Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
Gamla Uppsala
372
Bild 1. Plan av Gamla Uppsala kyrka. a-)-b
1100-tals-kyrkan, b-f-c nuvarande kyrkan, d sannolika
sträckningen av en träbyggnad från vikingatiden på samma
plats (hednatemplet?).
en betydande tingsplats, vilken roll det
sedermera i ett årtusende behöll. Där talade
Gustav Vasa 1526, 1527, 1529 och 1531 till
allmogen, som enl. gammal sed strömmade
samman där vid Eriksmässan, då
helgonkonungens ben i procession ditfördes från
domkyrkan i Uppsala. Dessa Eriksmässor kunna
betecknas som fortsättningar av de stora blot,
som under hednatidens slutskede firades i G.
och blivit särskilt bekanta genom Adams av
Bremen skildring av förhållandena omkr. 1070.
Då uppehölls ännu i G. hednisk gudsdyrkan,
oaktat stora delar av den uppländska
befolkningen sedan länge voro kristna. Vart nionde
år, skriver Adam, firades en för alla Sueonias
landskap gemensam högtid i Ubsola. Offren
pågingo i nio dagar, blodet frambars som
försoningsoffer åt gudabilderna i templet, och
kropparna upphängdes i den närbelägna lunden.
Templet beskrives såsom rikt smyckat med guld.
I dess mitt stod bilden av Tor, den mäktigaste
guden, och på ömse sidor Odens och Frejs
bilder. En gyllene kedja syntes hänga ovan
det branta taket och omsluta templet. Dettas
yttre har sålunda trol. varit smyckat dels
med en hög, genombruten och i drakhuvuden
slutande takkam, dels med sniderier i en bred,
runtom löpande fris under takfoten, vilket
allt finner goda motsvarigheter i den nordiska
träbyggnadskonstens alster från äldre
medeltiden, särskilt stavkyrkorna. Nära templet
fanns en källa, vari man brukade nedsänka
en människa levande; endast om den offrade
ej återfunnes, skulle folkets (på tinget
fattade) beslut bli fastställt.
Templet var enl. Adam placerat på en öppen
plats (ett torg) med kullar omkring, liggande
så, att de liksom bildade en teater. Dessa
kullar äro efter all sannolikhet Kungshögarna.
Platsen för tempeltorget, lunden och källan
bör då sökas inom den av G. kyrka och
kyrkogård till större delen upptagna platån mellan
högarna och kungsgårdstomterna. På denna
platå har man funnit såväl förmodade rester
av offerlunden som ej mindre än tre
brunnar. Naturligast vore under dessa
förhållanden att söka templets plats just där G.
kyrka nu ligger, mitt bland forntidsminnena.
Den grävning, som 1926 företogs under
kyrkans golv, har också visat, att under
vikingatiden en av väldiga trästolpar buren
träbyggnad stått här. De grövsta, omkr. 70 cm vida
stolparna synas ha bildat en inre fyrkant,
omgiven av en tredubbelt större. Denna
byggnad hade nedrivits och dess tomt omsorgsfullt
jämnats och höjts genom jordpåfyllnad
avsevärd tid före den nuv. stenbyggnadens
uppförande. Trol. har en anspråkslös träkyrka
då stått där, ty flera kristna gravar voro
nedgrävda från denna nivå.
Tidpunkten för påbörjandet av den stora
stenkyrkan torde i det närmaste ha
sammanfallit med den utan tvivel i demonstrativt
syfte företagna hitflyttningen av den
uppländska missionens centralledning från
landskapets största dåtida handelsort, Sigtuna,
där en biskop fanns redan under Adams tid
och där flera ståtliga stenkyrkor redan före
slutet av 1000-talet uppförts. Den äldsta
Uppsaladomen var i stort sett av samma typ
som Sigtunakyrkorna: den hade korsformig
grundplan och ett stort, av åtta grova
murpelare uppburet torn över korsmitten; koret
och tvärskeppsarmarna hade absider i ö.
Då en Uppsalabiskop f. ggn omtalas 1141
och då Erik den heliges grav reddes i G. 1160,
är det sannolikt, att den skildrade
katedralens egentliga byggnadsperiod infallit under
årtiondena omkr. 1150. Kort före 1200-talets
mitt härjades den av elden, som lämnat
mycket tydliga spår efter sig. Efter
våd-elden återställdes endast koret och
korsmitten, vars sex åt tvärskeppsarmarna och åt v.
vettande bågöppningar igenmurades. Resten
av byggnaden har under tidernas lopp
raserats, så att nu endast dess grundvalar och
murarnas understa skift finnas bevarade
under kyrkogårdens förhöjda markyta, där de
1896 ånyo blottades i hela sin utsträckning.
Den avsevärda reduktionen var en naturlig
följd av att G. mycket snart visat sig
otjänligt som säte för biskopar (efter 1164
ärkebiskopar). Visserligen bevarade orten intill
Gustav Vasas tid sin betydelse som mötesplats
vid enstaka med marknader förbundna ting
och religiösa fester, men någon egentlig stad
synes aldrig ha funnits där, på sin höjd en
motsvarighet till de större delen av året
folk-tomma kyrkstäder, som intill sen tid bevarat
sin betydelse i Sveriges nordligare bygder.
Planerna på ärkesätets förflyttning hade
redan 1215 avancerat så långt, att påvligt
tillstånd därtill utverkades; de förverkligades
1273 i enlighet med ett beslut av konung och
råd 1270 samt med stöd av ett påvebrev från
1258, vari stadgades bibehållandet av
Upp-salanamnet. Man fick nu till biskopssäte
handelsplatsen östra Aros vid Fyrisåns
dåtida mynning. — Den omständigheten, att
östra Aros snart förlorade sitt ursprungliga
namn för det i ärkebiskoparnas titulatur
bibehållna namnet Uppsala, har vållat, att den
yngre medeltidens svenska historieskrivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
