Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 8. Fröman - Gullabo / 347-348 (1928) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galt, Peder - Galten - Galton, sir Francis - Galtonia - Galtonpipa - Galtström - Galtåsen - Galuppi, Baldassare - Galvani, Luigi (Aloisio) - Galvanisera - Galvaniska element

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den indirekt skyldige G., som dömdes till
döden av riksrådet och halshöggs 31 aug. s. å.
G:s depescher från Sverige 1622—24 äro utg.
(med inl.) av N. Ahnlund i Hist. Handl., 26:1
(1920). Jfr Chr. Bruun, »Slaget på Kolberger
Heide» (1879).

        B. H–d.

Galten, Mälarens västligaste fjärd,
begränsas i ö. av Strömsholmsåsen och står genom
Kvicksund i förbindelse med Mälarens
huvuddel. Till G. flyta Kolbäcksån, Köpingsån,
Hedströmmen och Arbogaån, vilken förbindes
genom Hjälmare kanal med Hjälmaren.



Galton [gå’ltən], sir Francis, engelsk
naturforskare (1822—1911), kusin till Ch. R.
Darwin. Efter några resor, bl. a. till
Sydafrika i sällskap med Charles J. Andersson,
ägnade sig G. åt
ärftlighetsforskning och
framställde i
tidskriftsuppsatsen »Theory of
heredity»(1875) sin
teori om »stirp», d. v. s.
de anlag, som finnas i
den befruktade
könscellen och som dels
bilda kroppen, dels direkt
överföras till
könscellerna hos den nya
individen och som
sålunda ej påverkas av yttre
villkor. I »Natural inheritance» (1889)
framlade han den statistiska metod, som gjort
honom ryktbar; om t. ex. längden hos ett
antal föräldrar och deras vuxna barn
jämfördes, fann han en variation mot ett givet
medeltal; de få abnormt långa och korta
personernas längd korrigerades något inom nästa
släktled. Ur dessa variationsresultat drog han
oriktiga slutsatser om individernas utveckling
och övergav den riktigare stirpteorien. G.
stiftade ett institut för ärftlighetsforskning,
som skulle arbeta på mänsklighetens
förbättring eller, som han kallade den, eugenics
(»eugenik»). G. skrev bl. a. »Narrative of an
explorer in Tropical South Africa» (1853),
»Meteorographica» (1863), där han påvisade
anticyklonerna, »Decipherment of blurred
fingerprints» (1893) m. fl. arbeten om
daktyloskopien samt »Memories of my life» (1908).
Han fick 1909 knightvärdighet. Monogr. av
K. Pearson (2 bd, 1914—24).

        E–k N–d.

Galtōnia, växtsläkte av fam. Liliaceae. I
trädgårdar odlas den i Natal inhemska G.
candicans (Hyacinthus candicans), som har stora,
hängande, vita blommor i klase på en omkr.
60 cm hög stängel.

Galtonpipa [gå’ltən-], fys., sluten pipa av
mikrometriskt föränderlig längd för
åstadkommande av (ohörbara) toner med mycket
högt svängningstal.

        G. N.*

Galtström, järnbruk i Njurunda socken,
Medelpad. Omfattar masugn och såg. Tax.-värde
130,000 kr. (1926). Äges sedan 1903 av Sunds
a.-b. G. privilegierades 1672 och 1673;
brändes av ryssarna 1721. Numera nedlagt.

Galtåsen, Västergötlands högsta berg, i
Hössna socken, ö. om Ulricehamn; 362 m ö. h.

Galuppi [-o’pi], Baldassare, italiensk
tonsättare (1706—84): förste kapellmästare
vid San Marcokyrkan i Venezia och
konservatoriedirektör där; en av de främsta
representanterna för den venezianska operan vid
1700-talets mitt. Han skrev jämte allvarliga
operor en del i den då nya buffastilen.

        T. N.

Galva’ni, Luigi (Aloisio), italiensk
läkare, naturforskare (1737 9/9—98 4/12). Blev 1766
prof. i anatomi i Bologna. G:s anatomiska
arbeten utmärka sig för stor noggrannhet och
många nya, fina iakttagelser. G. vann sin
stora berömmelse genom en i avh. »De viribus
electricitatis in motu musculari
commentarius» (1791) framlagd upptäckt (se
Galvanisk elektricitet), enl. vilken, som
han tydde den, muskeln fungerade som en
liten Leidenflaska, vars båda beläggningar
motsvarades av utsidan och det inre av
muskeln. Urladdning skedde genom nerverna
och metallerna. G. trodde sig härmed ha löst
livets gåta och ansåg elektriciteten identisk
med livskraften. Rätta tolkningen av
fenomenet lämnades av Volta. G. tillkommer i alla
händelser den stora förtjänsten att icke endast
ha fattat upptäcktens vikt utan även ha väckt
hela den samtida vetenskapliga världens
intresse för densamma. F. ö. ådagalades senare,
att djurens muskler och nerver dock faktiskt
kunna ge upphov till elektriska strömmar
(jfr Djurelektricitet). — G:s samlade
arbeten utgåvos i 5 bd 1841—42.
Dokument ang. honom utgåvos 1879 av C.
Malagola. — G:s porträtt återges på vidstående
plansch.

        K. L.*

Galvanisēra, ett gängse, ehuru oegentligt,
uttryck för förzinka, t. ex. om föremål av
järn. Jfr Förzinkning och
Galvanoteknik. — Subst.: Galvanisēring.

Galvaniska element, gemensam benämning
på alla de elektriska strömkällor, där
elektrolyter spela en viktig roll vid energialstringen.
G. kunna framställas antingen genom
kombination av metaller och elektrolyter eller också
enbart av elektrolyter (s. k.
vätskeelement). Visserligen förekomma i de senare
även kontaktställen mellan metaller och
elektrolyter, men dessa äro alltid så ordnade, att
de upphäva varandra. Vätskeelementen spela
i praktiken ej så stor roll men äro av
utomordentligt teoretiskt intresse. Enklast
erhåller man ett g. genom att delvis nedsänka två
i beröring med varandra varande metaller i
en elektrolyt. Den förste, som iakttog den
elektriska ström, vilken därvid uppkommer,
var Galvani (se d. o.), varefter Volta (se
d. o.) klarlade förloppet.

Den äldsta formen av g. är elektrisk
el. Voltas stapel, som består av en
mängd på varandra uppstaplade zink- och
kopparskivor med mellanlägg av i utspädd
svavelsyra fuktade tygstycken. Senare
ersatte Volta tygstyckena med glasbägare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>