Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galen - Galen, Christoph Bernhard von - Galenit - Galenos - Galeobdolon - Galeodes - Galeon - Galeopithecus - Galeopsis - Galeotti, Vincenzo Tomaselli - Galerius, Gaius Galerius Valerius Maximianus - Galesburg - Galeus - Galfred (Geoffrey) från Monmouth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Galen, Chr. B. v.—Galfred
316
(se d. o.) i Skåne, 1298 drots samt en trofast
anhängare av konungahuset i striden mot
ärkebiskoparna. En dotterdotter till Sune
Ebbe-sen blev stammoder för Erland s s ö n e
r-n a s linje (utdöd i början av 1500-talet), som
också förde Galenvapnet. Bland hennes
söner märkes ärkebiskop Jakob Erlandsen (se
d. o.). En bror till honom var farfars far
till Tue G., gelkare i Skåne 1376—83. Trol.
härstammade danska ätten Bjelke (se d. o.) på
fädernet från denna släktgren. Ebbe
Skjalm-sens son Toke Ebbesens gren slöt ättens H v
i-d e 1 i n j e på manssidan före 1350. Litt.:
Danmarks Adels Aarbog, X (1893). B. H-d.
Gälen, Christoph Bernhard von,
sedan 1650 furstbiskop av Münster (1600—78).
Tidigt föräldralös, uppfostrades G. av
jesuiterna till präst och diplomat men kom att
utmärka sig mest som
krigare. Så nedslog
han ett uppror i
sin biskopsstad 1661,
kämpade 1664 mot
turkarna samt 1665
och 1672 mot Holland.
1675 ingick han, i
avsikt att komma åt
hertigdömena Bremen
och Verden, förbund
med Danmark och
Brandenburg mot
Sverige. Trots militär
framgång — Stade föll i aug. 1676 —
misslyckades planen genom fördraget i Nijmegen
1679, där Sverige återfick sina förlorade
områden. Biogr. av A. Hüsing (1887).
Galenlt, miner., se Blyglans.
Galènos, grek. (lat. Galènus), en av
forntidens inflytelserikaste läkare och medicinska
skriftställare (129—199 e. Kr.), son till
arkitekten Nikon i Pergamon. Redan tidigt
hänfördes G. av Aristoteles’ och Theofrastos’
arbeten, som han kommenterade. Sedan studerade
han medicin i Smyrna, Korint och Alexandria,
där man flitigt vinnläde sig om anatomien, dock
endast på djurkadaver. Blott för osteologien
brukade användas människoskelett. Efter nio
års resor återvände han 157 till Pergamon,
blev läkare vid det med Asklepiostemplet
förenade gymnasiet och samlade där en rik
kirur-gisk erfarenhet. Fördriven från Pergamon,
vistades G. i Rom 162—166 e. Kr., kom 169
till kejsarna Lucius Verus och Marcus
Aure-lius i lägret vid Aquileja, blev s. å. livmedikus
hos den sistnämndes son sedermera kejsar
Commodus och fanns i Rom ännu 197.
G. utvecklade ett exempellöst mångsidigt
författarskap, omfattande medicinens alla
områden (fysiologi, anatomi, patologi, terapi
o. s. v.) samt även filosofi, retorik och
grammatik. över 100 äkta skrifter äro bevarade,
dessutom en del i arabisk eller latinsk övers.;
den mest lästa och kommenterade är »Techne
iatrike» (Läkarkonsten) el. »Ars medica», som
sammanfattade hela hans system, övriga
hu
vudarbeten äro »Anatomiska undersökningar»,
»Kroppsdelarnas bruk», »Hippokrates’ och
Platons läromeningar», »Om de sjuka
kroppsdelarna» m. fl. Huvudupplagan av G:s
skrifter, utg. av C. G. Kühn (22 bd, 1821—33),
är otillräcklig och skall ersättas av en ny,
utg. i det av akademierna i Berlin, Leipzig
och Köpenhamn ombesörjda »Corpus
medi-corum Graecorum» (hittills, 1928, 3 bd).
G. strävade att åstadkomma en konsekvent
förbindelse mellan medicinens enskilda delar
på så sätt, att de grenar, som tjäna
sjukbehandlingens praktiska uppgift, skulle
omedelbart uppbyggas på dem, som giva
upplysning om sjukdomars väsen och orsaker.
De senares grundval skulle vara kännedomen
om den friska organismen. Utgångspunkten
för det hela bilda därför den normala
anatomien och fysiologien; härpå grunda sig
sjukdomsläran och läran om läkemedlens
verkan och på dessa slutligen terapien. Ingen
har inom medicinen åtnjutit så länge obestritt
anseende som G., ty ända till inemot mitten av
1500-talet var han den aldrig motsagda,
ofelbara medicinska auktoriteten. E. N-n.
Galeo’bdolon, bot., se P 1 i s t e r.
Galeödes, zool., se Skorpionspindlar.
Galeön, krigsskepp på 1500- och 1600-talet
i Frankrike och Spanien; liknade galären men
var högre och kraftigare; brukades som
transportfartyg av spanjorerna i Amerikafart.
Galeopithècus, zool., se Pälsfladdraren.
Galeo’psis, bot., se Dån.
Galeotti [-å’ti], VineenzoTomaselli,
italiensk-dansk balettmästare (1733—1816).
Född i Florens, kom 1775 till Köpenhamn,
där han blev balettmästare vid Kungl.
teatern. G. grundläde den danska baletten.
Galérius, Gaius G. Valerius
Maximi a n u s, romersk kejsare (d. 311 e. Kr.). Var
tidigare herde och soldat, utnämndes 293 e. Kr.
av Diocletianus till caesar, besegrade 298
perserna och blev 305 jämte Constantius Chlorus
augustus (överkejsare). Efter varjehanda
stridigheter blev Licinius medkejsare. G. var
bitter fiende till kristendomen men måste i ett
edikt 311 erkänna dess existensrätt. H. Sgn.
Galeshurg [géiTzbäg], stad i Illinois, U. S.
A., 250 km s. v. om Chicago; 23,834 inv. (1920),
därav 1,980 svenskfödda. En svensk-lutersk
församling i G. bildades 1851 av L. P.
Esbjörn, och T. N. Hasselqvist verkade där
1852—63.
Gäleus, zool., se H a j a r.
Galfred (Geoffrey) frånMonmouth.
walesisk krönikeskrivare (omkr. 1100—54); en
tid ärkedjäkne i Monmouth, 1102 vald till
biskop i S:t Aseph. Hans »Historia regum
Britanniae» (avslutad 1147) byggde på Gildas’
och Nennius’ krönika, fabler, legender och en
ymnig fantasi. Denna sagoskildring av
Bri-tanniens äldre tider blev vida spridd, åtnjöt
länge högt anseende och låg till grund bl. a.
för senare framställningar av Artursagan (jfr
Bretonska romaner).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
