Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgfotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Färgfotografi
144
Bild 2.
Trefärgsprojektions-apparat. L, L’, L" äro
ljuskällor, K, K’, K"
kondensato-rer. a, b, c deldiapositiv, 0,0’,
O" projektionsobjektiv, R, G,
B rött, grönt och blåviolett
ljusfilter, XX’
projektions-skärm.
noderna lämnas det intakt. Efter plåtens
framkallning och fixering ha i skiktet bildats
system av tunna, parallellt med plåtytan
orienterade silverlameller, vilkas
pe-riodicitet, sedan
skiktet torkat, så
att det har samma
dimensioner som
vid exponeringen,
överensstämmer
med hafva
våglängden hos det ljus,
som förut inverkat
på skiktet. Om
plåten betraktas i vitt
reflekterat ljus,
visar den, på grund
av interferens,
färger av samma
våglängd, som förut
hade inverkat. —
Genom
interferens-metoden återgivas
färgerna, särskilt
spektrums färger,
med utomordentlig
briljans och
naturtrohet. Då
emellertid det kornlösa
bromsil verskiktets
ljuskänslighet är så
ringa, att det —
även under de bästa
ljusförhållanden —
erfordras en exponeringstid av flera minuter,
och då därtill processen är ytterst svår att
utföra och de erhållna bilderna icke kunna
mångfaldigas, är interferensförfarandet av
ringa praktiskt värde; teoretiskt är det
emellertid utomordentligt intressant.
Sin praktiska lösning har
färgfotografe-ringsproblemet fått genom
trefärgsfoto-g r a f i e n, som grundar sig på det
förhållandet, att man genom blandning av tre färger
kan erhålla alla i naturen förekommande
färgtoner och färgnyanser samt att man på
fotografisk väg indirekt kan uppdela alla
färger i dessa tre komponenter. Trefä
rgsfoto-grafien angavs till sin princip av Clerk
Maxwell 1861. Först sedan H. W. Vogel 1873
upptäckt den optiska sensibiliseringen, varigenom
den fotografiska plåten kunde göras känslig
för vidare spektralområden (se Fotografi,
sp. 875), banades väg för lyckade försök.
Trefärgsfotografiens praktiska utförande
sönderfaller i huvudsaki. två processer, näml,
färgernas analys, d. v. s. deras uppdelning i
tre komponenter, och färgernas syntes, som
innebär framställningen av de monokroma
delbilderna och deras förening till en
polykrom bild. Färgernas analys sker genom att
man med användning av lämpligt
sensibilise-rade plåtar (pankromatiska eller för olika
spaktralområden sensibiliserade; jfr
Foto
grafi, sp. 875) fotograferar föremålet tre
gånger under användning av tre olika
ljusfilter, s. k. selektionsfilter, ett rött
(orange-rött), ett grönt och ett blåviolett, av vilka
vart och ett endast genomsläpper ett visst
spektralområde men fullständigt absorberar
de övriga (se bild 4 a, b, c, d). Ljusfiltren
bestå vanl. av på glas gjutna färgade
gelatinfolier. Efter framkallning får man tre
delnegativ i svart och vitt, vart och ett
motsvarande en av färgkomponenterna. Om man
efter dessa delnegativ framställer tre positiva
delbilder och åt var och en ger den motsv.
färgen och dessa tre monokroma delbilder
sedan förenas, så att fullständig kongruens
ernås, får man en polykrom bild, som återger
föremålets naturliga färger. — För
delbildernas upptagning användas vanl. särskilda
kameror, som möjliggöra snabb växling av
färgfilter och plåtar; med vissa kameror kan
upptagning av de tre delbilderna ske samtidigt.
För framställning av färgbilderna efter de
tre delnegativen kan man använda antingen
en på additiv eller en på subtraktiv
färgsyntes baserad metod. Av båda finnes ett
stort antal olika utföringsformer. Den
principiella skillnaden mellan additiv och
subtraktiv färgsyntes åskådliggöres av bild 3 och 5.
Vid den additiva syntesen eller
färgblandningen utgår man från »frånvaro av ljus»,
och genom att man tillför de olika
färgkomponenterna, som här utgöras av färgfilter,
rött, grönt och blåviolett, av vilka vart och ett
genomsläpper 1/3 av spektrum (jfr bild 4
b, c, Æ), uppstå genom optisk blandning de
olika färgerna. I bild 3 antagas de tre
färgcirklarna utgöras av färgat ljus, som
proji-cieras på en vit skärm, så att färgfälten
partiellt täcka varandra. Där alla tre
komponenterna sammanfalla, uppstår vitt. — Vid
den subtraktiva färgblandningen utgår
man från vitt, som innehåller alla färger.
Färgkomponenterna utgöras här av
komplementfärgerna till de additiva, alltså blått,
purpurrött och gult. Man använder här
färgämnen i form av tunna skikt, av vilka vart
och ett absorberar 1/3 av spektrum. Bild 5
visar, att, där alla tre komponenterna täcka
varandra, bildas svart, d. v. s. frånvaro av ljus.
En på den additiva färgsyntesen bas rad
anordning för delbildernas förening är t r
e-färgsprojektionsapparaten, till
sin princip angiven av Ducos du Hauron 1869,
praktiskt tillämpad först av F. E. Ives 1888
och fulländad av Miethe 1902. Dess princip
och konstruktion framgå av bild 2. Den
ut-göres av tre intill varandra monterade
pro-jektionssystem, i vilka tre ofärgade
deldia-positiv, a, b, c, insättas (jfr bild 6—8), så
att deras projicierade bilder med fullständig
kongruens sammanfalla på
projektionsskär-men SS’. Framför projektionsobjektiven äro
placerade tre ljusfilter, R, G, B, ett rött, ett
grönt och ett blåviolett, motsv. de ljusfilter,
som brukades vid delbildernas upptagning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
