- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 8. Fröman - Gullabo /
311-312

(1928) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galapagosöarna el. Archipiélago de Colón - Galar - Galata - Galatea - Galater - Galaterbrevet - Galati, Galatz - Galatien - Galatz - Galaxidae - Galba, Servius Sulpicius - Galbanum - Galder - Galdhöpiggen - Galdós, Benito Pérez

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

311

Galar—Galdos

312

1927); A. Wollebæk, »El archipiélago de
Co-16n» (1926). C. S-g.

Galar, nord, myt., se F j a 1 a r.

Ga’lata, se K o n s t a n t i n o p e 1.

Galatèa (grek. Gala’téla), grek, myt., en
havsnymf. dotter till Nereus och Doris.
Älskades av cyklopen Polyfemos men gynnade enl.
Ovidius den sköne Akis, som därför av
Polyfemos krossades med ett klippstycke och
sedermera förvandlades till en flod. Galateasagan
behandlades även av Theokritos. A. M. A.*

Gala’ter (grek. gala’tal), grekiskt namn på
kelter; invånare i Galatien (se d. o.).

Galaterbrevet, ett av Paulus’ märkligaste
brev på grund av både framställningens
lidelsefulla styrka och innehållets värde som ett
koncentrerat, klart hävdande av apostelns
lagfria evangelium. Brevets äkthet är
obestridd. Adressaterna sökas av forskningen
antingen i södra delen av den galatiska
provinsen (församlingarna från Paulus’ första
resa) eller i n., i det »galatiska landet», där
aposteln grundade församlingar under sin
andra resa (Apg. 16: 6). I detta seuare fall
får brevet antagas stamma från Paulus’
uppehåll i Efesos under tredje resan. Paulus
försvarar i brevets två första kap. sitt
apost-lakalls självständighet i förhållande till de
tolv genom en återblick på sina yttre öden
alltifrån omvändelsen vid Damaskus, betonar
därefter starkt den i barnaskapet hos Gud
grundade friheten från träldom under lagen
och Andens meddelelse som det nya sedliga
livets källa. Framställningen bäres av
polemisk iver mot en judekristen agitation, som
sökt icke blott göra aposteln personligen
misstänkt hos galaterna utan ock binda dem i
deras ställning som kristna vid omskärelse
och iakttagande av vissa mosaiska bud. E. A.

Galatl [gala’ts(i)], G a 1 a t z, stad i
Rumänien, i Moldava, på Donaus n. strand mellan
Serets och Pruts mynningar; 72.815 inv.
(1915); näst Bräila Rumäniens viktigaste
Do-nauhamn. Oceangående fartyg (till 6,000 ton)
kunna gå uppför Sulinamynningen till G.
1920 inlöpte 448 fartyg i hamnen. Största
utskeppningsartikeln är timmer från
Moldava, Transsylvanien, Galizien och Bukovina.
G:s industri omfattar maskinfabriker,
kvarnar, sågar och kemiska fabriker, järn
vägsverkstäder och skeppsvarv. G. är säte för
Europeiska Donaukommissionen (se
Donau-kommissioner). G. är befäst och en av
Seretlinjens stödjepunkter. Ryssarna vunno
10 maj 1828 en seger över turkarna vid G.
och övergingo där Donau 22 juni 1877.

Gala’tien, forntida landskap i Mindre Asien,
begränsat i n. av Bitynien och Paflagonien,
i ö. av Pontus och Kappadokien, i s. av
Ly-kaonien, i v. av Frygien, uppkallat efter de
galater (se Kelter), som 278 f. Kr. från
Balkanhalvön kommit över till Mindre Asien,
vars v. del de härjade, tills de, 235 besegrade av
Attalos I och 189 av romarna, höllo sig stilla
inom förstnämnda område. Efter hand helle-

niserade, kallades de av romarna Gallograeci,
landet Gallograecia. Var och en av deras tre
stammar omfattade fyra tetrarkier, styrda av
var sin fjärdingsfurste (tetrark) med ett råd;
hela folkets gemensamma angelägenheter
avgjordes av en förbundsförsamling. Detta
styrelsesätt upphörde, när Deiotarus (se d. o.)
blev ensam konung. G. blev 25 f. Kr. romersk
provins, utvidgades senare och uppdelades i
två. Städer: Pessinus, Ankyra (Angöra) o. a.
Galaternas keltiska munart talades ännu på
400 talet e. Kr. Monogr. av F. Stähelin (2:a
uppl. 1907). H. Sgn.

Gala’tz, se G a 1 a 11.

Galaxildae, en fam. av de gäddartade
benfiskarna, Esociformes. Hithörande former ha
långsträckt kropp, sakna fjäll och erinra f. ö.
med hänsyn till både utseende och
levnadssätt om foreller. De leva i sötvatten. G.
förekomma blott i de sydligaste delarna av Afrika,
Sydamerika, Australien och Nya Zeeland; de
stödja sålunda antagandet av en försvunnen
sydkontinent.

Ga’lba, Servius Sulpicius, romersk
kejsare (5 f. Kr.—69 e. Kr.). Blev ståthållare
i Afrika 45 och i Spanien 60 e. Kr., utropades
efter Neros fall 68 av gardet till kejsare men
förlorade snart soldaternas sympatier och
dödades jan. 69 jämte adoptivsonen Piso
Lici-nianus på anstiftan av Otho (se d. o.), som
förgäves väntat att bli adopterad av G. H. Sgn.

GaTbanum, ett gummiharts, som
härstammar från arter av släktet Ferula i Persien och
på de turanska stäpperna. G. består av
gulbruna, ibland sammanklibbade korn eller
klumpar och har en egendomlig aromatisk
lukt (densamma som utvecklas av
gummiplåstret, emplastrum gummi-resinosum, i
vilket G. är en beståndsdel); smaken är bitter,
något lökartad och obehaglig. G. ansågs länge
öva särskild verkan på livmodern — därav
namnet m o d e r h a r t s. C. G. S.

Galder, plur. g a 1 d r a r, trollsång (av isl.
gala, sjunga), utförd under iakttagande av
vissa bruk. G. hade också sin egen metriska
form, galdralag (en avart av liödahåttr).
G. omtalas i flera eddasånger. De mest
typiska g. finnas i »Skirnismal». Se I.
Lindqvist, »Galdrar» (1923). E. W-én.

Galdhöpiggen, Norges högsta fjälltopp, i
Jotunfjällen n. ö. om innersta Sognefjord;
2,468 m ö. h. (jfr Glittertind). Toppen
(»piggen»), som är jämn och i allm. snöfri,
höjer sig över fjällplatån Galdhöene, på
vilken glaciären Styggebreen utbreder sig, och
stupar brant i n., v. och s. Vidsträckt utsikt
över omgivande fjälltrakter; i n. v. skönjes
havet. — G. bestegs f. ggn 1850.

Galdös [-då’s], Benito Pérez, spansk
författare (1845—1920), f. i Las Palmas på
Kanarieöarna, såväl kvalitativt som
kvantitativt en av senare tiders mest betydande
prosaförfattare i Spanien. Hans diktning,
påverkad av engelsk litteratur, särskilt Dickens,
men även av den franska realismen, omfattar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:15:13 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdh/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free