Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårskötsel (Fåravel) - Fårsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Fårsläktet
94
än 30—40 tackor men kan, då de brunstiga
tackorna föras till baggen och avlägsnas
omedelbart efter parningen, räcka för 80—100
tackor. Betäckningstiden, som ej bör räcka
mer än 4—6 veckor, förlägges helst till
hösten, så att tackorna efter den omkr. 5
mån. (22 veckor) långa dräktighetstiden
lamma i mars—april; lammen bli då
tillräckligt utvecklade till betestidens början. Fåren
böra ej användas i avel längre än till 5—6
år. Det ekonomiska resultatet är i väsentlig
grad beroende på tackornas fruktsamhet och
snabbheten i lammens utveckling samt
bedö-mes numera vanl. efter producerad lammvikt
(vid 150 dygns ålder) per 100 kg tacka.
Lämpliga foderämnen äro hö och halm,
såväl stråsädes- som i synnerhet baljväxthalm,
torrt löv, rotfrukter och som kraftfoder helst
havre. — Fåren klippas 2 ggr om året, näml,
i mars—april och sept.—okt.; ullavkastningen
varierar efter ras och kön och kan hos de
storvuxna, långulliga raserna uppgå till 6—7
kg hos tackor och ända till 12 kg hos baggar
men håller sig i medeltal till omkr. 2—2,5 kg
för tackor och 3—5 kg för baggar.
I Sverige har f. bedrivits ända sedan
sten-ålderstiden och var under medeltiden av stor
betydelse; bäst voro vid den tiden de
gotländska fåren, som utmärkte sig genom mera
betydande storlek, medan fåren i de n. delarna
av landet voro små och ofta hornlösa. Av
Gustav Vasa infördes engelska får till
kungsgårdarna. Även under följande regenter
uppmuntrades f. i syfte att främja inhemsk
klädesfabrikation, och såväl tyska som
engelska får infördes. På föranstaltande av Jonas
Alströmer började sedan även merinorasen
importeras, och ett stamschäferi upprättades
vid kungsgården Höjentorp; merinofåren
vunno inom kort så stor spridning, att deras
antal 1764 uppskattades till 65,369 st., och
aveln fortsattes i samma riktning under hela
1700-talet. Under förra hälften av 1800-talet
■började man övergå till de storvuxna, tidigt
utvecklade engelska raserna. Endast C h e v i o t-,
Shropshire- och Oxforddow n-raserna
äro numera erkända som lämpliga till den
inhemska stammens förbättring.
Till f:s befrämjande anordnas sedan 1918
årliga fårpremieringar med understöd
av statsmedel enl. fastställt reglemente av 31
dec. 1917 med ändringar av 31 maj 1920.
varvid varje hushållningssällskap utgör ett
premieringsdistrikt. Med statsmedel
understödjas även fåravelsföreningar och
fåravelsstationer, och genom
Lant-bruksstyrelsens försorg föres sedan 1920
riks-stambok över de premieringsbara fårraserna.
1917 stiftades Svenska fåravelsföreningen med
syfte att verka för fåravelns höjande genom
enhetlig ledning, upprättande av ett
elitregister över utvalda avelsdjur och anordnande
av auktioner på stamboksförda baggar samt att
arbeta för ullens förbättring och avsättning.
Fårens antal i Sverige uppgick 1910 till
1,003.981, 1915 till 1,146,328 och 1920 till
1,568.000. E. T. N.
Fårsläktet, O’vis, tillhör fam.
slidhorns-djur, liovidae, inom ordn. hovdjur. F. visar
stor likhet med getterna, från vilka det
skiljer sig huvudsakligen genom grövre
kroppsbyggnad, förekomsten av s. k. tårsäckar och
körtlar mellan klövarna, platt panna,
tvär-veckade, hos hanarna spiralformigt vridna
horn och frånvaro av skägg. Vanl. bära båda
könen horn. Hårbeklädnaden består dels av
grövre stickelhår, dels av ull, som i regel
utvecklas på vintern för att sedan avfalla.
F. är uppdelat i ett stort antal arter och
underarter. Alla vilda får leva i n.
halvklotets bergstrakter, och alla äro utpräglade
bergsdjur, som gärna uppehålla sig ända uppe
vid snögränsen. De äro vaksamma och
modiga i motsats till sina tama släktingar. F.
är ett utvecklingshistoriskt ungt släkte, som
uppträdde först vid början av kvartärtiden.
Europas enda nu i vilt tillstånd levande
fårart är det rätt småvuxna (höjd 65—75 cm)
mufflonfåret, O. musimon, till vars
formgrupp fårarterna på Cypern och i v. Asien
höra. I våra dagar finnes det. ehuru
sparsamt, på Sardinien och möjligen Korsika. Det
har genom hänsynslös jakt starkt avtagit i
antal. I fångenskap trives det väl och parar
sig med gott resultat även med tamfår. I
Centralasien ersättes mufflonfårets formgrupp
av stäppfåret (se d. o.). Det största av
alla vilda får är argal ifåret (se A r g a 1 i). En
underart till detta är pamirfåret el. k a s c
h-garen, som också efter sin upptäckare
kallas Marco Polos får. Den östligaste typen
bland vildfåren bilda tjockbornsfåren,
olika underarter av O. canadensis. De
förekomma i v. Nordamerikas och Mexikos
bergstrakter men äro nu mångenstädes utrotade.
De mest utmärkande egenskaperna hos
tamfåret, O. aries, ha framträtt under
människans inflytande. Sådana äro den starka
utvecklingen av ullen, vartill motsvarighet ej
finnes hos några vilda får, vidare den långa
svansen och de hängande öronen. Tamfårets
domestikation inträffade redan i förhistorisk
tid. Sannolikt ha flera vilda arter fått lämna
bidrag till de tama fårrasernas utveckling,
och man har därför sökt indela dem efter
deras släktskap med olika vilda arter.
I det gamla Egypten förekom ett långbent,
korthårigt tamfår med lång svans, getlikt
huvud och vågräta, korkskruvsvridna horn.
Rasen, det fornegyptiska tamfåret, anses
härstamma från det i Nordafrika levande
man-fåret, O. tragelaphus (Ammotragus lervia).
Manfåret närmar sig i sin kroppsbyggnad
getterna och är stamformen för några afrikanska
raser av tamfår. Troligen har det genom det
egyptiska fåret också lämnat tillskott till
Europas fårraser.
Större betydelse än ättlingarna av det
egyptiska fåret ha de s. k. långsvan sade ullfåren.
Deras härstamning är oviss, ehuru det
före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
