Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik II (dansk-norsk konung) - 3. Fredrik III (dansk-norsk konung) - 4. Fredrik IV (dansk-norsk konung) - 5. Fredrik V (dansk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1089
Fredrik
1090
med sina två farbröder, Hans och Adolf. Fyra år
därefter började det nordiska sjuårskriget med
Sverige (1563—70); de många ärvda
stridsfrågorna drevo nästan med nödvändighet till
krig, och F:s ärelystna personlighet övervann
riksrådets betänkligheter. Kriget blev dock
föga lyckosamt för Danmark; landets krafter
tömdes, och då adeln knotade, måste F. 1565
hemkalla den av fadern förvisade stormannen
Peder Oxe. Efter fredsslutet i Stettin 1570
sökte F. bevara freden och undgå
inblandning i Europas stridigheter, samtidigt med
att han militärt och politiskt höll Sverige
stången. Under dessa år blomstrade landet
upp under samarbete mellan konung och adel.
Impulsiv, intresserad av vetenskap och konst
(Kronborg uppfördes 1574—85), i kyrkliga
frågor strängt ortodox samt vänsäll och
livs-lysten, var F. en nordisk renässanskonung
efter landets små förhållanden. Någon stor
personlig insats gjorde han ej. F. var från
1572 g. m. Sofia av Mecklenburg (1557—1631);
med henne hade han 3 söner (bland dem
Kristian IV) och 4 döttrar. — Litt.: D. Schäfer,
»Geschichte von Dänemark», V (1902); F.
Troels-Lund, »Peder Oxe» (1906). P. E-t.
3. F. III (1609 18/3—70 ®/2), son till
Kristian IV och Anna Katarina av Brandenburg.
Var ej från födelsen bestämd till tronföljare,
varför fadern sökte försörja honom med
besittningar i
Nordtyskland; dessa förlorades
i kriget mot Sverige
1643—45. Vid den äldre
brodern Kristians död
1647 blev F.
tronföljare och valdes till
konung i maj 1648, sedan
han undertecknat en
för adeln mycket
gynnsam hand fästning, som
nästan gjorde
kungamakten illusorisk. F.
synes fort ha satt dess
återupprättande som sitt mål; med klok
uthållighet kämpade han mot sina svågrar Korfitz
Ulfeld och Hannibal Sehested, och i
anslutning till den allmänna europeiska
utvecklingen närmade sig regeringen mer och mer
kabinettsstyrelsen. Kriget mot Sverige 1657
begynte han lättsinnigt och bötade hårt
därför, men då Karl X Gustav efter den för
Danmark olyckliga freden i Roskilde (26 febr.
1658) s. å. ånyo inföll i landet, visade F. både
mod och seghet, bl. a. under Köpenhamns
försvar 1659. Freden i Köpenhamn (6 juni 1660)
räddade statens självständighet, men
öresunds-provinserna hade gått förlorade och land och
folk genom krigsårens lidanden samt de stora
landavträdelserna försatts i ett bedrövligt
tillstånd. Snabbt grep F. tillfället; de lägre
ståndens ovilja mot adeln blev en hävstång för
det envälde han ville genomföra. Borgare och
präster hjälpte på ständermötet i
Köpenhamn 1660 F. att införa arvriket, och han
löstes från handfästningen. Bemyndigandet
att ordna regeringen använde han 10 jan.
1661 till att utfärda »enevoldsarveakten», som
införde suvei äniteten. Denna utformades
närmare genom »kongeloven» av 1665. Därpå följde
omorganisation av förvaltningen; landets
näringar upphjälptes, och F. använde på det
hela taget sin nyvunna envåldsmakt med
måtta. 1643 äktade han Sofia Amalia av
Braunschweig (1628—85); med henne hade han
sex barn, som hunno mogen ålder, bland dem
Kristian V, prins Georg (g. m. drottning Anna
av England) och Ulrika Eleonora (g. m. Karl
XI av Sverige). Oäkta son till F. var U. F.
Gyldenlöve (se d. o.). Litt.: J. A. Fridericia,
»Adelsvældens sidste dage» (1894). P. E-t.
4. F. IV (1671—1731), son till Kristian
V. Saknade kunskaper men visade emellertid
som konung både flit och sinne för realiteter.
Då förbundet mellan Sverige och
Holstein-Gottorp hotade
Danmark, började han
1700 i förbund med
Polen och Ryssland
krig mot Sverige men
måste utan resultat
sluta fred i Travental
s. å. Efter Karl Xll:s
nederlag vid Poltava
1709 förnyade F.
förbundet med Polen och
Ryssland men led
nederlag vid
Hälsingborg 1710 och Gade-
busch 1712. Freden i Frederiksborg 1720 var
dock förmånlig för Danmark genom att
den sprängde förbundet mellan Sverige och
Holstein-Gottorp samt gjorde det möjligt för
F. att låta hylla sig som arvsberättigad
till Slesvig; däremot genomfördes icke den
påtänkta inkorporeringen av hertigdömet.
I den inre styrelsen verkade F. med stor
iver och icke utan framgång. Hans
upphävande av vornedskabet (1702) fick icke de
gynnsamma följder för bönderna, som man
kunnat vänta, emedan den 1701 upprättade
lantmilisen kom att verka som ett slags
stavnsbaand (bundenhet vid torvan). Till
Grönland sändes missionärer, och
folkskole-undervisningen i Danmark främjades (240 nya
skolor på kungsgårdarna). Gentemot adeln var
F. misstänksam; på det hela taget var han en
utpräglad envåldskonung. Han gifte sig 1695
med Luise av Mecklenburg (1667—1721) men
äktade redan under hennes levnad i hemlighet
1703 grevinnan Helene v. Viereck. Efter
dennas död (1704) gifte han sig (1712 »till vänster»,
1721 »till höger») med den unga Anna Sofia
Reventlow (se Anna Sofia). F. var far
till Kristian VI och farfar till F. V. — Litt.:
E. Holm, »Danmark-Norges historie 1720—
1814», I (1891). P.E-t.
5. F. V (1723—66), son till Kristian VI.
Fick en tysk uppfostran men var avhållen
av folket för sin vänsällhet, närmade sig me-
VII. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
