Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Färgväxter - Färgämnen - Färila - Färila-Kårböle - Färing - Färingtofta - Färingön - Färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Färgämnen—Färja
156
(veden av Pterocarpus santalinus). 4. Gröna
färgämnen: saftgrönt (inkokad bärsaft av
Rhamnus-arteT). 5. Bruna och svarta
färgämnen: katechu (extrakt av veden av
Acacia-arter), gambir (extrakt av stjälkar och blad
av Uncaria gambir), sumak (bladen av
Rhus-arter) m. fl. färger, vilka fås med tillhjälp av
på garvsyra rika växtämnen. O-f J-n.
Färgämnen äro antingen av oorganiskt eller
av organiskt ursprung. De förra kallas
mineralfärgämnen och användas huvudsaki.
till målarfärger. De senare utgöras dels av
syntetiska s. k. tjärfärgämnen, dels av
naturliga växt- el. djurfärgämnen.
Mineralfärgämnena förekomma dels
färdigbildade i naturen, ss. olika ockror och
jordfärger, dels framställas de syntetiskt, ss.
zink-vitt, mönja, rödfärg, berlinerblått. kromgrönt
etc. De finnas beskrivna under resp,
metallföreningar. Något samband mellan färgen och
den kemiska sammansättningen av ett
mineralfärgämne har man ej funnit.
De organiska f. framställas till största delen
syntetiskt. För att ett organiskt ämne skall
vara färgat fordras, att det innehåller en eller
flera dubbelbindningar. Oftast sitter
dubbelbindningen i en s. k. kromofor eller
färg-betingande grupp, ss. i t. ex. gruppen —NO2,
nitrogruppen. Under det att naftol är ett
ofärgat ämne, är däremot dinitronaftol ett
vackert gult färgämne (martiusgult). För
att ett färgat organiskt ämne skall få
förmågan att fästa på tygfibern fordras
dessutom, att det innehåller en eller flera
auxo-kroma grupper. En sådan grupp förskjuter
ofta ämnets färgnyans. Man skiljer mellan
två slags auxokroma grupper, de b a
tokrom a, som fördjupa färgen, och de h y
p-sokroma, som förhöja färgen.
Difenylme-tanfärgämnet hydrol innehåller t. ex. förutom
en kromofor grupp två batokroma
—N(CH3)2-grupper, vilket ger det en djupt blå färg. De
syntetiska tjärfärgämnena indelas antingen
kemiskt efter den kromofora grupp de
innehålla (se T j ä r f ä r g e r) eller tekniskt efter
det sätt, varpå de färga textilfibrer (se
F ä r g n i n g). Bland naturliga f. äro
hemo-globin och klorofyll de viktigaste. Ang.
växternas färger se även Antocyan. — De
organiska f. användas dels till färgning av
garn och tyger samt kallas då
färgar-färger, dels till beredning av målarfärger.
I senare fallet måste de först, om de ej i sig
själva äro olösliga, göras olösliga genom
fixering vid något lämpligt substrat. De så
erhållna färgerna kallas även färglacker
eller pigmentfärger. Som substrat för
utfällning av färglackerna nyttjas tungspat,
kaolin, aluminiumhydroxid, vissa salter, ss.
bariumklorid och alun tills, m. soda, m. m.
Särskilt äkta färglacker erhållas ur
trife-nylmetanfärgämnena genom behandling med
grönjord (seladonit) m. fl. i naturen
förekommande mineral. Genom behandling av ett
färglack med linolja erhållas oljefärger. Ut-
rörda med vatten och något bindemedel, kunna
färglacker användas till tryckfärger o-dyl. I. B.
Färila, se Färila-Kårböle.
Färila-Kårböle, kommun i n. v.
Hälsingland, Ljusdals tingslag, Gävleborgs län;
1,273,70 kvkm, 5,717 inv. (1927). Är ett
vidsträckt, bergigt skogsområde (största höjd
570 m), endast fläckvis odlat, i Ljusnans
älvdal och dess bidalar, främst kring Färila
kyrka. 3,649 har åker, 86.820 har skogs- och
hagmark. Sedan 1923 är F. delat på två
församlingar, Färila (5,272 inv.) och K å
r-b ö 1 e (445 inv.), vilka bilda ett pastorat i
Ärkestiftet, Ljusnans kontrakt.
Färing, invånare på Färöarna; även
roddbåt med höga stävar, vilken allmänt nyttjas
där och i Norge.
Färingtofta, socken i Kristianstads län, N.
Åsbo härad, n. om Eslöv; 68.13 kvkm, 1,156
inv. (1927). Småkullig skogsmark, mossar och
spridd odlingsbygd. 1.582 har åker, 3.860
har skogs- och hagmark. Kyrkan kallas även
Josefina kyrka. Ingår i Riseberga och F.
pastorat i Lunds stift, N. Åsbo kontrakt.
Färingön, äldre namn på ön
Svartsjölandet i Mälaren.
Färja, ett slags fartyg, avsett till transport
över vattendrag. F. för mindre vattendrag
har vanl. formen av en bred, rektangulär
pråm, vars kortsidor äro långsluttande, så att
åkdon bekvämt kunna köra ned till och upp
från f:s botten. För överfarten begagnas åror
(roddfärja), en mellan stränderna löst
spänd draglina (dragfärja; se bild 1)
eller vid tillräckligt strid ström dennas egen
kraft (s v ä n g f ä r j a). Där färjtrafiken är
livligare, framdrivas f- vanl. med maskinkraft
(ångfärja el. motorfärja; bild 2).
Dylika färjor, vilkas för- och akterskepp
merendels ha samma form, byggas i övrigt som
vanliga fartyg och förses oftast med propeller och
roder i både för och akter. Sådan f. brukas
för transport av passagerare och gods,
spårvagnar m. m. Järnvägsfärja av betydande
storlek, försedd med ett el. flera
järnvägsspår för transport av järnvägsvagnar eller ett
helt järnvägståg, kallas t å g f ä r j a och
förekommer numera även vid längre överfarter.
Svenska järnvägsnätet har förbindelse med tre
tågfärjeleder: Hälsingborg—Helsingör (öppnad
1892 och alltjämt trafikerad av danska
statsbanorna), Malmö—Köpenhamn (öppnad 1895
och från början trafikerad av danska
statsbanorna med egen färja men sedan 1900
även av svenska statsbanorna med tågfärjan
»Malmö»; bild 3) samt Trälleborg—Sassnitz
(öppnad 1909 och trafikerad dels av svenska
statsbanorna med tågfärjorna »Konung Gustaf
V», bild 4, och »Drottning Victoria», dels ock
av tyska riksbanorna med två tyska färjor).
I Danmark har tågfärjetrafiken starkt
utvecklats; de danska statsjärnvägarna
förfogade 1926 över 22 större och mindre
tågfärjor. — Tidigast uppkommo tågfärjor i
Nordamerika, där de första 1888 byggdes för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
