Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Fredrik V (dansk-norsk konung) - 6. Fredrik VI (dansk-norsk konung) - 7. Fredrik VII (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1092
1091
Fredrik
nige man på ett helt annat sätt än fadern
och införde en helt ny anda vid det
pietistiska hovet. F. hade
ingen stor begåvning,
men dugliga
ministrar, ss. J. L. Holstein,
J. H. E. Bernstorff, O.
Thott, H. C.
Schim-melmann och särskilt
hovmarskalken A. G.
Moltke, höllo landet
utanför de europeiska
konflikterna samt
strävade ivrigt att främja
handel och industri.
Konst och vetenskap
understöddes, och kulturlivet fick en högre ton
än under Kristian VI. Emellertid förföll F.
alltmera; han förstörde sig fullständigt genom
dryckenskap och utsvävningar. F. ingick
äktenskap 1743 med den av folket högt älskade Louise
av England (1724—51; mor till Kristian VII och
Gustav III:s gemål, Sofia Magdalena) och 1752
med Juliana Maria av
Braunschweig-Wolffen-büttel (1729—96; mor till arvprins Fredrik).
— Litt.: E. Holm, »Danmark-Norges historie
1720—1814», III (1897-98). P. E-t.
6. F. VI (1768 28/i—1839 3/12), son till
Kristian VII och Karolina Matilda. Uppfostrades
under Struensees styrelse enl. missuppfattade
Rousseauanska principer och fick sedan en
olämplig mentor i
general Eickstedt. F:s
glädjelösa barndom
gjorde hans natur
hård; han hade gott
förstånd men fick
aldrig tillfälle att
förvärva omfattande
kunskaper. Under
Guld-bergsperiodens sista år
uppgjorde F.i förening
med A. P. Bernstorff
o. a. en plan att störta
de makthavande och
utförde den personligen i statsrådet med stor
beslutsamhet april 1784. Från denna tid ledde
han som kronprins regeringen i den sinnessjuke
faderns namn, tills han 1808 blev konung. Åren
1784—97, då A. P. Bernstorff var den främste
rådgivaren, präglades av epokgörande
resultat, först och främst jordbruksreformen 1786
—99, tullagstiftningen 1797, negerhandelns
upphörande, viktiga domstolsreformer o. s. v.
I detta arbete tog F. livligt del och lade
därigenom grunden till en popularitet, som aldrig
upphörde. Efter Bernstorffs död (1797)
fortsattes reformarbetet enl. samma principer och
gav betydande resultat åt både lantbruk,
handel och industri, men de hotande
utrikespolitiska förhållandena gjorde det allt svårare
att hålla landet utanför de stora
förvecklingarna i Europa, och F. och hans rådgivare
visade även ofta en ödesdiger brist på
smidighet- Händelserna 1801, då en engelsk flotta
angrep den danska på Köpenhamns redd, 1807,
då Köpenhamn bombarderades av
engelsmännen och danska flottan måste utlämnas, samt
1813—14, då Norge gick förlorat, bragte icke
alldeles oförskyllda olyckor över landet, och
de sista 25 åren av F:s regering utmärktes
av trånga inrikesförhållanden. Följderna av
statsbankrutten 1813 spårades länge, och F:s
stela uppfattning av enväldet passade allt
mindre för den nya tiden. 1834 införde han
dock rådgivande
provinsialständerförsamling-ar, och därmed lades grunden till en fri
författning. Han ägde värdefulla
regentegenska-per, ss. fosterlandskärlek och outtröttlig
arbetsiver, pliktkänsla samt förmåga att tillägna
sig och sätta i verket andras tankar, med
utgång från upplysningstidens principer. För
den fransk-engelska liberalismen hade han
ingen sympati, men i skydd av hans på en
gång stela och sakligt förstående
administration uppdrogos i all stillhet konturerna till
det nya Danmark, som bröt fram under
Kristian VIII för att 1848 alltför plötsligt och
våldsamt sätta frukt i nya former. F. äktade
1790 sin kusin Maria Sofia Fredrika av
Hes-sen-Kassel (1767—1852) och hade med henne
åtta barn (endast två döttrar nådde vuxen
ålder); med grevinnan Dannemand, dotter till
en arbetare, hade han flera illegitima barn.
— Litt.: E. Holm, »Danmark-Norges
udenrig-ske historie», V—VII (1906—12); A. Linvald,
»Kronprins Frederik og hans regering 1797—
1807», I (1923). P. E-t.
7. F. VII (1808 6/io—63 15/tl), son till
Kristian VIII och Charlotta Fredrika av
Meck-lenburg-Schwerin. F:s uppväxtår präglades
av föräldrarnas olyckliga äktenskap; han fick
ingen god uppfostran,
och hans karaktär
visade tidigt en viss
löshet och opålitlighet.
Han hade ett gott
naturligt förstånd och
gott hjärta men
saknade moralisk hållning,
och denna brist
präglade hela hans liv.
F:s första äktenskap
(1828), med F. VI :s
dotter
Vilhelmina,upplöstes 1834, och 1841
ingick han äktenskap med Mariana av
Meck-lenburg-Strelitz, men det upplöstes formligen
1846. F. hade redan då knutit förbindelse med
den forna balettdansösen Louise Rasmussen,
som efter hans tronbestigning upphöjdes till
grevinna Danner (se d. o.) och 1850 blev hans
morganatiska gemål. Vid tronbestigningen (20
jan. 1848) ansågs F. allmänt vara en vän av
den liberala rörelsen; i själva verket önskade
han icke gå längre än till vissa medgivanden,
som planlagts redan av hans fader. Resningen
i hertigdömena mars 1848 och den därigenom
väckta nationella rörelsen ryckte F. med sig;
han trädde i spetsen för folket som dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
