Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fröding, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1273
Fröding, G.
1274
berg på sommaren 1889 och for därifrån till
Görlitz för att på en nervkuranstalt söka
återvinna sin hälsa. Detta lyckades ej, men
F. samlade sig där under ivriga studier till
sin debut. Aug. 1890 återkom F. till Sverige,
uppsökte snart Suttestads sanatorium i Norge
och tog aug. 1891 ånyo anställning i
Karlstadstidningen, där han stannade till maj
1894. Våren 1891 utkom och hälsades med
livligt bifall diktsamlingen »Guitarr och
drag-harmonika», våren 1894 »Nya dikter», som
befäste hans popularitet. I april och maj 1894
hade han ett anfall av sinnessjukdom
(schizofreni), lämnade Karlstad, vistades ånyo på
Suttestad, återkom våren 1896 till Sverige
oeh utgav på hösten »Stänk och flikar». Boken
åtalades enligt § 3 mom. 13
tryckfrihetsförordningen. F. frikändes, men åtalet och grova
smädelser i pressen hade en ödesdiger
inverkan på hans sinnestillstånd. Två samlingar
vers och prosa på landsmål, »Räggler å
pa-schaser» (1895 och 1897), diktsamlingarna
»Nytt och gammalt» (1897) och »Gralstänk»
(1898) samt de filosoferande »Om lifsmonader»
(1898) och »Grillfängerier» (2 h., s. å.) bildade
avslutningen på hans korta egentliga
verksamhetsperiod. Hösten 1896 flyttade F. till
Uppsala; på hospitalet där intogs han 28 dec.
1898. I mars 1905 utskrevs han därifrån,
vistades sedan under växlande hälsotillstånd
i Stockholm eller dess närhet, sista tiden på
Gröndal på Djurgården. 1901 utkommo
»Samlade dikter» i 2 bd. 1910 utgavs »Efterskörd»
(2 bd), 1913 »Reconvalescentia», 1914
»Efterlämnade skrifter» (2 bd), 1918 »Brev» (den
fullständigaste upplagan), »Kåserier» och
»Allvar, mer eller mindre».
I uppsatserna »Naturalism och romantik»
och »Om humor» samt resebrevet »Ett besök
i Zwinger» (alla från 1890) hade F. strax före
debuten uttalat sin estetiskt-moraliska
åskådning. Karakteriserande sig själv som »ett
konglomerat av romantiska anlag och
naturalistisk övertygelse», gav han allt erkännande
åt naturalismens teknik, som tillfredsställde
moderna krav på illusion, men fann
åskådningen liksom dess systerteori, materialismen,
ohållbar som världsuppfattning. »Det var och
är och blir ständigt den skapande fantasien
och den djärva viljan, som bilda konstnären»,
förklarade han och trädde i harnesk mot
1880-talets pessimism med dess bitterhet och
hån liksom mot det fanatiska moraliserandet.
Humor, upplösande allt disharmoniskt, vrångt
och eländigt i ett allt förlåtande skratt,
musikalisk form och fri skönhetsdrift voro
hörnstenarna i F:s estetik, och han hänvisade till
Shakespeare, renässansens konstnärer,
Bell-man och Verner von Heidenstam, vilken nyss
förut med »Vallfart och vandringsår» (1888)
inlett och förutsagt en litteraturens renässans.
F:s diktning var först knuten vid
hembygden, ur vars folkliv han skapade ett
ojämförligt rikt och omväxlande galleri av gestalter,
vilket omfattade hela den sociala skalan. Som
Gustaf Fröding.
Hand-teckning av C. E. Törner
1894.
anhängare av Heidenstams krav på livsglädje
tecknade han med intuitiv, osviklig
träffsäkerhet och djupgående karakteristik de
provinsiella figurerna och miljön. Inbillnings
-kraft och djärv drastisk realism förenades
med nyskapande
rytmik och utomordentlig
akustisk effekt.
Satirer och
stämningsdik-ter gåvo uttryck åt
oavhängighetskänsla
och frisinne, lyriska
stämningar och
aktuella intressen.
Personlig stil och originell
gestaltning gjorde sig
överallt gällande, även
i pastischerna. Trots
flera vittnesbörd om
sorg och svårmod gav
den första
diktsamlingen främst
intrycket av fest, friskhet
och skaparglädje. Icke heller i »Nya dikter»
präglades stämningen av författarens ohälsa
och tankestrider, överdådig humor, mäktigt
patos, innerlig medkänsla, en rik tonskala och
en suverän behärskning av stil och verskonst
visade i stället, att F. gick framåt, var friare
och djupare sig själv än förut. Först »Stänk
och flikar» blottade F:s innersta, liksom den
vittnade om att han ej längre ägde full själslig
jämvikt. Den betecknade dock höjdpunkten av
F:s diktning; sköna och storslagna, hemska
och skakande syner — delvis framsprungna
ur verkliga sjukdomsvisioner — återgåvos
med en fantasiens kraft och rikedom som
aldrig tidigare. F. sökte här i dikt återge en
världsåskådning, som han byggt upp under
intryck av teosofiska föreställningar och
Nietz-sches filosofi, under grubbel över de
moraliska problemen, sliten av tvivel och aldrig
riktigt fri från den kristna altruism, som
Tol-stoj representerat. Symboliskt, under olika
förklädnader och i växlande roller, hämtade
från mytens, historiens och verklighetens
scener, skildrade han direkt, hänsynslöst och
fantasiförstorat sina lidanden och lidelser.
Innerlig samkänsla med de lidande och
betungade, närd ur hans egna dystra
erfarenheter, en överstark känsla av egen skuld, en
eldig dröm om slutlig försoning, då drift och
plikt icke strida mot varandra, då frihet och
lycka råda i hela världen, voro hans
inspirationskällor. Hans tilltagande sjukdom
försvagade hastigt hans alstringskraft, och han
sökte att lösa ej blott de etiska utan även
de metafysiska grundspörsmålen (»Om
lifsmonader»). Ännu några år före sin bortgång,
då han 1908 åter ägnade sig åt poetisk
produktion (tr. i »Reconvalescentia»), nådde han
dock utomordentligt högt.
Till F:s verk höra även fina litterära
analyser, ypperliga tolkningar av utländsk lyrik
och ett mycket stort antal tidningsbidrag —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
