Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fängelse - Fängelsepredikant - Fängelsestraff - Fängelsesystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Fängelsepredikant—Fängelsesystem
128
finnas stads- och häradshäkten på platser, där
icke något kronans f. lämpligen kan nyttjas
för deras rannsakningsfångar. H ä
radshäkte skall enl. byggningabalken 26 kap.
4 § finnas vid varje tingsställe. I kostnad för
uppförande och underhåll av häradsfängelse
skola alla deltaga, som inom tingslaget
erlägga kommunalutskylder. Härads- eller
stads-fängelse får icke uppföras, innan ritning
därtill fastställts av Fångvårdsstyrelsen och
Byggnadsstyrelsen. Tillika förekomma
transporthäkten och militärhäkten, i vilka
sistnämnda straff för rymning, brott mot
krigslydnaden, åsidosättande av tjänsteplikt
m. m. avtjänas av personer, tillhörande
krigsmakten. Bysättningshäkten
förekomma däremot ej mer. — Jfr S. Wieselgren,
»Sveriges fängelser och fångvård från äldre
tid till våra dagar» (1895);
Fångvårdsstyrelsens årsberättelser; verkställighetslagen 24
mars 1916; strafflagen för krigsmakten 23
okt. 1914. Bland modernare fängelser i
Sveriges grannländer märkes fängelset i N
y-b o r g på Fyn för unga brottslingar, på vilket
stora kostnader nedlagts. V. A-t.
Fängelsepredikant, själasörjare vid
fång-vårdsanstalt. Endast undantagsvis fanns i
äldre tid särskild prästman anställd vid
fängelse. 1747 antogs sådan för Stockholms
häkten. Till följd av 1800-talets
reformsträvanden började själasörjare allmänt anställas vid
fängelserna, och sedan mitten av 1850-talet
finnas dylika befattningar vid alla
fång-vårdsanstalter, där kronans fångar förvaras.
Vid centralfängelserna äro anställda pastorer
(vid centralfängelset på Långholmen förste
pastor och pastor), vilka tillika förestå
fängelseskolorna. — Genom kungl. brev 30 dec.
1835 ålades f. att avgiva årsberättelse över
sin ämbetsförvaltning samt göra anmälan,
när någon fånge befunnes sakna kunskap i
kristendomsläran och innanläsning.
Fängelsepastorers och f:s åligganden äro fastställda
i K. m:ts instr. 3 juni 1846 samt i
Fångvårdsstyrelsens arbetsordning för
fångvårds-staten 9 april 1923. V. A-t.
Fängelsestraff, jur., se Frihetsstraff
och Fängelsesystem.
Fängelsesystem. Fångvård (se d. o.) i
ordets nutida mening uppkom först sedan den
fordom vidsträckta användningen av grymma
kroppsstraff och i synnerhet dödsstraff
började inskränkas och ersättas av frihetsstraff.
Fängelse som straff var väl ej alldeles
okänt i den romerska lagstiftningen och kom
under medeltiden mer i bruk, men först med
inskränkningen av dödsstraffets’ användning
fick det större betydelse som straff, vilken
förändring numera fortgått därhän, att
frihetsstraffen överallt bestämma de olika
straffsystemens egentliga karaktär, medan övriga
ännu bestående straffarter kunna anses för
mer eller mindre oväsentliga modifikationer
av systemet. Det dröjde likväl länge, innan
det uppstod egøfångvård, avsedd att förbättra
fångarna och förebygga de frigivnas återfall
i brott. Väl inrättades efter hand i de flesta
länder s. k. tukthus (det första i London
1552), där man sökte böja fångarna under en
ordnad fängelsedisciplin och hålla dem till
arbete. Men som gemensamhetsfängelser för
alla åldrar och kön, för de grövsta förbrytare
såväl som för överträdare av någon
polisförfattning blevo de ej desto mindre anstalter för
växelundervisning i laster och brott. En
allmän strävan till förnuftigare och humanare
behandling av fängelsernas befolkning
åstadkom slutligen engelsmannen JohnHoward
(d. 1790). Han besökte en mängd europeiska
fängelser och kom 1781 till Sverige, där han
besökte tre fängelser i Stockholm, alla
»smutsiga och vidriga». Han såg i det mörka och
orena fängelset för stadens s. del fem fångar
»nästan kvävda». Fångvaktaren, vilken som
överallt i Sverige fick hålla krog, träffades
drickande med fångarna och andra uslingar;
i rasphuset i Stockholm voro nära 200 pers,
av olika åldrar och kön hopade.
Det avgörande uppslaget till de reformer i
fängelseväsendet, under vilkas fortgång den
ännu unga fångvårdsvetenskapen först på
1800-talet utvecklat sig, ägde emellertid rum
i Nordamerika i omedelbart samband med en
principiell reform i kriminallagstiftningen.
Kväkarna i Pennsylvania, vilkas religiösa
åsikter förkastade blodsutgjutelse, lyckades
omsider vinna lagstiftande församlingen i
nämnda stat för en reform av strafflagarna,
så att från 1786 dödsstraff jämte andra
kroppsstraff efter hand avskaffades i de flesta
fall och domstolarna bemyndigades att i
stället döma till inspärrning i cell. För
tillämpning av detta system —
Pennsylvania-el. cellsystemet (filadelfiska
systemet) — byggdes det ryktbara fängelset
vid Walnut Street i Filadelfia, där
förbrytarna höllos isolerade dag och natt utan
arbete. Uppfattningen av brottet som synd
och av frihetsstraffet som botgöring ger sig
tillkänna i namnet penitentiaries för de nya
straffanstalter, som uppstodo i Amerika;
därav kommer namnet
penitentiärsys-t e m för denna reform, som till en tid
efterliknades i New York m. fl. unionsstater och
som längre fram från Nya världen
överflyttades till Gamla. De väntade frukterna av
ensamhetssystemet i Filadelfia uteblevo.
Medan de för ringare brott dömda liksom förut
fördärvades i gemensamhetsf ängelsets
umgänge, kunde de i cell inspärrade grövre
förbrytarna i sin arbetslösa enslighet, som
genomfördes på det mest omänskliga sätt, ej
annat än duka under för kroppslig och andlig
slöhet. Erfarenheten av den absoluta
ensamhetens och sysslolöshetens verkningar
framkallade 1823 det nya system, som efter staden
Auburn, där det först tillämpades, kallats
Au-b u r n s k a eller tystnadssystemet.
Fångarna instängdes nattetid i cell men
arbetade om dagen under absolut tystnad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
