Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Fysik
64
rande och av Cartesius utvecklade läran om
virvlarna i himlarymden och gav de för alla
tider bestående lagarna för himlakropparnas
rörelser i tomrummet.
Under 1700-talet utvecklades mekaniken till
stor fulländning av Jean och D. B
erno u 11 i, L. Euler, J. d’A 1 e m b e r t, G. L.
Lagrange och P. S. de Laplace; de
båda sistnämnda fullkomnade den celesta
mekaniken, vilken gren av f. sedermera
behandlats som en särskild vetenskap. Vidare bidrag
ha lämnats av F r. A. C. Gren, S. D. P o i
s-s o n, K. F. G a u s s och W. R. Hamilton.
Hydrodynamiken har utvecklats bl. a. av
bröderna E. H. och W. E. W e b e r, H. v. H e 1
m-holtz, C. A. Bjerknes och V. B j e r
k-n e s. En av 1700-talets främsta
experimental-fysiker var H. Cavendish, som bestämde
massattraktionen och gjorde kvantitativa
mätningar inom elektrostatiken, vilka dock råkade
i glömska och upprepades av M. F a r a d a y.
På optikens område gjordes stora framsteg.
Dansken R. Bartholin upptäckte 1669
dubbelbrytningen hos kalkspat, och 1676 mätte
hans landsman Ole Römer f. ggn ljusets
hastighet. Engelsmannen J. B r a d 1 e y
upptäckte 1727 ljusets aberration. P. Bouguer
(1729) och J. H. Lambert (1759) lade
grunden för fotometrien. Newtons emissionsteori
behöll överhanden, oaktat Euler uppträdde
däremot, ända tills ThomasYoung (1802)
påvisade undulationsteoriens överlägsenhet.
Genom É. L. M a 1 u s’ upptäckt av ljusets
polarisation (1808) leddes han till antagandet,
att ljuset beror på en transversal vågrörelse
i etern (1817). Samtidigt därmed fördes denna
teori till seger genom A. J. Fresnels
snillrika undersökningar.
Under 1800-talet hade även optiken
storartade framsteg att uppvisa. J. v. F r a u
n-ho f e r mätte 1821 våglängderna hos de efter
honom uppkallade linjerna i solspektrum.
Undersökningar över dessa linjer, jämförda med
spektra av jordiska ämnen, förde till
upptäckten av spektralanalysen genom R. B u
n-s e n och G. Kirchhoff 1860. Genom denna
upptäckt blev det möjligt ej blott att
undersöka vilka ämnen finnas i jordiska kroppar
och lysande himlakroppar utan även att
genom tillämpning av Dopplers princip (se d. o.)
bestämma himlakropparnas hastighet i
synlinjens riktning. — I fråga om strålningens
natur hade man tidigt påvisat, att icke-lysande
värmestrålar funnos. De undersöktes av J.
Le s lie (1804), av M. Melloni (1831) och
av J. Tyndall (1866). På senare tider ha
de varit föremål för många undersökningar,
bl. a. av K. Ångström, Fr. P a s c h e n,
H. R u b e n s och S. L a n g 1 e y.
Den förste, som observerade skilda färgers
olika kemiska inflytande, var C. W. S c h e e 1 e
1770. Sedermera har på denna grund
fotografien utvecklat sig särskilt genom arbeten av
N. de S:t Victor (1827), L. J. M.
Da-g u e r r e (1839) och W. H. F. Talbot (1842).
Även strålningsfenomenet har underkastats
bearbetning från termodynamikens ståndpunkt
av A. B a r t o 1 i (1876) och L. Boltzmann
(1884), som härledde den av J. S t e f a n (1879)
upptäckta strålningslagen. Denna
fullkomnades i hög grad av M. Wien (1894) och av
Max Planck (1900). De av J. C.
Maxwell härledda lagarna (1873) för ljusets
brytning och absorption ha även bekräftats av
många forskare. Viktiga relationer mellan de
olika våglängderna i en gas’ spektrum ha
upptäckts av J. J. B a 1 m e r (1885), J. R. R y
d-berg, H. Kayser och K. R u n g e.
Den fysiologiska optiken och akustiken ha
varit föremål för grundläggande arbeten av
Helmholtz.
Vid mitten av 1800-talet började en kraftig
utveckling av värmeläran. Redan tidigare hade
R u m f o r d (1798) och N. L. S. C a r n o t, den
förre otydligt, den senare fullt klart, uttalat
satsen om arbetets förvandling i värme och
tvärtom. Carnots arbete härom (mekaniska
värmeteoriens första huvudsats) blev dess
Värre ej tryckt men väl hans klassiska avh.
»Sur la puissance motrice du feu», där den
mekaniska värmeteoriens andra huvudsats
uttalades (1824). Detta senare arbete fortsattes
av B. P. E. Clapeyron (1834) samt av
sir W. Thomson (1849) och R. J. E. C 1 a
u-sius (1850), vilka bragte det till fullt
erkännande. Under tiden hade tysken J. R. M a y e r
(1842), dansken L. A. Colding (1843) och
engelsmannen J P. J o u 1 e (1844) oberoende
av Carnot och varandra återupptäckt
ekvivalensen mellan värme och mekaniskt arbete.
Mästerligt behandlades detta ämne av
Helmholtz (1847). Studiet av gasernas fysiska
egenskaper, på vilket område R. Boyle och
E. Mariotte samt J. Dalton (1805),
L. J. Gay-Lussac (1807) och P. L.
Dulo n g (1830) lagt grundvalen och där H. V.
Regnaults storartade undersökningar (från
1842) lämnade ett noggrant och omfattande
material, utövade starkt inflytande på den
nya forskningsriktningen och gav anledningen
till den mekaniska gasteoriens utveckling,
huvudsakligen genom Clausius, Maxwell och
L. Boltzmann. H. va n’t H o f f upptäckte
(1885), att lösta kroppar i många avseenden
förhålla sig såsom gaser, varigenom en ny
uppblomstring på värmeteoriens område ägde
rum, särskilt genom Max Plancks och P.
D u h e m s arbeten. Märkligt nog var en stor
del av de nyvunna resultaten förutsedd i den
store termodynamikern W. G i b b s’
undersökningar (1876—78).
Inom det elektrokemiska området märkas
arbeten av Clausius (1857) och F.
Kohl-r au sch (1873—86) över elektrolyters
ledningsförmåga. Den moderna uppfattningen
av förhållandena i lösningar grundar sig på
den elektrolytiska dissociationsteorien,
uppställd av S. Ar r h e n i u s (1887). Området har
senare bearbetats bl. a. av N. J. B jer rum.
Under slutet av 1800-talet fann man en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
