Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fronden - Frondera - Front - Frontal - Frontalitetslagen - Frontanfall - Frontenac, Louis de Buade, de Palluau och de - Frontespis - Froninus, Sextus Iulius - Frontlinje - Fronton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1221
Frondera—Fronton
1222
trakten febr. 1651. Om Turennes strid med
Condé se d. o., sp. 17. Ludvig XIV blev
myndig 7 sept. 1651, aug. s. å. drog sig Mazarin
från hovet för att underlätta en försoning,
och 21 okt. intågade Ludvig i Paris. Febr.
1653 kom även Mazarin tillbaka.
Parisparlamentet förlorade varje rätt till inblandning
i regeringen. Kungadömet gick således
segrande ur kampen. Litt.: Monografier av A.
Chéruel om Ludvig XIV:s minderårighet (4
bd. 1879—80) och Mazarins styrelse (3 bd,
1882); J. Boulenger, »Le grand siècle» (4:e
uppl. 1920); L. Batiffol, »Le Cardinal de Retz»
(1927). B. H-d.
Frondera (fr. fronder; jfr F r o n d e n),
klandra, öppna strid mot de styrande. —
Fronder f, opposition, missnöje. — F r o
n-d Ö r, missnöjd, oppositionsman.
Front (av lat. frons, panna), framsida. —
1. En truppavdelnings främsta sida vid
vanlig uppställning eller strid. Den linje, som
f. bildar, kallas frontlinje. F:s
riktning, frontriktningen, är vinkelrät mot
frontlinjen. — Frontanfall, anfall mot
fiendens f. — Frontstyrka, ett
truppförbands i egentlig mening stridande styrka.
— Fronttjänst, tjänstgöring vid f. (i
motsats till vid etappväsendet). M. B-dt.
2. F. el. F ä s t n i n g s f r o n t är en
fästnings, teoretiskt av flankerna begränsade,
främsta huvudlinje, vilken för anfallsfästets
allsidiga beskjutning brytes till en polygon,
d. v. s. bildar lika många fronter, som den
har polygonsidor. I fortgördeln räcker f. från
fortspets till fortspets. L. W:son M.*
3. Krigsskådeplats; linje, på vilken trupp
opererar; den inre f., under världskriget
beteckning för sammanhållning och
motståndskraft hos civilbefolkningen i de krigförande
länderna.
Frontäl (av lat. frons, panna), eg. som hör
till eller avser pannan; betecknar oftast en
med pannans yta parallell riktning, t. ex.
frontalplan. — Frontalt anfall, dets.
som frontanfall (se Front 1).
Frontalitétslagen (av lat. frons, panna)
kallas en av Julius Lange (i »Billedkunstens
fremstilling af menneskeskikkelsen i dens
æld-ste periode indtil höjdepunktet af den græske
kunst», 1892) framlagd teori om att nästan
all människoframställning i den egyptiska,
gammalbabyloniska, assyriska och äldre
grekiska bildhuggarkonsten samt primitiva
folkslags konst följer en »lag»: vare sig en staty
är framställd i sittande, gående eller stående
ställning, förändras aldrig det mittplan, som
tänkes draget genom figuren från hjässan
genom näsa, ryggrad, navle etc., utan behåller
sin plana utsträckning; figuren vrider eller
vänder således icke kroppen men kan väl röra
en arm eller ett ben. Framställningen av
liggande, springande, flygande eller angripande
figurer ansåg Lange utgöra undantag från f.,
men andra konstteoretiker framhålla, att
sådana rörelsefigurer följa en särskild regel. —
Jfr A. Hahr, »Rörelsefigurer i antik
skulptur» (1915). K.W-g. (E.L-k.)
Frontanfall, se Front 1.
Frontenac [fråtona’k], Louis de Buade,
greve de P a 1 1 u a u och d e F., fransk
koloniguvernör och krigare (1620—98). Tillhörde
en hovet sedan Henrik IV :s tid närstående
béarnesisk adelsätt, blev 1646 maréchal de
camp, ledde 1669 en fransk hjälpexpedition
till venezianerna på Kreta och sändes 1672
till Quebec som guvernör över Kanada.
Genom sin självrådighet råkade han där i
konflikter med hemlandets regering och med den
energiske kyrkofursten biskop Laval, vilken
påyrkade förbud mot försäljning av
rusdrycker åt indianerna. F. hemkallades 1682 men
utsändes ånyo 1689, då irokesernas
härjningståg inåt kolonien krävde en kraftfull ledare
av försvaret. Han företog flera fälttåg mot
irokeserna, åvägabragte varaktig fred mellan
dem och fransmännen samt hetsade dem i
stället mot kolonisterna i Nya England. Han
dog i Quebec. F. var kolerisk och mån om
sina personliga finansintressen men tapper
och vidsynt. Han uppmuntrade kolonisternas
pälshandel och upptäcktsfärderna nedåt Ohio
och Mississippi samt gav kolonien en av
indianer och engelska kolonister respekterad
maktställning i n. Amerika. Litt.: Biogr. av E.
Myrand (1902) och W. D. Le Sueur (1906); J. C.
Bourinot, »Canada» (ny uppl. 1909). V. S-g.
Frontespis (fr. frontispice, av lat. frons, gen.
fro’ntis, panna, framsida, och spi/cere, se,
skåda). 1. (Byggnk.) En byggnads mer eller
mindre framspringande mittparti samt, mera
vanligt, det av detta burna, ovan taklisten
uppskjutande gavelpartiet (se t. ex. bild vid
art. Frogner). — 2. (Boktr.) Titelblad;
titelplansch.
Frontinus,’Sextus lulius, romersk
ståthållare och framgångsrik fältherre i Britannien
76-—78 e. Kr., 97 uppsyningsman över
vattenledningarna i Rom, konsul 3:e ggn år 100.
Bevarade äro av hans skrifter »Strategemata»
(Krigslister) samt »De aquaeductibus urbis
Ro-mae», om vattenledningarna i Rom. H. Sgn.
Frontlinje, krigsv., se Front 1.
övre delen av en grekisk tempelgavel med (nedifrån
räknat) kolonnkapitäl, arkitrav, fris, kransgesims och
fronton.
Frontön (av it. fronto’ne), byggnk., det
triangelformade gavelfält på ett grekiskt
tempel, som motsvarade byggnadens
takkonstruktion. Ur den antika f. utbildades den
pryd-nadsgavel, som förekommer i olika stilformer
som krön på dörr- och fönsteröppningar,
möbler, gravvårdar m. m. E. L-k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
