Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galldrivande medel, Cholagoga - Galle, Point de Galle - Galle, Johann Gottfried - Gallé, Émile - Galléglas - Gállego - Gallego, Juan Nicasio - Gallegos - Gallén (Gallén-Kallela), Axel (Akseli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Galle—Gallén
330
gallstenar o. dyl.) i gallans utförsvägar.
Endast helt få sådana medel äro erkänt
verksamma. Vissa beståndsdelar i födan, t. ex.
produkter av äggviteämnenas digestion i
magsäcken (albumoser och peptoner),
extraktiv-ämnen ur kött, sannolikt även fett, kunna
öka gallavsöndringen, så även salicylsyrat och
bensoesyrat natron, vissa avföringsmedel,
såsom rabarberrot och jalapa, samt vissa salter
(natrium- och magnesiumsulfat,
karlsbader-salt), en del alkaloider samt flyktiga oljor,
mentol och kamfer. C. G. S.
Galle [gal], förr Point de Galle, stad
på s. v. kusten av ön Ceylon; 39,073 inv.
(1921). Anlädes 1518, var länge öns främsta
hamn men har överflyglats av Colombo.
Galle, Johann Gottfried, tysk
astronom (1812—1910). Blev 1835 observatör vid
observatoriet i Berlin
och var 1851—97
direktor för
observatoriet i Breslau. 23 sept.
1846 upptäckte G. den
av Leverrier
förutbe-räknade planeten
Nep-tunus (se d. o.). G:s
arbeten behandla dels
meteorologiska, dels
astronomiska ämnen.
Han lämnade 1875 ett
värdefullt bidrag till
bestämningen av sol-
parallaxen samt upptäckte tre kometer. S. A-f.
Galle, Peder, teolog och
universitetslärare (f. trol. på 1450-talet, d. omkr. 1538).
Inskrevs 1476 som student i Bostock och
anställdes, efter att senast 1482. sannolikt
i Uppsala, ha blivit magister artium, som
lärare vid Uppsala univ., till en början inom
fil. fakulteten. Ilans föreläsningar äro delvis
ännu bevarade, bl. a. en 1485 given kurs.
Sedan G. 1500 i Siena förvärvat teol.
doktorsgrad, för vilken han berett sig genom
studier i Leipzig från 1498. torde hans
lärarverk-samhet i Uppsala ha förlagts till teol.
fakulteten. Samtidigt var han bisittare i Uppsala
domkapitel, där han slutligen steg till
scho-lasticus (ledare av prästutbildningen i stiftet),
vilken befattning han innehade ännu 1531.
Hans teologiska lärdom och katolska
övertygelsetrohet gjorde honom till en
förgrundsgestalt i kampen mot reformationen på
1520-talet. Särskilt ryktbar är G. därigenom, att
han mot Olaus Petri först i skriftligt
meningsutbyte och därefter, på riksdagen i Västerås
1527, i en offentlig disputation framträdde
som den gamla trons talangfulle och
energiske, ehuru i ordalagen hovsamme
försvarare. Ett av G:s skriftliga inlägg i striden,
det i början av 1527 författade svaret på »de
tolv spörsmålen», trycktes av Olaus Petri i
maj s. å. med dennes vederläggning (se
»Samlade skrifter av Olavus Petri», I, 1914). Litt.:
K. B. Westman, »Reformationens
genombrottsår i Sverige» (1918). G. C-n.
Gallé [gale’], Émile, fransk konstnär
(1846—1904), bosatt i Nancy. Vann
världsrykte på glastillverkningens område. Han
representerar ett ytterst förfinat naturstudium
i behandling såväl av form som av färg.
Särskilt motiv ur växtvärlden behandlade han
med en känslighet, som vittnar om starkt
personligt omsatta intryck av japansk konst.
Även som möbelkompositör blev G. högt
ansedd. Rikt representerad i museer i Paris och
utlandet, även i Nationalmuseum i Stockholm.
Monogr. av L. de Fourcaud (1903). G-g N.
Galléglas, se Gallé, É., och Glas.
Gällego [ga’ljägå], flod i n. ö. Spanien, från
Pyrenéerna till Ebro (mitt emot Zaragoza);
175 km lång, ej segelbar.
Gallego [galjä’gå], Juan Nicasio, spansk
präst, politiker och skald (1777—1853). Blev
som liberal deputerad fängslad 1814 och
sedermera driven i landsflykt av reaktionen.
Hemkommen från Frankrike 1828, beklädde G.
flera framskjutna poster och blev 1845 senator
på livstid. G. var högt uppburen för sin
patriotiska, klassiskt formade diktning, mestadels
elegier, sonetter och oden, av vilka »El dos de
Mayo» och »Defensa de Buenos Aires» (1807)
äro mest berömda. Se Rivadeneira, bd 67.
Gallegos [galjä’gås], invånare i Galicien.
Gallén (sedan 1905 Gallén-Kallela),
Axel (A k s e 1 i), finländsk målare (f. 1865
26/4), titulärprofessor. Växte upp på finsk
landsbygd, studerade i Helsingfors från 1881,
i Paris från 1884, om
somrarna likväl i
hemlandet, började som
utpräglad realist och
uppenbarade en frisk
och stark
målarbegåv-ning (bondetyper,
naturstudier). G. började
vid 1890-talets inbrott
behandla
»Kalevala»-myternas fantasigestalter och blev genom
sina många verk på
detta område
banbry-tare för en rent
nationellt betonad konst.
Hans sökande efter en
form, lämpad för
den
na idékrets, förde honom till en primitiv,
dekorativt förenklad stil, kraftig i linjer och färg,
intensiv i uttrycket (»Sampo smides»,
»Kul-lervo förbannande», »Kullervo på krigsstråt»
m. fl.; några av dessa ämnen behandlade i
fresker i Finlands byggnad på
Parisutställningen 1900 samt i Studenthuset i
Helsingfors). Hans universella läggning och
flödande rika verksamhet sträcker sig från kärv
realism till symbolistiskt idémåleri, från
storstilat väggmåleri (mausoleet vid Björneborg,
fullb. 1905) till porträtt, vävnadsmönster,
träskulptur, glasmålning, etsning och möbelkonst.
G:s bostad i Ruovesi uppfördes efter hans
egna ritningar i allvarlig allmogestil och på-
Akseli Gallén-Kallela.
Självporträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
