Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik - Indelning - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Fysik
66
mängd företeelser vid elektricitetens eller
värmets strömning i magnetiska eller termiska
fält, varibland den s. k. Halleffekten (1879)
är den äldsta kända. Clausius och Thomson
(lord Kelvin) tillämpade termodynamiken
på de termoelektriska företeelserna. S. A-s.*
F:s utveckling under den senaste
mansåldern har varit av sådan omvälvande karaktär,
att man kan räkna med en ny epok, som
börjar omkring sekelskiftet. De olika
grenarna inom f. ha ömsesidigt bidragit till
varandras utveckling och ofta så flutit ihop,
att det stundom är ogörligt att längre strängt
skilja dem från varandra. Den nya epoken
inleddes med en rad glänsande upptäckter, ss.
av radioaktiviteten (se d. o.) och
röntgenstrålarna (omkr. 1895—96 av W. K. Röntgen),
kvantumteorien (1900) och relativitetsteorien
(1905). Huvudintresset knöts därmed till
atomforskningen och energiutbytet mellan
strålning (av olika art) och atomer. Hand i
hand med studiet av dessa fenomen inom
atomvärlden gå upptäckterna inom astrofysiken
till förklaring av stjärnornas och
nebulosor-nas egenskaper och beskaffenhet.
De forskare, som varit mest framgångsrika
vid utforskningen av radioaktiviteten, äro
Pierre och Marie C u r i e, sir W. R a
m-say, F. Soddy, K. Fajans och E. R
u-therford. Den sistnämnde lyckades (1919)
med hjälp av a-strålar spränga atomer,
tillhörande vanliga stabila element, något som
framgångsrikt fortsatts av H. P e 11 e r s s o n m. fl.
Studiet av röntgenstrålningen, vilket länge icke
haft att uppvisa några vidare nyheter utöver
vad upptäckaren själv funnit, fick ett nyttigt
redskap i de av M. v. Laue först använda
naturliga kristallgitterna. Härmed kunde man
närmare analysera den av C h. G. B a r k 1 a
funna karakteristiska röntgenstrålningen.
Röntgenspektroskopien utvecklades snart till
stor fullkomlighet genom arbeten av M o s
e-1 e y, M. de B r o g 1 i e, W. H. och W. L.
B r a g g, M. S i e g b a h n m. fl. och öppnade
en bred väg för kännedomen om såväl
kristallernas som atomernas byggnad. Som en av de
viktigaste frukterna av det stora arbete, som
utförts på detta område, må räknas den
Bohr-Rutherfordska atommodellen (se Atom), med
vars hjälp det ofantliga erfarenhetsmaterialet
nästan restlöst kunnat ordnas. En vidare
utveckling av atommodellen har försökts (1926)
av W. Heisenberg och E.
Schröding-e r på basis av en delvis mycket abstrakt
matematisk teori.
Med hjälp av en sinnrikt konstruerad
mass-spektrograf har F. W. Aston (1919)
upptäckt det stora antalet isotoper (jfr Atom,
sp. 441) bland grundämnena och senare (1927)
även bestämt isotopernas atomvikter med en
oanad exakthet.
Inom värmeläran har den Planckska
kvantumteorien verkat befruktande i flera
avseenden. Flera teoretiska undersökningar på basis
härav ha sett dagen, bl. a. av A. E i n s t e i n,
P. D e b y e, M. B o r n, K ä r m ä n och H.
Lindemann om specifika värmet hos fasta
kroppar; experimentella bekräftelser ha
utförts av W. N e r n s t, A. E u c k e n m. fl.
Undersökningar av de kvantitativa
förhållandena vid elektriska urladdningar och gasers
ionisation ha utförts av sir J. J. Thomson,
J. S. T o w n s e n d, P h. L e n a r d, W. W i e n,
I. L a n g m u i r, R. A. M i 11 i k a n, C. T. R.
W i 1 s o n m. fl. Energiomsättningen vid stöt
mellan elektroner och atomer har studerats
av J. Franck och P. Hertz, vilka bl. a.
bekräftat de teoretiska relationer, som uppställts
av Planck och Einstein för dylika fenomen.
Inom den rena optiken har man tack vare
grundläggande arbeten av H. A. Desland res,
Heurlinger, Lenz och A. Kratzer lyckats
systematisera de svårtillgängliga,
utomordentligt linjerika bandspektra. Finstrukturen
hos linjespektra har behandlats av F r. P
a-s c h e n, A. Sommerfeld, Epstein och
S c h w a r z s c h i 1 d, bl. a. med hjälp av
Starkeffekten, den av J. Stark (1913) funna
uppdelning av spektrallinjerna, som
inträffar, när ett starkt elektriskt fält påverkar
ljuskällan. Ett för astrofysiken fruktbärande
samarbete med den moderna atomfysiken har
blivit resultatet av A. S. Eddingtons och
Megh Nad Sahas undersökningar över
stjärn spektra och teoretiska beräkningar av
stjärnornas struktur.
Indelning. F. indelas efter sina metoder
och arbetssätt i teoretisk f. (el.
matematisk f.) och experimental -f. Båda
arbetssätten ha under utvecklingens gång
ständigt i rikt mått lämnat stöd och
impulser åt varandra. Till sitt innehåll indelas
fysiken sedan gammalt i mekanik med
läran om kroppars jämvikt (statik) och
rörelse (dynamik), akustik (läran om ljudet),
värmelära (även kallad kalorik), optik
(läran om ljuset) samt läran om elektricitet
och magnetism (stundom även kallade
elekt-rik och magnetik). Under senare tid (jfr
ovan) kan man säga, att f. delvis sprängt
dessa former och utvecklat sig mera fritt,
dels genom att låta vissa centrala problem
bilda kärnan för vidlyftiga forskningar under
intimt samarbete mellan olika områden, ss.
den moderna atomforskningen och radiologien,
dels genom utvidgning av gränsområdena till
närliggande arbetsfält, som fallet är med
fysikalisk kemi, astrofysik, biofysik (f.,
till-lämpad på livsföreteelserna) och teknisk f.
Litt.: Fysikens historia: F. Rosenberget,
»Geschichte der Physik» (1882—90); E.
Ger-land, »Geschichte der Physik» (1913); Fr.
Dan-nemann, »Die Naturwissenschaften» (2:a uppl.
1920—23); F. Auerbach,
»Entwicklungsge-schichte der modernen Physik» (1923); E.
Hoppe, »Geschichte der Physik» (1926).
Handböcker: »Handbuch der Physik», utg.
av A. Winkelmann (2.-a uppl. 1905—09);
»Handbuch der Physik», utg. av H. Geiger
och K. Scheel i 24 bd (1926 ff.).
VIII. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
