Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fräkenväxter - Fräknar - Frälsarboj - Frälsare - Frälsarkrans - Frälse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1251
Fräknar—Frälse
1252
vaticum, skogsfräken, som på våren har
de axbärande skotten först bruna och med
outvecklade grenar men sedan vid
spormognaden grönskande och med utvecklade
sidogrenar, lika de sterila skotten; E. limosum,
dyfräken, som är den största av de
svenska arterna, ända till över 1 m hög, och
som saknar bruna skott, i det att alla skotten
från början utvecklas lika och äro gröna; E.
hiemale, skavgräs, som har en
övervintrande, utom vid basen ogrenad stjälk.
Skavgräset nyttjas på grund av sin kiselhalt som
poler- och skurmedel. I tropiska Sydamerika
förekommer den största fräkenarten, E.
gi-ganteum, som blir ända till 12 m hög och
har 2 cm tjock stjälk.
Sporgömmena (sporangierna) utbildas på
små sköldformiga blad, samlade i
skottspetsarna till en axliknande samling, som nedtill
omges av ett smalt, kragformigt hylle, bildat
av en särskild, egendomligt utbildad
bladkrans. Denna bildning, sporangieax med krage,
motsvarar en högre växts blomma. Sporerna
äro små, vid mognaden gröna och omgivna av
två spiralvridna, i ändarna skedformigt
vidgade, bandformiga organ, springtrådar
(elate-rer), som äro ytterst känsliga för
fuktighets-växlingar, i det att de i fuktig luft genast
hoprullas och endast i torr luft äro utslagna.
Om f. i tidigare geologiska perioder se C a
larn i t e s och Equisetales. N. S-s.
Fräknar (grek, efélides), små bruna, runda
pigmentfläckar, framträdande vanl. blott under
sommaren, mest i ansiktet men även på andra
blottade kroppsdelar, i synnerhet hos finhyllta
blonda eller rödhåriga personer. F. B.*
Frälsar boj, se Livboj.
Frälsare (grek, sotér) som beteckning på en
till jorden nedstigen gudom, som kommit för
att rädda och hjälpa människorna i synnerhet
från dödens vånda, har vunnit burskap och
utvecklats främst inom hellenismen. I den
babyloniska religionen framställdes gudarna
Ea och Marduk som människornas hjälpare
och f. Även i den gammalgrekiska religionen
var sotér en vanlig benämning på gudomen,
nyttjad både som egennamn och som epitet
för vissa gudar (Zeus, Apollon, Asklepios).
Inom hellenismen brukades ordet om Osiris,
Mithras m. fl., vilka man tänkte sig ha stigit
ned till jorden för att hjälpa människorna.
I hellenismen tillädes epitetet f. även vissa
människor, som gjort sig särskilt förtjänta
som mänsklighetens välgörare (t. ex.
Ptole-maios II, Antiochos I). Senare blev det en
nästan stående benämning på de romerska
kejsarna. — I urkristendomen kallades Jesus
urspr. ej f. utan kyrios, »herren». Först sedan
kristendomen kom över i den hellenistiska
världen, började man allmänt beteckna Jesus som
f. I N. T. förekommer ordet eg. först i det
sent skrivna Johannesevangeliet,
pastoralbreven och Petri 2:a brev. Hos hellenistiskt
påverkade kyrkofäder, framför allt Ignatius,
Origenes och Clemens av Alexandria. är f. den
stående benämningen på Jesus. Här får dock
ordet en mera etisk och eskatologisk klang
och betecknar Jesus som räddaren undan
synden och den slutgiltiga världsdomen. E. B-m.
Frälsarkrans, se Livboj.
Frälse betyder i fsv. frihet i allm. i
motsats till träldom (fräls man i
landskapslagarna = fri man), men ordet nyttjades
snart om den särskilda frihet, som
förvärvades av vissa samhällsgrupper, kyrkan och den
världsliga aristokratien. F. kom att beteckna
dels denna särskilda frihet själv, dels
sammanfattningen av dem, som åtnjöto den.
Andligt frälse omtalas i Sverige f.
ggn i ett av konung Sverker Karlsson 1200
utfärdat brev. Däri fritagas prästerna från
att svara inför världslig domstol och befrias
kyrkornas hus och jord från skatter till
konungen. Privilegiet stadfästes av de följ,
konungarna genom nya frihetsbrev. Viktig är
Magnus Ladulås’ stora kyrkliga
privilegie-urkund av 1281, som medgav frihet från alla
stående skatter för den jord, som kyrkan
dittills förvärvat. Frihetsbreven gällde endast
den jord, som kyrkan vid deras utfärdande
ägde. Kyrkan ville utsträcka skattefriheten
även till nyförvärvade jordbesittningar;
konungarna sökte begränsa den till de gamla.
Först under medeltidens sista årh. synes
kyrkan ha förmått göra skattefriheten till regel
för allt sitt gods. Allmänna
privilegieurkun-der för kyrkor och kloster utfärdades 1436
och 1457. Andliga frälset föll för Gustav Vasas
reformation. På grundval av
Västeråsbeslu-ten 1527 indrogs till kronan största delen av
kyrkans egendom och inkomster; något
återbördades även, med stöd av samma beslut,
av forna givares arvingar, huvudsaki. bland
adeln. Prästerskapet blev därefter ett
stats-kyrkligt ämbetsstånd. Det tillkämpade sig
nya privilegier (de första 1650), som bl. a.
befriade dess ämbetsgårdar från en del bördor,
men någon verklig motsvarighet till andligt
f. uppkom icke.
Det världsliga (el. adliga) frälset.
Tredje punkten i Alsnöstadgan (se d. o.), trol.
av 1279, ger frihet från skatt till konungen
åt dennes och hans broder Bengts »män» med
underhavande, åt biskoparnas svenner samt
slutligen åt »alla de män, som tjäna med
häst, vem helst de än tjäna».
Skattefriheten bestämmes här som lön för den nya
vapentjänsten till häst — först under nyare tid
kallad rosstjänst el. rusttjänst —,
under förutsättning att alla de, som göra
denna vapentjänst, direkt eller indirekt, stå
till konungens förfogande. Med 1300-talet
finner man vapensyner för de
tjänstskyldiga frälsemännen, frälserätt tilldelas deras
änkor och barn under vissa förbehåll, och
slutligen bestämmes, att varje bonde, som vid
vapensyn styrker sig kunna göra föreskriven
tjänst, har rätt till f., medan å andra sidan
den frälseman, som ej fullgör sin tjänst, har
att återgå under skatt (frälsestadgar av 1330,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
