av F:s övriga
brevväxling finnes utg. bl. a. den med Voltaire
(3 bd, 1908—11; utg. av R. Koser och H.
Droy-sen). Av F:s musikaliska verk utgavs ett
urval av Spitta (4 bd, 1889). Bland den rika litt.
om F. må nämnas Th. Carlyle, »History of
Friedrich II» (6 bd, 1858—65); tyska
generalstabens verk »Die Kriege Friedrichs des
Gros-sen» (18 bd, 1890—1913); R. Koser, »König
Friedrich der Grosse» (4 bd; 5:e uppl. 1912;
det moderna huvudarbetet). — F:s porträtt
återges på vidstående plansch. R. Koser.*
Fredrik (da. Frederik), dansk-norska och
danska konungar.
1. F. I (1471—1533), yngste son till
Kristian I. Fick 1490 gottorpska delen av
her-tigdömet Slesvig-Holstein och kände sig
väsentligen som en tysk furste. Hans krav på
stora delar av danska
riket avvisades 1494,
men han bevarade en
misstänksam hållning
gentemot sin broder
Hans och brorson
Kristian II. 1523 lät han
välja sig till konung
av den upproriska
jylländska adeln och slöt
förbund med Lybeck,
men först i aug. 1524
kröntes han och måste
de närmast följ, åren
kämpa mot landets yttre fiender. F.
uppehöll sig mest på Gottorp och gjorde intet
verkligt försök att behärska de starka krafter,
som jäste i tiden. Han hade drivits fram av
ett holsteinskt parti, som följde vittgående
politiska mål, men han hade måst köpa kronan
genom att giva adeln fri- och rättigheter,
vilka faktiskt gjorde monarkien till ett sken.
Betydelsefull var hans ställning till
reformationen, som han efter förmåga främjade. F.
ingick två gånger äktenskap, 1502 med Anna
av Brandenburg (1487—1514) och 1518 med
Sofia av Pommern (1498—1568). — Litt.:
C. F. Allen, »De nordiske rigers historie 1497
—1536», IV—V (1870—72); C. P.
Paludan-Müller, »De förste konger af den oldenborgske
slægt» (1874). P. E-t.
2. F. II (1534—88), äldste son till
Kristian III. Valdes redan 1536 till tronföljare
samt hyllades 1542 i Danmark och 1548 i Norge.
Han fick en dansk
uppfostran men
förvärvade ej stora
kunskaper. 1554—57 bodde
han på Malmöhus och
knöt där en
kärleksförbindelse med den
unga adelsdamen Anna
Hardenberg, som han
hade önskat äkta. Vid
faderns död 1559 blev
han konung och
inledde sin regering med ett
segerrikt tåg till
Dith-marschen i förening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
