Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning - Försoningsdagen, Den stora försoningsfesten, stora fastan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Försoningsdagen
256
har dock levat kvar med segt liv och t. o. m.
under 1800-talet i mer eller mindre
modifierad form upplevat en viss renässans. Orsaken
till dess sega bestånd torde väsentligen vara
att söka i den allvarliga synduppfattningen
och det eftertryckliga hävdandet av
gudsvil-jans radikala motsatsförhållande till det onda.
Redan långt före 1700-talets upplysning hade
särskilt socinianismen och a r m i n i
a-n i s m e n utvecklat en ingående kritik av
satisfaktionsläran. Från arminianskt håll
hade Hugo Grotius i st. f.
straffsatis-faktionen velat tala om Kristi lidande och
död som ett »straffexempel», genom vilket
Gud demonstrerat den moraliska ordningens
upphöjdhet och oantastlighet. Socinianismen
var en föregångare till den för
upplysningen karakteristiska tankegången, vilken
som det väsentliga framhöll Jesu lära om Gud
som människornas fader. Satisfaktionsläran
betraktades här, med tvivelaktig rätt, som
inom kristendomen kvarvarande »judiska
rester». För såvitt man talade om betydelsen
av Jesu död, sågs denna mestadels som en
bekräftelse av Jesu lära och ett upphöjt exempel.
Inom 1800-talets ledande teologi möter man
alltifrån Schleiermaeher (»Der
christ-liche Glaube», 1 :a uppl. 1821) ett starkare
betonande av frälsningssynpunkten än som
varit vanligt inom upplysningsteologien.
Enligt Schleiermaeher tänkes frälsningen, »die
Erlösung», bestå däri, att Kristus genom den
från honom utgångna andliga gemenskapen
(»das Gesammtleben») drar människorna in i
sitt gudsmedvetandes obrutna kraft. En följd
härav är »försoningen», som betyder, att
människorna genom det stärkta gudsmedvetandet
också vinna delaktighet i Kristi ostörda
salighet. Frälsningen ses här från
dynamiskevolution istisk synpunkt, och Schleiermachers
Kristusbild saknar varje drag av dramatisk
kamp. Hos A. Ritschl (»Die christliche
Lehre von der Rechtfertigung und
Versöhn-ung», 1870—74) betonas, i viss släktskap med
upplysningsteologien, starkare än hos
Schleier-macher den uppenbarelse av Guds
faderskärlek, som är given i Kristi hela liv och som
fullkomnande framträder i hans död. F.
ligger i den verkan denna gudsuppenbarelse
utövar på människan, när hon, befriad från
sin skuldkänsla, uppger sin misstro och sin
fiendskap med Gud och inträder i hans rikes
tjänst. — Den försoningslära, som P.
Waldenström i populär form utvecklade på
1870-talet och som gav anledning till livliga
men av oklara frågeställningar behärskade
debatter i Sverige, var i viss mån besläktad
med Ritschls men betonade starkare
förso-ningsverkets syfte såsom liggande i
borttagandet av den synd, vilken för människorna
stänger vägen till det eviga livet.
Ortodoxiens inflytelserika teologi har sin
styrka ej minst i framhävandet av den
gudomliga viljans radikala och dömande
motsatsförhållande till det onda. Å andra sidan har
här den gudomliga kärleken blivit satt i
efterhand: den är så att säga lamslagen, tills
den gudomliga rättfärdigheten, betraktad som
något från kärleken artskilt, utkrävt sin rätt.
Huvudtendensen inom den ledande teologien
alltifrån upplysningen till slutet av 1800-talet
har varit att i motsättning härtill framhålla
den gudomliga kärleken som den kristna
gudsbildens behärskande medelpunkt. Men
förnekas kan knappast, att den bild man
tecknat av denna kärlek oftast gör ett rätt
flackt intryck. Den gudomliga kärleken har
mist ej blott något av sin egen radikala
motsättning till det onda utan också i stor
utsträckning sina levande drag. Inom de
senaste årtiondenas teologi har man från vitt
skilda utgångspunkter i tanken på den
gudomliga kärlekens seger över det onda på
självutgivelsens och offrets väg funnit den
kristna grundsyn, som på en gång hävdar den
gudomliga kärlekens renhet och dess
suveränitet gentemot det onda. Med denna
grundsyn blir Kristusgärningen den gudomliga
kär-leksviljans segrande genombrott. Den
traditionella frågeställningen: antingen en
objektiv eller en subjektiv f., visar sig med denna
syn på saken skev och ägnad att förvirra.
Snarare kunde det sägas, att f. har en
objektiv och en subjektiv sida. Den objektiva sidan
ligger då i de nya livsvillkor, som skapats
genom Kristus och hans gärning, den
subjektiva däri, att gudsgemenskapen förverkligas
hos de enskilda människorna.
Litt.: Ovan anförda teologiska arbeten; de
dogmhistoriska framställningarna av A. von
Harnack och R. Seeberg; M. Kähler, »Zur
Lehre von der Versöhnung» (1898); II. Mandel,
»Christliche Versöhnungslehre» (1916); H.
Rashdall, »The idea of atonement in christian
theology» (1919); W. Temple, »Christus
Veritas» (1924); J. K. Mozley, »The
impassibi-lity of God» (1926). Bland arbeten av svenskar
må nämnas O. Bensow, »Die Lehre von der
Versöhnung» (1904); J. A. Ekman,
»Försoningen» (1906); E. Billing, »Försoningen»
(1908; 2:a uppl. 1921); E. Eidem, »Den lidande
Guden» (1921; 2:a uppl. 1922); J. Lindskog,
»Försoningen» (1923); G. Aulén, »Den
allmän-neliga kristna tron» (1923; 2:a uppl. 1924) och
»Den kristna gudsbilden genom seklerna och
i nutiden» (1927). G. A-n.
Försoningsdagen, Den stora,
Försoningsfesten (hebr. Jom ha-kippurim),
även kallad stora fastan (hebr. Zoma
rabba), börjar på aftonen den 9:e i
höstmånaden tisjri och slutar nästa afton den 10:e.
Denna »sabbaternas sabbat» var den heligaste
av de gammaltestamentliga festerna och är
så ännu i dag. Den firas under fullständig
avhållsamhet från mat och dryck (jfr 3 Mos.
16, 30; 23, 27 ff.). Försoningen mellan Israel
och Gud uppnås genom bot och bön; särskilt
fordras föregående försoning med fiender. —
Då templet ännu faons, hörde till försoningens
uppnående dessutom offret, vilket denna dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
