Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Församling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Församling
248
varje område bildade en särskild f. med egna
präster, egen kyrka o. s. v. men under
gemensam ledning av den romerske biskopen. Det
nya uppslaget utbildades fullt i orienten i nära
anslutning till Diocletianus’
politisk-administ-rativa nyorganisation. Lantbiskoparna
för-svunno, f. på landet fingo som ledare en
pres-byter (kyrkoherde); dessa presbyterer, liksom
diakonerna för stadens olika områden, lydde
under stadens biskop. Så var med 300-talet
den utveckling av f. färdig, som i det stora
hela ägde bestånd genom medeltiden: varje f.,
på land och i stad, en kyrklig enhet under
en prästs ledning och ett större antal f.
sammanslagna till en dieces (ett stift) under
en biskop som högre ledare.
Lokalförsamlingen sammanhölls endast därigenom, att
dess medl. ej kunde få de nödvändiga
kyrkliga funktionerna (begravning, dop etc.)
utförda av annan lokalpräst än sin egen. Så
är förhållandet i huvudsak än i dag i
romerskkatolska kyrkan.
Reformationen förde åter fram »det
allmänna prästadömets» princip, d. v. s. att
kyrkan utgjordes av lekmännen lika väl som av
prästerna och att därför även
lokalförsamlingens lekmän hade rätt till aktivt
deltagande i församlingslivet. Längst gingo därvid
de strängt presbyterianska kyrkorna. I såväl
luterska kyrkan som den reformerta erkändes
församlingsmedlemmarnas rätt att kontrollera
sin prästs rena lära, att deltaga i någon form
vid val, att deltaga i den lokala
kyrkoför-mögenhetens förvaltning, att handhava
kyrkotukt och att höras vid kyrkliga
författningsändringar. Den enskilda f:s självständighet
inom den större enheten ökades, vare sig
denna, ss. i den luterska världen och England,
behöll formen av biskopsstift eller
superintendenti eller, ss. i den reformerta världen, tog
formen av presbyterkrets, synodkrets o. s. v.
Kravet på den enskilda f:s självständighet
fördes av den engelska independentismen ända
till varje f:s fullständiga autonomi. I
Tyskland medförde landsfurstens makt över sin
kyrka en stark begränsning även av f:s
självbestämmanderätt; bl. a. förlorades
allmänt valrätten. Med 1800-talets mitt fick
Tysklands kyrkliga organisation större
självständighet under inflytande av
»kollegialis-men», teorien, att varje konfessionskyrka är
en förening och därför själv sköter sina
för-eningsangelägenheter, blott med nödig
kontroll och begränsning från statens sida. Om
nuv. församlingsorganisation i England och
Tyskland se England, sp. 841, och
Tyskland, kyrkliga förhållanden.
I Sverige har den enskilda f:s självstyrelse
alltsedan medeltiden, i stort sett, bibehållit
sig. Sedan gammalt ägde f. i
sockenstämman en för Sverige egendomlig
institution med beslutanderätt i territoriellt
kyrkliga ärenden. Ett kyrkoråd (se d. o.)
fanns ock, under olika former, som f:s organ
vid kyrkotuktens utövande. Under 1500- och
1600-talet yttrade sig f:s självständighet, utom
i deltagandet i kyrkotukten och den
ekonomiska förvaltningen, huvudsaki. i rätt till
präst val. Om detta sista stod striden hård.
Särskilt under 1600-talet tävlade adel och
biskopar att lägga under sig
tillsättningsrät-ten, under segt motstånd från f. Resultatet
blev, att envåldskungadömet med Karl XI
lade under kungens tillsättningsrätt en del
platser, de r e g a 1 a gällen. Inom den
återstående majoriteten av f. (k o n s i s t o r
i-e 1 1 a gäll) hävdades församlingsbornas
valrätt, medan i ett ej ringa antal valrätten
tillhörde en enda enskild person (p a t r
o-n e 11 a gäll). Socknarna bildade antingen var
för sig eller flera tillsammans området för
en kyrkoherdes verksamhet, pastorat. Om
kyrkoherdarnas tillsättande jfr P r ä s t v a 1.
Kyrkotuktens betydelse sjönk från 1700-talet.
varemot f. medverkade vid den framväxande
folkundervisningens ledning. Sveriges nuv.
församlingsorganisation grundar sig på
kommunalförfattningarna av 1862, då
sockenstämman ersattes av kyrkostämma och
kommunalstämma (se dessa ord). Hj. H-t.*
2. (För v.) Med f. som rättslig organisation
förstår man dels det territoriella område,
som är första ledet i den kyrkliga indelningen
(jfr Sverige, kyrkliga förhållanden), dels
ett samfund, som bildats för religiösa behov.
Inom svenska kyrkan finnas territoriella men
dessutom några icke territoriella f. De
territoriella f. sammanföras ofta till ett
pastorat, såvida ej en enda f. tillika
utgör ett pastorat. En moderförsamling kan
äga en eller flera annex- och
kapellförsamlingar. (Om f:s likställighet med socken
se d. o.) 1925 funnos i Sverige 2,571 f.,
vartill komma 21 kyrkobokföringsområden.
Pastoratens antal vid samma tid var 1,404.
bortsett från garnisons- och
hovförsamlingarna men inberäknat amiralitetsförsamlingen
i Karlskrona i Lunds stift och Nya Varvets f.
i Göteborgs stift. I de större städerna
finnas i regel flera territoriella f., så i Stockholm
19, i Göteborg 11. — De icke
territoriella f., som tillhöra statskyrkan, äro, utom
Hovförsamlingen i Stockholm, de nationella
Finska och Tyska f. där samt Tyska f. i
Göteborg. Efter 1 maj 1927 ha Sveriges militära
f. upplösts och införlivats med resp,
territo-rialförsamlingar. Nya Varvets f. är i själva
verket en territoriell f. (till ytan Sveriges
minsta; torde komma att införlivas med Karl
Johans f. i Göteborg). Territoriella äro även
Skeppsholms f. och Karlskrona
amiralitetsför-samling. — Främmande
trosbekän-n a r e (se d. o.) ha enl. dissenterlagen
möjlighet att bilda egna f. — Om vissa f.
tillkommande behörigheter och skyldigheter jfr
Kyrkböcker, Kyrkofullmäktige,
Kyrkoråd, Kyrkostämma och
Skolråd. — I utlandet äro svenska f. upprättade
i London, Paris, Berlin, Köpenhamn, Oslo och
Helsingfors. O. Hpl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
