Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fåglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Fåglar
80
kan t. o. m. saknas hos de utpräglade
landdjuren bland f. Hornbildningar av olika slag
äro fjädrar (se Fjäder), hornslidan på näbben,
fjäll, klor och sporrar. Tack vare
fjäderdräkten och den höga organisationen av de
organsystem, som stå i ämnesomsättningens tjänst,
äro f. varmblodiga, d. v. s. ha konstant
kropps-temp. Denna är högre än hos däggdjuren och
uppgår i allm. till 40,5°—43° C.
Skelettet utmärkes dels av att de olika
benen i stor utsträckning sammansmält till
större komplex, dels av att många ben äro
luftfyllda, pneumatiska. Endast hos unga f.
och sådana, som sakna flygförmåga, innehålla
benen märg. I skallen äro käkdelarna
förlängda till en näbb. I likhet med vad fallet
är hos kräldjuren, ledar underkäken mot
kvadratbenen, som i sin tur leda mot
tinningbenen. Kvadratbenens rörlighet möjliggör, att
övernäbben kan böjas uppåt, tydligast hos
papegojor och många simfåglar. I den
rymliga hjärnskålsdelen ha sömmarna mellan de
olika benen försvunnit. Skallen ledar mot
ryggraden med endast en ledknapp.
Halskotorna växla i antal mellan 8
(sångfåglar) och 23 (svan) samt äro förenade med
varandra genom sadelleder. Härigenom
erhåller halsen en hög grad av rörlighet. Av de
övriga kotorna äro de flesta fast förenade med
varandra. De sista svanskotorna
sammansmälta till ett enhetligt ben, gumpbenet el.
pygostylen, vars uppgift är att stödja
stjärtpennorna. Revbenen äro i sin helhet
förbenade och orörligt förenade med bröstkotorna
men bära på mitten en led och stå i
ledförbindelse med bröstbenet. Härigenom
möjliggöras andningsrörelser med bröstkorgen.
Bröstbenet är stort, välvt, sköldliknande och försett
med en hög benkam (carina), som tjänstgör
som fäste för den kraftiga flygmuskulaturen.
Bland nutida f. saknas bröstbenskam endast hos
strutsfåglarna (ratiter); alla övriga f. äga en
dylik (carinater). Höftbenen äro starkt
förlängda och sammanvuxna med ett stort antal
kotor. Av embryonalutvecklingen framgår
dock, att de egentliga korskotorna endast äro
två såsom hos kräldjuren. De smala
blygdbenen äro riktade rakt bakåt, varför bäckenet,
i olikhet med vad fallet är hos flertalet
övriga ryggradsdjur, är öppet nedtill, en
omständighet, som trol. betingas av att de stora,
hårdskaliga äggen annars ej kunde
transporteras fram. Lårbenet är kraftigt men så kort,
att knäet ej är synligt utifrån. Foten
innehåller aldrig mer än fyra tår. Den övre
raden vristben växer redan på fosterstadiet
samman med skenbenets nedre ända, medan den
nedre raden förenas med tre likaledes
sammansmälta mellanfotsben. Det sålunda uppkomna
skelettstycket bär det oegentliga namnet
t ars. Hälleden blir belägen mitt i vristen. Om
olika typer av fågelfötter se planschen.
Skulderbladen äro långa, sabellika, nyckelbenen
smala och sammanvuxna nedtill till det s. k.
gaffelbenet, medan korpbenen äro grova och
bilda det egentliga stödet för skuldergördeln
mot bröstbenet. I handen finnas endast tre
fingrar, varav den första, tummen, är fri och
bildar lillvingen. De övriga äro orörligt
förenade med varandra. I vingen stödjas
pennorna huvudsakligen av armbågsbenet
(armpennor) och pekfingret (handpennor).
Lungorna äro förhållandevis små, sakna
elasticitet och ligga tryckta tätt intill
bröstkorgen. Från bronkerna och deras
förgreningar utgå de s. k. lungpiporna, vilka stå i
förbindelse med varandra, varigenom
lungornas luftrörssystem blir nätlikt, ej trädlikt,
förgrenat. De större luftrören fortsätta genom
lungväggarna och övergå i fem par
tunnväg-giga, luftfyllda blåsor, luftsäckarna, vilka
ligga i kroppshålan och med sina förgreningar
intränga i de större benen. Hos några f.
utbreda de sig t. o. m. under huden. Vid
inandningen höjes bröstkorgen, varvid luften genom
lungorna suges in i luftsäckarna för att sedan
vid utandningen åter pressas ut samma väg.
På detta sätt komma luftsäckarna, samtidigt
som de göra kroppen lättare, också att stå i
andningens tjänst, ehuru de ej äro
respirato-riskt verksamma. Under flykten hålles
bröstkorgen orörlig, varigenom alla direkta
andningsrörelser inställas. Andningen tillgår i
stället så, att luft pressas in genom
näsborrarna och utdrives genom sammandragning
av bukmuskulaturen. Sannolikt medverka
även flygrörelserna härvid. På grund av att
sålunda andningens intensitet direkt
sammanhänger med flygmuskulaturens aktivitet, kan
en fågel, som får flyga obehindrat, ej bli
andfådd. Struphuvudet saknar stämband. Som
ljudorgan tjänstgöra tunna membraner, vilka
förena de broskringar, som äro belägna, där
luftstrupen grenar sig i de båda bronkerna.
Detta organ plägar därför kallas det undre
»struphuvudet» (syrinx}.
Hjärtat är fyrrummigt som hos däggdjuren
och blodomloppet fullständigt. Den vida
matstrupen är hos många f. försedd med en
utvidgning, krävan, vari nedsvald föda förvaras.
Magsäckens kapacitet är ringa. Den uppdelas
i en övre, med magsaftkörtlar utrustad del,
körtelmagen, och en nedre, muskelmagen, som
invändigt är beklädd med ett av särskilda
körtlar avsöndrat, hornartat skikt.
Muskelmagen är särskilt hos fröätande f. kraftigt
utvecklad. Dess malande kraft ökas av
nedsvalda stenar. I regel finnas två blindtarmar.
Ändtarmen mynnar jämte urinledarna,
köns-körtlarnas utförsgångar och en blint slutande
säck, den s. k. Bursa Fabricii, i kloaken.
Mellangärde saknas.
Njurarna ligga i fördjupningar i bäckenet
i kroppshålans bakre del. De avsöndra en
halv-fast, väsentligen av urinsyra bestående urin.
Testiklarna äro pariga, men endast en
äggstock (den vänstra) finnes. De stora, gulerika
äggen omgivas i äggledaren av vita,
skalhinnor och kalkskal. — Hjärnan, särskilt stora
och lilla hjärnan, är högt utvecklad. Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
