Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gemmer - Gemmi - Gemmipara - Gemsbock - Gemsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489 Gemmi—Gemsen 490
den på längden genomborrade valsen, med en
axel av metall eller elfenben, rullades i
av-tryeksämnet, vax el. dyl. Kägelformen synes
härstamma från Assyrien; gravyren utfördes
i käglans basyta. Även i Egypten förekom
urspr. cylindergemmen, som under 4:e
dynastien avlöstes av den halvrunda sigillstenen
med gravyren på den plana bottensidan och
med översidan utformad efter skarabén,
solgudens symbol. Omkr. 1600—1400 f. Kr.
stod glyptiken på Kreta synnerligen högt;
de graverade stenarna formades nu som
platta pärlor eller linser, vilka buros som
halsprydnader och ej avsågo att tjäna till
sigillstämplar. I Babylonien behandlade
gravyren på sigillcylindrarna religiösa scener
och ämnen ur gudasagorna, i Persien, vars
glyptik påverkades från egyptiskt och
grekiskt håll, förhärligade gembilderna konungen
och hans bragder, på Kreta hade man stort
intresse för demoner och djur. Först i
Grekland, på 500-talet, upptogs människan som
motiv; utom gudomligheter, djur och
fantasifigurer förekommo krigare, ryttare, kvinnor,
musicerande eller i toalettbestyr o. s. v. G.,
som ånyo fick praktisk användning för
sigillavtryck, infattades oftast i ringar. Joniska
gemgravörer överförde stenskärarkonsten till
Italien, där i synnerhet etruskerna upptogo
och utvecklade den.
Under 400- och 300-talet f. Kr. mognade
den grekiska glyptiken, och under de
närmaste århundradena, då tekniken fulländades
ytterligare, utfördes antikens första större
kaméer. Av stort värde är porträttglyptiken.
Alexandria och Antiokia voro huvudorter för
kaméskulpturen; i Alexandria tillkommo
glyp-tikens märkligaste arbeten, Tazza Farnese och
de båda s. k. Ptolemaioskaméerna. Tazza
Farnese är namnet på en låg skål eller ett
fat (i Neapel) av sardonyx, 200 mm i
diameter; på ena sidan är en figurscen, som
symboliserar Nillandets fruktbarhet, på den
andra ett gorgonhuvud skulpterade; kamén
kom till Neapel från Lorenzo de’ Medicis
samlingar. Den ena Ptolemaioskamén (i Wien),
av sardonyx i nio skikt, 115X113 mm,
framställer ett mans- och ett kvinnohuvud; bland
olika tolkningar torde den, att bilderna
återge Alexander den store och Olympia, vara
den antagligaste. Den andra
Ptolemaioskamén (i Leningrad), som skänktes av
kejsarinnan Joséphine av Frankrike till kejsaren
av Ryssland, liknar den föregående.
Utomordentliga prov på grekisk-romersk glyptik
i Italien vid tiden för Kristi födelse och i
första årh. e. Kr. äro Gemma Augustea (i
Wien), av sardonyx, 180X220 mm, med bilder,
som visa Tiberius, år 12 e. Kr., hyllande
Au-gustus. Den största av de antika
sardonyx-kaméerna är Le grand camée de la Sainte
Chapelle (i Paris), i fem färgskikt, 310X265
mm (se färgplansch). Pariskamén anses
framställa Germanicus’ triumf; Ludvig IX skall
ha förvärvat den från Konstantinopel. Ung.
samtidiga med dessa praktkaméer äro några
kejsarbyster i bergkristall, chalcedon o. a.
dyrbara material; även dylika alster av
sten-skärarkonst bruka benämnas kaméer, i
synnerhet i den utländska facklitteraturen.
Antikens g. äro av största betydelse för
kännedomen om nu förlorade berömda
skulpturer, vilka ofta avbildades på de små
ädel-stensytorna. Efter Konstantin den store
kommo hela gemsamlingar till Konstantinopel,
bl. a. Germanicuskamén, som nu finnes i
Paris. Germanicus’ triumf uttyddes som en
biblisk scen, och praktstycket bars med i
kyrkliga processioner. Någon självständig
glyptik av betydelse kan man ej spåra under
medeltiden, men då tillvaratogos för
pryd-nadsändamål antika g. samt insattes i
kyrkliga och profana guldsmeds- och textilarbeten.
Under renässansen vaknade åter intresset för
glyptik som självständig konstart; i Italien
utfördes nu g. med porträtt av stort värde.
Även kopierades antika g. I Florens,
Milano och Rom verkade de förnämsta
ädel-stensgravörerna, som ofta voro framstående
medaljgravörer. Under 1500- och 1600-talet
spreds konstskickligheten till det övriga
Europa för att på 1700-talet, under
nyklassicismen, alldeles särskilt blomstra upp.
Numera finnas föga intresse för glyptik och få
utövare av denna. — Samlingar av graverade
ädelstenar, daktyliotek, funnos under
antiken hos furstar och konstälskare samt
vid templen. I Florens (Uffizierna) finnes
Me-dicéernas stora gemsamling; betydande
samlingar även i Neapel, Rom (Vatikanen), Paris,
Berlin (omkr. 11,800 n:r) och Leningrad (omkr.
15,000 n:r). Dylika samlingar men med
av-gjutningar i svavel eller glas voro synnerligen
omtyckta under nyklassicismen. Katarina II
av Ryssland ägde en avgjutningssamling med
28,000 n:r. — Litt.: A. Furtwängler, »Die
antiken Gemmen. Geschichte der
Steinschnei-dekunst im klassischen Altertum» (3 bd, 1900);
G. Lippold, »Gemmen und Kameen» (1922); H.
Gebhart, »Gemmen und Kameen» (1925). E.L-k.
Ge’mmi, pass i Bernalperna, i schweiz. kant.
Valais; 2,329 m ö. h. G. förenar Leukerbad
med Kandersteg. över G. leder en i klippan
uthuggen smal väg förbi djupa avgrunder.
Gemmipära (av lat. ge’mma, knopp, och
pa’rere, alstra), bot., kallas blad, på vilka
ad-ventivknoppar (jfr Adventiva) uppkomma,
ss. hos begonia, BryophyUum och ängskrasse.
Gemsbock, se O r y x.
Gemsen, Rupicäpra rupicäpra, hovdjur av
gemsantiloperna (jfr Antiloper). Kroppen
är kraftig, benen långa och starka, klövarna
täml. klumpiga. Hornen hos båda könen stiga
lodrätt från hjässan och äro i spetsen
hak-formigt bakåtböjda. Längden är 1,1 m, höjden
75 cm och vikten 4Q—45 kg. Pälsen är rätt
tjock, om sommaren rostbrun, om vintern
ovan brunsvart, under vit. G. finnes i
Syd-och Mellaneuropas bergstrakter, där den helst
uppehåller sig i det övre skogsbältet. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
