Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geijer, Bengt Reinhold - Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Geijer, E. G.
466
titulär bergmästare, 1787 t. f. och 1790 ord.
överdir. vid Kontrollverket i Stockholm. Han
ägde från 1797 Rörstrands porslinsfabrik (se
Rörstrand). G. blev 1790 led. av
Vet.-akad. och var fullmäktig i Järnkontoret 1796
—1815.
Geijer, Erik Gustaf, historieskrivare,
skald, tänkare och tonsättare (1783 12/i—1847
23li); se släktöversikten. G. föddes på
Ran-säters bruk i Värmland; hans föräldrar voro
brukets ägare Bengt Gustaf G. och Ulrica
Magdalena Geisler. Det måttligt bärgade
hemmet var genomträngt av en allvarlig anda
men samtidigt musikaliskt och sällskapligt;
vinteridrott och dans stärkte ungdomens
krafter och levnadsglädje. G:s lyckliga barndom
har bidragit att dana hans harmoniska
personlighet och bildar erfarenhetsbakgrunden
till hans starka betonande av familjens etiska
och sociala betydelse. Hans härstamning från
en industriidkarsläkt har också grundlagt den
uppskattning av det mänskliga arbetet i alla
dess former, vilken utmärker honom som
historiker och samhällstänkare; detta drag
skiljer G. från hans samtids flesta svenska
romantiker och utgör en förutsättning för hans
senare brytning med dem. En äldre släkting,
kapten Bengt Gustaf v. Rappolt, införde honom
i den högre musikaliska konsten (Haydn och
Mozart) och bidrog att väcka hans litterära
intressen. G. avgick våren 1799 från Karlstads
gymnasium och avlade hösten s. å.
studentexamen i Uppsala. Hans studieår fylldes av
en tung och långvarig bildningskamp; han
studerade filosofi, historia och klassiska språk.
Av de akademiska lärarna var Benjamin
Höijer ensam av betydelse för G.
Sensommaren 1803 skrev G. 20-årig »Äreminne öfver
Sten Sture», som inlämnades till Sv. akad:s
tävlan i ämnet och vahn dess stora pris.
Skriften röjer författarbegåvning och förebådar med
betonande av bondeståndets forna roll och
faran av aristokratiskt fåvälde i någon mån G:s
senare avoghet mot mellanmakter i det
svenska samhället. G. disputerade 1806 för
filosofiska graden med »De ingenio politico medii
ævi» (Om medeltidens samhällsanda; »Sami,
skr.», I, 1923). Med en avh. 1808, »De stilo
historico apud Romanos» (Om den historiska
stilen hos romarna; »Sami, skr.», I, 1923),
sökte han, ehuru förgäves, vinna en docentur
i latin. Båda dessa skrifter röja starkt
inflytande av Schellings historiefilosofi. Sedan
G. 1809 förlovat sig med Anna Lisa
Lillje-björn, dotter till Knut Lilljebjörn (se d. o.)
på Odenstad i Värmland (giftermålet ägde
rum 1816), reste han till England som
informator för en köpmansson. Vistelsen där, till
aug. 1810, öppnade för G. skilda sidor av ett
stort samhällsliv och riktade honom med nya,
fortverkande intryck. Hemkommen skrev G.
ett svar på Sv. akad:s prisfråga för 1810:
»Hvilka fördelar kunna vid menniskors
moraliska uppfostran dragas af deras
inbill-ningsgåfva?», och fick ånyo stora priset.
Skrif
ten sammansmälte tankar av Kant, Schiller
och Schelling samt är i sin uppskattning av
en teoretisk uppfostran, som gör den unge
beredd att möta erfarenhetens värld med
bestämda principer och frisk tankekraft, ett
vältaligt uttryck för nyhumanistisk åskådning.
Det där antydda angreppet på upplysningens
sens-communfilosofi och nytt ighetslära
fortsatte G. i »Om falsk och sann upplysning med
afseende på religionen» (1811); dess dugliga
kärna är det unga 1800-talets vetenskapliga
hänförelse. »Om historien och dess
förhållande till religion, saga och mythologi» (s. å.)
har osjälvständigt upptagit SchelHngska
tankar men innehåller därjämte antydningar om
G:s senare historiefilosofi.
Några akademikamrater, mest
värmlänningar, däribland G., hade på initiativ av
Jakob Adlerbeth i febr. 1811 bildat Götiska
förbundet (se d. o.). Dess anledning var
depressionen efter Finlands förlust, dess syfte
att väcka en fosterländsk allmänanda, det nya
däri, som skilde dess program från 1700-talets
stoiska eller Rousseauanska dygdelära, var den
historiska känsla, som sökte en kraftkälla i
de nationella och nordiska minnena, särskilt
av fornåldern. Sin stora litterära och
nationella betydelse fick förbundet genom sin på
G:s förslag upprättade tidskrift Iduna. 1 dess
första häfte, h. o. h. skrivet av G.,
framträdde han som skald med bl. a. »Manhem»,
»Gustaf Eriksson», »Vikingen» och
»Odal-bonden», som mottogos med värme både av
den gamla och av den nya skolans
representanter och delvis blivit klassiska. G:s
första poetiska skede är huvudsaki.
begränsat till 1811—14; med fosterlandets
ändrade ställning, inträdande professorsplikter
och historiskt författarskap tystnade hans
diktning för lång tid. I G:s
ungdomsdiktning kunna urskiljas tre huvudgrupper: de
egentliga götiska dikterna, som uttrycka
ungdomlig bragdlust, hylla manlig fattning
inför ödets växlingar eller det tysta
uppbyggande arbetet, det senare med dold men
ej mindre intensiv polemik mot fåfänglig
napoleonsk erövringspolitik, vidare de
bergs-och skogsromantiska dikterna, av vilka blott
»Den lille kolargossen» i anslutning till
folkvisan nått fulländning, medan andra
(»Bergsmannen». »Svegder») tyngas av lärd
nyromantisk naturmystik, samt slutligen några dikter,
hyllande det värmländska landskapet (de blå
bergen i »Vallgossevisa» och »Förändring»),
vilka tillhöra de första yttringarna av svensk
hembygdslyrik. En efterverkan av G:s i
England väckta Shakespeareintresse var hans
övers, av »Macbeth» (1812). Nyromantiken
åsyftade också gentemot upplysningens
för-ståndskultur en väckelse av religiositeten;
G. kunde med sin från barndomshemmet ärvda
ostörda religiösa känsla okonstlat ansluta sig
härtill och utgav 1812, med anledning av
psalmbokskommitténs tillkomst året förut,
»Försök till psalmer» (16 stycken). Senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
