Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Geijer, E. G.
468
tillkom »Du bar ditt kors», den yppersta;
8 av hans psalmer fingo plats i 1819 års
psalmbok (dessutom är »Jag vet en hälsning
mera kär» intagen i »Nya psalmer», 1921). Tills,
m. A. A. Afzelius utgav G. »Svenska folk-visor»
(3 dir, 1814—17); till ett mindre antal visor
samlade han själv text och melodi, men hans
huvudsakliga bidrag till arbetet var avh. »Om
den gamla nordiska folkvisan» och »Om
om-kvädet i de gamla skandinaviska visorna».
Mot Lings överdrivna förväntningar om
forn-ålderns förmåga att inspirera en ny diktning
och konst reagerade G:s goda omdöme i en
utmärkt avh., »Betraktelser i afseende på
nordiska mythernes användande i skön konst»
(i Iduna 1817).
Från mars 1815 hade G. under prof. Fants
tjänstledighet fyra terminer framåt hållit
historiska föreläsningar i Uppsala med
enastående framgång; han hade regelbundet ett
åhörarantal av 200—300 pers. 12 febr. 1817
utnämndes G. till prof, i historia vid Uppsala
univ. och höll 27 mars sin inträdesföreläsning
på latin: »De principatu orbis terrarum
Eu-ropæ» (Om Europas världsvälde; efter
ny-funnet manuskript i »Sami, skr.», II, 1923).
1818 utkom »Feodalism och republikanism»,
hans första betydande skrift på det historiska
området, 1820 »Thorild. Tillika en filosofisk
eller ofilosofisk bekännelse», en huvudsakligen
kunskapsteoretisk avh., som föranledde ett
det bildade Sverige upprörande åtal för
hä-delse med anledning av några uttalanden om
treenighetsläran, samt 1823 »Nytt ’ett och
annat’ i anledning af frågan om akademiska
jurisdiktionen», G:s mest utförliga
statsrätts-liga arbete.
Skrifterna om feodalismen och om
jurisdiktionen visa G. som anhängare av »den
historiska skolan» och särskilt starkt påverkad
av Adam Müller. Han polemiserar mot
lärorna om naturrätten och
samhällsfördraget: Människorna ha aldrig börjat som
en hop individer, utan själva början är
redan ett mänskligt helt. Bakom denna tanke
ligger G:s ännu ej fullt utvecklade
person-lighetsfilosofi, som lär ett ursprungligt
förhållande av ömsesidighet mellan människorna.
Originellt är uppvisandet, att det finnes en
historisk motsvarighet till samhällsfördraget
i de europeiska samhällena: de fria
husböndernas förbund sinsemellan och med konungen.
Denna författning ger exempel på den
republikanska principen, vilken G. sätter mot den
feodala, som utgår från familjeförbindelsen och
finner uttryck i konungens förhållande till sitt
husfolk, konungaföljet. G. följer dessa
sam-hällsprincipers tävlan och sammantvinning i
europeisk statsutveckling och ger därmed både
upplysningens och romantikens skilda
samhällsgrundsatser, fördraget och den naturliga
förbindelsen, historiskt fäste. En sådan
genetisk undersökning var en äkta Geijersk tanke;
han visade därmed det sinne för och den
uppskattning av historisk empiri, som skiljer
honom både från upplysningens och från den
tidigare romantikens statsrättsteoretiker. En
mer utpräglat politiskt konservativ läggning
har G:s avh. om jurisdiktionen. Den utför den
romantiska statslärans betraktelse av staten
som en organism och försvarar existerande
korporationer och stånd såsom nödvändiga
enskilda organ i statens helhet.
1825 utgav G. »Svea rikes häfder», I,
omfattande forntiden och inledd med den
berömda essän »Sveriges natur». För
samlingsverket »Gesehichte der europäischen Staaten»
utarbetade han det samtidigt på tyska och
svenska utkommande verket »Svenska
folkets historia» (3 dir, 1832—36), som
avhandlar Sveriges historia t. o. m. Kristinas
regering. 1838 utkom i Sv. akad:s handlingar
»Teckning af Sveriges tillstånd och af de
förnämsta handlande personer under tiden från
konung Carl XII:s död till konung Gustaf
III:s anträde af regeringen». Slutligen
utgav G. den refererande översikten »Konung
Gustaf III:s efterlemnade och femtio år efter
hans död öppnade papper» (3 dir, 1843—45).
G. satte som huvudmål för sin
historieskrivning att skildra det svenska statslivet i dess
sammanhängande utveckling. Han står långt
framom frihetstidens svenska historieskrivning
och är även överlägsen samtidens (Fryxell,
Strinnholm) i insikt om det politiska livets
sammanhang och i objektiv historisk
uppfattning; han är den förste vetenskaplige svenske
historieskrivaren i modern mening. G. är ock
den förste svenske historiker, som förmått se
hur varje tid i sina brytningar och skeenden
har sitt allvar och sin nödvändighet; han talar
på ett ställe om hur i vissa historiens
händelser »den nödvändighet, vars dolda kraft
eljest avlägse fruktas, kryper så lågt, att
man känner sig fattas oeh föras av dess
oemotståndliga fart»; man erfar också i G:s historia
omständigheternas determinerande makt. De
uppträdande personerna skildrar G.
huvudsakligen i deras sammanhang med statslivet;
han är förnämt sparsam med
personkarakteristiker och anekdotberättelser. Då och då
upplyses G:s framställning av reflexioner,
vilka äga en sådan tankens gedigenhet, att
de undgått att åldras och mycket bidraga
till hans historiska arbetens klassiska värde.
G:s opartiska historiska uppfattning
framträder även däri, att han i sin
historieskrivning visade sig obunden av sin egen
konservativa statsrättsliga spekulation.
Enligt denna skulle adeln gemensamt med
prästeståndet bilda det offentliga ståndet och
framför övriga representera statsintresset, medan
bönderna skulle tillhöra det närande ståndet
och blott medelbart tjäna staten. I sin
historieskrivning undersökte G. däremot på vad
sätt stånden i varje tid förhållit sig till
stats-enheten. Det framgick då, att adeln icke
alltid företrätt riksenheten men att stundom
bönderna framför andra samhällsklasser
representerat det offentliga intresset. Som his-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
