Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårsläktet - Fårstyng - Fårsvingel - Fårticka - Fårö - Fårön - Fårösund - Fåt - Fåtölj - Fä - Fäbod (Säter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Fårstyng—Fäbod
96
faller sannolikt, att de ovan omnämnda
stäppfåren och möjligen argalifåren äro att räkna
bland stamformerna. Till denna grupp höra
bl. a. de engelska storvuxna raserna (se
Fårskötsel). En annan ras, som spelat en stor
roll i fåravelns historia, är det i Spanien
hemmahörande merinofåret med kort, fin,
krusig, mycket tät ull. Dess ursprungliga
hemland är Mindre Asien. Under 1700-talet
infördes merinofår i många länder i Europa, bl. a.
Sverige. Bäst lyckades aveln i Frankrike
(ram-bouillet- och mauchampfåret) och i Österrike
(negrettifåret). Kaplandets och Australiens får
äro av merinoras. Till samma typ som nu
uppräknade former höra också de i Asien och
Afrika kultiverade fettsvansfåren. Sitt namn
ha dessa av att fett upplagras i svansen, vars
vikt stundom kan uppgå till en fjärdedel av
hela djurets. Lammen av dessa former lämna
ett högt skattat pälsverk, som ej är bildat
av ull utan av mjuka, lockiga stickelhår. Den
värdefullaste rasen är persianfåret från
Centralasien. En annan är astrakanfåret. Hos
båda erhålles pälsverket från nyfödda lamm.
Europas äldsta fårras är det från
schweiziska pålbyggnader kända, mycket småvuxna
torvfåret. Avkomlingar av detta ha ända
intill våra dagar hållit sig kvar bl. a. på öarna
n. om Skottland och i Alperna. Dess
härstamning är osäker; man har sökt härleda det
både från arkalfåret och från mufflonfåret.
Från det senare härstamma otvivelaktigt de
fårraser, som under bronsåldern uppträdde i
Europa och vilkas avkomlingar än i dag
fortleva som Nordeuropas kortsvansade får i n.
Ryssland, Finland, Skandinavien, Skottland
och på de nordtyska hedarna. Dessa får äro
småvuxna djur med kort svans, litet, framåt
avsmalnande huvud och rak näsrygg. Huvud,
svans och ben bära korta stickelhår, den
övriga delen av kroppen både långa stickelhår
och korta ullhår. En förkrympt form av denna
typ är det tyska hedfåret med en höjd av
endast 50 cm. En stor, hornlös form är det
ostfriesiska marskfåret, det enda får, som
nyttjas som mjölkdjur. Om Sveriges fårraser se
Fårskötsel. T. P.
Fårstyng, se Styngflugor.
Fårsvingel, bot., se S v i n g e 1.
Fårticka, se T i c k o r.
Fårö, socken i Gotlands n. härad; 147,36
kvkm, 1.096 inv. (1927). Omfattar Fårön och
Gotska Sandön (se dessa ord). 1,072 har åker,
7,873 har skogs- och hagmark. Pastorat i
Visby stift, N. kontraktet.
Fårön, större ö intill Gotlands n. ö. ända,
skiljes från huvudön genom det 0,6—3 km
breda Fårösund; 102 kvkm. V. delen utgöres
av kala hällmarker (kalksten), grunda
småsjöar (»träsk»), låga tallskogar och spridda
odlingsmarker, den ö. delen huvudsaki. av
flygsandsfält (Ullahau m. fl.), numera till
stor del tallskogsbevuxna. Längst i n. ö. Fårö
fyr, inrymd i ett 30,3 m högt stentorn; har
en ljusstyrka av 138,000 normalljus samt bär
av från F. och det från Holmudden åt n.
utskjutande farliga Salvorev. N. v. om fyren
ligger Skärsände livräddningsstation. F. har
flera kalkbrott (Öde Hoburga). Bilfärja från
Broa till Fårösund på huvudön. Ingår i Fårö
socken (se ovan). G. R-ll.
Fårösund, lanthamn och badort samt f. d.
kustfästning på n. ö. Gotland, Bunge socken,
vid sundet med samma namn. Är känt som
Gotlands rymligaste och säkraste hamn samt
har vid lastbryggan 7 m, vid hamn och redd
12 m djup men i n. inloppet endast 3 och i
s. 6,5 m djup. F. är exportort för spannmål
och trävaror. Bilfärja till Fårö; vid
färjplat-sen post-, lots- och tullstation. Nära F. ligger
Gotlands friluftsmuseum (jfr Bunge). G.R-ll.
1712 byggdes ett batteri på s. stranden och
ett blockhus. Efter freden 1721 fingo dessa
befästningar förfalla. Under kriget 1854—56
hade västmakternas flottor här sin
Östersjö-station. 1885. då krig mellan Ryssland och
England befarades, gällde det att genom
minspärr oph batterier göra F. till krigshamn,
varigenom skulle antydas, att Sverige nu
ämnade upprätthålla sin neutralitet. Under
våren byggdes därför i största hast ett batteri
vid s. gattet för två föråldrade 12 cm
fram-laddningskanoner samt senare vid n. gattet
ett dylikt batteri, och slutligen anlades ett
tredje batteri för grövre pjäser s. ö. om det
första. 1900—02 ombyggdes de två första
batterierna och fingo modernare bestyckning.
Från 1905 kallades försvarspositionen F :s
kustposition, och dit förlädes ett
deta-chemang från Vaxholms kustart.-reg :te.
Positionen, som 1915 fick namnet Fårösunds
fästning, nedlades 1919. I enlighet med
1925 års försvarsbeslut ha vid F. (1925—27)
uppbyggts hangarer m. m. för förläggning av
flygbåtar. (L. af P.); ö-g.
Fåt (fr. faute), se F a u t e.
Fåtö’lj (fr. fauteuil, av germansk rot), eg.
fällstol; ett slags länstol.
Fä, i svenskt rättsspråk, särskilt från
äldre tid, beteckning för tama husdjur, vanl.
med uteslutande av hund och katt. Jfr O k y
n-n e s fä. Nyare lagspråk ersätter gärna »fä»
med andra ord, ss. kreatur, hemdjur,
husdjur. I fornsvenska betydde f ä också
egendom i allm. C. G. Bj.
Fäbod (Säte r). Där huvudnäringarna äro
jordbruk och boskapsskötsel men den
odlingsbara markens areal är otillräcklig, så att man
i huvudsak måste leva av kreaturen, nödgas
man hålla så många flera sådana. Då därtill
gårdarna samlas i stora byar invid de fåtaliga
fläckarna odlingsbar mark, blir lätt
boskaps-mängden vid en sådan samling gårdar så stor,
att tillräckligt bete för boskapen ej finnes i
omgivningen. Man måste då taga i anspråk
så avlägsna betesmarker, att kreaturen icke
kunna skötas från gårdarna. Vid dessa
betesmarker uppföras bostad för personalen, fähus,
mjölkbod, stundom lador. Ett sådant komplex
av byggnader kallas fäbod. Där den är in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
