Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Försoning
254
icke blott — som för »judar och greker» —
fråga om ett offer till gudomen utan om en
den gudomliga kärlekens egen offergärning.
Kristus är för Paulus dock ej blott den
lidande utan ej mindre den triumferande; full
f. med Gud förverkligas först i och med
gemenskapen med den segrande Herren.
Huvudtemat för den äldsta, inom den gamla
kyrkan framträdande typen av
försonings-läran är uppfattningen av Kristi
försonings-verk som innebärande en befrielse av
människorna från djävulens våld. Denna
tankegång, som särskilt gör sig gällande inom den
grekiska kristenheten (Origenes m. fl.),
har ofta utformats i drastiska skildringar
med starkt mytologisk karaktär. Denna
för-soningsteori kan kallas lösenteorien;
huvudsynpunkten är, att en lösepenning
erlägges åt djävulen och att människorna därmed
befrias från träldomen under det ondas välde.
Från denna lösenteori kan man särskilja den
satisfaktionsteori, som småningom
växer fram inom den västerländska
teologien. Den fulla utformningen fick denna
teori först genom Anselm i hans
inflytelserika skrift »Cur deus homo?» (Varför blev
Gud människa?); i sina huvuddrag möta
tankegången och de karakteristiska termerna
redan i den gamla kyrkan, t. ex. hos T
ertu 11 i a n u s och Cyprianus.
Betraktelsesättet har en starkt rättslig-juridisk
karaktär. Grunddragen av Anselms lära äro
följande: Genom synden har Guds ära blivit
kränkt, och människorna ha ådragit sig en
oändlig skuld. I denna situation föreligga
endast två möjligheter: antingen att straff
utkräves eller ock att vederbörlig gottgörelse
presteras (»aut satisfactio aut poena»). Då ett
utkrävande av straffet skulle göra Guds
världsplan om intet, återstår endast satisfaktionens
väg. Nu förmår människan ej giva tillbörlig
satisfaktion för den oändliga skulden —
därtill fordras en gudomlig makt; men å andra
sidan måste satisfaktionen givas av
människorna själva. Detta problem får enl.
Anselm sin lösning i och genom gudamänniskan.
Med sin frivilliga död har Kristus givit en
mer än tillfyllestgörande satisfaktion. Då
Kristus för egen del intet behöver, kommer
denna förtjänst dem till godo, för vilkas skull
han dog. Medan A b a i 1 a r d delvis ställde
sig kritisk till Anselms teori och främst
betonade, att Kristus genom sin död visat
människan den gudomliga kärlek, som
uppväcker hennes genkärlek, blev eljest i regel
Anselms huvudtes (tillika den latinska
linjens huvudtes) — den åt Gud givna
satisfaktionen — härskande inom den medeltida
teologien. Så tillvida skedde visserligen redan
hos Tomas från Aquino en
modifikation, som han ej betraktar satisfaktionens väg
som den enda möjliga utan endast som
»lämplig». Denna tanke ombildas senare genom
Duns Scotus och O c e a m ända därhän,
att man icke vill tillerkänna Kristi förso-
ningsgärning något eget inre värde: den får
sin betydelse allenast därav, att Gud behagar
acceptera den.
Luthers ställning till frågan om f. är
ytterst invecklad. Någon enhetligt
genomförd försoningslära har han ej givit. Snarast
bryta sig hos honom olika linjer. Å ena sidan
följer Luther ofta den latinska linjen, även
om han ej sällan uttalar sin otillfredsställelse
med termen satisfaktion såsom varande
alltför »svag». Men å andra sidan finner man
hos Luther också en helt annorlunda
orienterad åskådning. Kristus betraktas då som
Guds kämpe och segerherre, vilken bekämpat
och nedslagit alla de »tyranner», under vilka
mänskligheten lider: synd, död, lag, vrede,
helvete, djävul. Denna dramatiska kamp- och
segerteori skiljer sig skarpt från Anselm.
Försoningsverket betyder näml, nu icke längre
någon åt Gud hembjuden prestation — det är
i stället tänkt som en gudomlig gärning.
Tankegången kan sägas vara en ombildning
av den grekiska teorien från den gamla
kyrkan. Skillnaden ligger ej blott i ett
förandligande av den gamla mytologiska
tankegången utan också däri, att, medan den
grekiska inkarnationsteologien lade huvudvikten
på det fysiska (den gudomliga naturen, den
mänskliga naturens gudomliggörande), Luther
däremot lägger tonvikten på det
andligt-kvalitativa: Kristus är »Guds kraft,
rättfärdighet, välsignelse, nåd, liv». Denna senast
skisserade tankegång kan betecknas som
Luthers huvudlinje; den framträder starkast, när
Luther talar som omedelbarast, ss. i sina
psalmer och i förklaringen till andra artikeln, och
den står i innerligt sammanhang med hans
reformatoriska grundprincip »av nåd allena».
Om huvudlinjen hos Luther kan sägas
innebära en ombildning av den grekiska
tankegången, innebär den senare ortodoxiens
försoningslära en ombildning av den
latinsk-Anselmska teorien i en strängare
legalis-tisk riktning. Det Anselmska alternativet
straff eller satisfaktion avvisas. Ortodoxiens
tanke är näml, den, att den gudomliga lagen
är orygglig och straffet under alla
omständigheter måste utkrävas. Kristi satisfaktoriska
gärning betraktas därför nu på samma gång
som ett av Gud utkrävt straff. Den
satisfaktoriska gärningen tänkes bestå dels däri, att
Kristus uppfyllt lagen i människornas ställe
(»Kristi görande lydnad»), dels däri, att han
genom sitt lidande och sin död burit det straff,
som människorna förtjänt att utstå (»Kristi
lidande lydnad»). Satisfaktionen står här
som en utjämning mellan den gudomliga
kärleken och den gudomliga rättfärdigheten:
först sedan rättfärdighetens krav blivit
tillfredsställt, kan kärleken göra sig effektivt
gällande — kärleken är alltså inställd inom
rättsordningens schema.
Den ledande teologien under 1 7 0 0 - och
1800-talet går andra vägar under skarp
kritik av ortodoxiens försoningslära. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
