Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallas, Matthias, Campo, Lucera - Gallatin, Albert - Gallaudet, Thomas Hopkins - Gallbildningar, Galler, Cecidier - Gallblommor - Gallblåsa - Gallbräcka - Galldrivande medel, Cholagoga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3,21
Gallatin—Galldrivande medel
328
och därför ej vuxen sådana motståndare som
Banér och Torstenson. Dessutom hemfallen
åt dryckenskap (även efter dåtidens mycket
liberala uppfattning), saknade han förmåga
att upprätthålla nödig disciplin och synes ej
ha ägnat tillbörlig omsorg åt arméns
för-plägnad. Detta hade till följd, att flera av
G:s fälttåg slutade med arméns fullständiga
upprivande utan några större strider, vilket
inbragte honom spenamnet »härfördärvaren».
Att G. dock upprepade gånger fick
överbefälet och till slut blev hovkrigsrådets
president talar dock för att han var bättre än
sitt rykte. P. S-son.
Gallatin [fr. uttal galatå/, eng. gäTotin],
Albert, amerikansk statsman av
schweizisk härkomst (1761—1849). Var född i
Genève, emigrerade 1780 till Nordamerika samt
blev först affärsman
och språklärare i
Boston, sedermera
jordägare i Pennsylvania,
i vars legislatur han
sedan 1790 intog en
inflytelserik ställning.
Han var 1795—1801
led. av kongressens
representanthus (antife-deralist) samt 1801—
13 U. S. A:s
finansminister (under
Jeffer-son och Madison).
För
siktighet i lånepolitiken, iver för
statsskuldens nedbringande, energiska åtgärder för de
nationella resursernas fria utveckling samt
kraftigt hävdande, även mot fördomar bos det
egna partiet, av behovet av en nationalbank
kännetecknade hans om stor skicklighet
vittnande finanspolitik. G. sändes 1813 till
Petersburg för att åvägabringa rysk medling i
kriget mot England. Jämte J. Q. Adams och
Th. F. Bayard var han 1814
fredsunderhand-lare i Gent, förhandlade 1815 i London om ett
handelsfördrag, var 1816—23 ambassadör i
Paris och avslöt som utomordentligt
sändebud 1826—27 i London ett handels- och
gräns-regleringsfördrag. Han var 1831—39
president för Förenta staternas bank och ägnade
sina sista år åt forskningar om indianernas
kultur. G. var konsekvent frihandlare. Han
utgav flera politiska ströskrifter (t. ex. »The
Oregon question», 1846) och ett par
banbrytande arbeten på indianforskningens område
(1836, 1845). Hans saml. skr. utgåvos av H.
Adams (3 bd, 1877). Biogr. av H. Adams
(1879) och J. A. Stevens (1886). V. S-g.
Gallaudet [gälåde’t], Thomas Hopkins,
grundläggare av dövstumundervisningen i
Amerika (1787—1851). G. upprättade 1817
och ledde till 1830 Amerikas första
dövstum-institut i Hartford i Connecticut. På G:s
initiativ upprättades efter dess mönster flera
andra institut i Amerika. (Pr.)
Gallbildningar, Galler, Cecidier,
sjukliga tillväxtförändringar, som frambringas på
växterna av främmande parasitiskt el.
symbio-tiskt levande organismer. De framkallas
oftast av kemiska retningar, som utgå från de
senare, vilka kunna vara antingen växter
(svampar och alger) eller djur (insekter,
spindlar, maskar), och bestå antingen i starkare
tillväxt av vissa celler eller vävnadspartier,
organ eller organkomplex eller i nybildningar
eller hämningar av tillväxten. 1 de flesta
fall lever gallorganismen parasitiskt i gallen,
mera sällan är det fråga om symbios, så att
även värdväxten har nytta av gallbildningen
(bakterieknölar på baljväxter). De av djur
framkallade g. kallas zooceeidier och
benämnas då efter de djurgrupper, som
framkalla desamma, t. ex. de av kvalster
orsakade g. acarocecidier o. s. v., och äro vida
talrikare än de, som framkallas av växter
(f y t o c e c i d i e r). Galldjuren, c e c i d o z
o-e r n a, anträffas bland nematoder,
gallkval-ster (se d. o.), skalbaggar, steklar
(gall-steklar, se d. o., bladsteklar, parasitsteklar),
skinnbaggar (bladlöss, bladloppor, sköldlöss),
tvåvingar (gallmyggor, se d. o.), fjärilar och
blåsfotingar. G. äro av mycket växlande form
och anträffas på växternas olika delar,
företrädesvis på dikotyledoner. därvid oftast på
buskar och träd och på fleråriga växter. På
rötter förekomma mera sällan g. och då i form
av knölar och ansvällningar (nematoder på
rovor, vinlusen på vinstocken, vivlar på
kålrötter). Vanligare äro de på knoppar, som
antingen ej förändras i högre grad eller också
utbildas till galläpplen. På skottaxlarna
bildas stora ansvällningar (gallmyggor på sälg
och pil), i skottspetsarna ofta bladrosetter,
»dubbla blommor», genom att skottaxeln
förkrymper (gallmyggor på sälg); mera
djupgående förändringar av skotten förorsakas av
barrlössen (sed. o.). Sömntorn kallas en g. på
nyponbusken (jfr G a 1 1 s t e k 1 a r).
Bladgal-lerna äro av mycket växlande byggnad;
ibland visa de sig som ett vitt eller rött,
filtaktigt överdrag (gallkvalster), ibland som
säck- el. punglika utväxter (almbladlusen)
eller som en inrullning eller veckning av hela
bladet eller dess kanter (häggbladlusen). Jfr
bilder på vidstående plansch. I. T-dh.
Gallblommor, könlösa, som skyltningsorgan
tjänstgörande blommor, vilka förekomma hos
många växter, t. ex. kantblommorna hos
blåklint och hortensia (se även Dubbla
blommor och Ficus). Vid
trädgårdsodling kallas blommor, som ej sätta frukt, t. ex.
hanblommorna hos gurkor, för g. G. M-e.
Gallblåsa, hos människan en päronformig,
8—14 cm lång reservoar för gallan; ligger på
undersidan av högra leverfliken och når med
sin tjockända till främre skarpa leverkanten
(se Människan).
Gallbräcka, petrogr., se Bräcka 2.
Galldrivande medel, Cholagöga,
läkemedel, som öka gallavsöndringen och främja
uttömning av galla i tarmen. De givas i allm.
för att häva hinder (slemproppar, helt små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
