Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik Vilhelm Ludvig (storhertig av Baden) - 2. Fredrik II (storhertig av Baden) - 1. Fredrik I (kurfurste av Brandenburg) - 2. Fredrik II (kurfurste av Brandenburg) - 3. Fredrik I (konung av Preussen) - 4. Fredrik II, den store (konung av Preussen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Fredrik
1086
herzog Friedrich I. von Baden» (1912); F:s
»Jugenderinnerungen 1826—1847», utg. av K.
Obser (1921).
2. F. II (f. 1857 ®/7), son till föreg.
Utbildades till militär och var 1897—1901
general och chef för 8:e armékåren. 1907
efterträdde F. sin fader som storhet tig; han
abdikerade 22 nov. 1918. F. förmäldes 1885 med
Hilda av Nassau (f. 1864).
Frediik (ty. Friedrich), kurfurstar av
Bran-denburg och konungar av Preussen.
1. F. I av Hohenzollern (1372—1440)
efterträdde 1398 sin far, Fredrik V av
Hohenzollern, som borggreve av Nürnberg och furste
av Ansbach. Han fick 1411 som belöning för
sina tjänster åt kejsar Sigismund
förvaltningen av Mark Brandenburg och kväste 1412
—14 energiskt det bångstyriga ridderskapet
där. På kyrkomötet i Konstanz 1417 blev han
högtidligen förlänad med Brandenburg och
kurfurstevärdigheten. F:s senare år upptogos
mest av krig, bl. a. mot Pommern och Polen.
Sedan 1427 ledde ban rikskriget mot husiterna.
Han anses som grundläggaren av huset
Ilohen-zollerns politiska betydelse. (Å. S-n.)
2. F. II, kurfurste av Brandenburg (1413
—71), den föregåendes son, besteg tronen
1440. F. bröt städernas, i synnerhet
dubbelstaden Berlin-Köllns, självständighet och
byggde där det första kurfurstliga slottet.
Han förvärvade 1445 Kottbus och Neumark
men misslyckades 1468 i sina försök att slå
under sig de Pommern-Stettinska länderna.
Monogr. av P. Gähtgens (1890). (Ä. S-n.)
3. F. I, konung av Preussen, som kurfurste
av Brandenburg kallad F. 111 (1657—1713),
son till Fredrik Vilhelm, »den store
kurfursten», och Louise Ilenriette av Oranien. F.
fullföljde, sedan han 9 maj
1688 efterträtt fadern
i kurstolen, dennes
utrikespolitik samt
deltog i kriget mot
Frankrike (1688—97) men
lyckades ej i freden vidga
sitt område. Även hans
inre politik följde till
en början faderns
grundsatser. Under
Danckelmanns (se d.
o.) ledning vidtogs en
rad kloka
styrelseåt
gärder. Efter dennes fall saknade F. betydande
rådgivare; hans praktlystnad och utgifter för
kriget mot Frankrike bragte snart oreda i
finanserna. — Mest känd är F. genom
förvärvandet av Preussens konungakrona. Efter
långa underhandlingar lyckades han förmå
kejsar Leopold till den s. k. kronti aktaten
(Wien 16 nov. 1700), vari kejsaren mot löfte
om understöd i det motsedda spanska
tron-följdskriget utfäste sig att, när F. tog titeln
av konung i det suveräna östpreussen, genast
formligen erkänna denna titel. 18 jan. 1701
satte F. själv i Königsberg kronan på sitt
huvud. Under stora nordiska kriget intog F.
en vacklande hållning, sliten mellan sin ätts
traktan efter svenska Pommern och sina
farhågor för Karl XII:s militära övermakt.
Ehuru djupt invecklad i hemliga
underhandlingar med August den starke, vågade han ej
öppet närma sig denne förrän efter Karl XII:s
motgångar i Ryssland; han avled, innan det
kom till avgörande steg. F. var förmäld
tre gånger. Med sin andia gemål, Sofia
Charlotta av Hannover, hade han sonen Fredrik
Vilhelm, som efterträdde honom. Litt.:
Erd-mannsdöi ffers och Prutz’ under Fredrik
Vilhelm, sp. 1114, citerade arbeten; A.
Waddington, »L’acquisition de la couronne
royale de Prusse par les Hohenzollern» (1888);
E. Heyck, »Friedrich I. und die Begründung
des preussisehen Königtums» (1901). C. H. H.
4. F. II (F. den store; ibland »F. den
ende»), konung av Preussen (1712 24/i—86
17/8), son till konung Fredrik Vilhelm I. F:s
fader gav honom en hård uppfostran och såg
i hans bildningskärlek blott svaghet. Utsatt
t. o. m. för kroppslig misshandel, flydde F.
1730 men greps och satt omkr. 15 mån. fången
i Küstrin. Under denna tid fick han dock
praktiskt studera Preussens
förvaltningssystem. Han blev 1732 regementsöverste och
äktade enligt faderns vilja 1733 Elisabet
Kristina av Braunschweig. Bosatt i
Rheins-berg, umgicks F. nu och brevväxlade med
läide och konstnärer. F. besteg tronen 1740,
besluten att upptaga en kraftig
utrikespolitik. Då huset Habsburg s. å. utgick på
mans-sidan med kejsar Karl VI, åberopade F. gamla
anspråk på delar av Schlesien och besatte
dessa dec. s. å. Första schlesiska
kriget gick 1741 upp i österrikiska
tronföljdskriget. I fred i Breslau och
Berlin 1742 erhöll F. nästan hela det rika
Schlesien. Österrikes framgångar mot
Frankrike och Bayern förmådde F. att börja det
andra schlesiska kriget 1744.
Genom fred i Dresden 1745 bekräftade Maria
Teresia Schlesiens avträdelse. Preussen blev
härigenom en stormakt. De följande tio
fredsåren ägnade F. åt sitt lands andliga och
materiella förkovran (t. ex. S. v. Coccejis
lag-skipningsreform). F:s omfattande
skriftstäl-larverksamhet, på både vers och prosa, inföll
även huvudsakligen under dessa år. Hans
arbeten äro alla skrivna på franska; några av
hans prosaskrifter äga självständigt värde.
1750—53 vistades Voltaire vid F:s hov och
utövade stort inflytande på F:s formella
bildning. Maria Teresia, som önskade återerövra
Schlesien, hade småningom lyckats få stöd av
Frankrike, Sachsen och Ryssland. För att
förekomma sina fiender bröt F. 24 aug. 1756
in i Sachsen, som han besatte. Så började
sjuåriga kriget (jfr d. o.). 1757 fick
F. mottaga krigsförklaring från Ryssland,
Frankrike och Sverige (pommerska
kriget). F:s ryktbara segrar, den själsstyrka,
med vilken han bar nederlagen, samt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
