Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genberg, Paulus - Gendarmer - Gêne - Genealog - Genealogi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
Gendarmer—Genealogi
494
hade G. plats i kyrkolagsutskottet och blev led.
av kyrkolagskommittén. 1860 utnämndes han
till teol. dr och blev 1871 led. av Sv. akad.
Mångsidigt lärd, utrustad med glänsande
vältalighet och
dialektisk skärpa, klar
politisk blick och stor
administrativ
duglighet, satte G. på alla
de områden, till
vilka hans verksamhet
sträckte sig, djupa
märken och vann
berättigat erkännande.
I läroverkens historia
ingrep han genom det
viktiga cirkuläret 6
juli 1849 om
elemen
tarläroverkens omorganisation.
Universitets-statuterna 1852 äro utfärdade av honom. I
representationsförslaget 1848 tog han aktivt del.
— Bland G:s skrifter märkas, utom akademiska
dissertationer, uppsatser i »Studier, kritiker
och notiser» (1842—43), »Belysning och
granskning af Hegelska philosophiens hyperboreiska
referering» (1846; en mot F. G. Afzelius
riktad motkritik) och »Inträdestal» (över
Reu-terdahl; i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1796»,
d. XLVII). »Valda skrifter af P. G.» utgåvos
av O. Swahn (2 bd, 1876—78). — Jfr O. Swahn,
»P. G.» (1880); J. A. Eklund, »Från en
studieresa i Tyskland 1840—44. Efter P. G:s
dagboksanteckningar och bref »(i Kyrkohist. År sskr.,
V, 1904), »P. G., hans filosofiska åskådning»
(1905) och »Biskop P. G.» (1925). A. G-w.
Gendarmer [JapdaYmor] (fr. gens (Parmes,
beväpnat folk) kallades under senare delen
av medeltiden de i järn klädda och tungt
väpnade riddarna. De första stående
trupperna i Frankrike bestodo av g. med deras
följen. Det harneskklädda rytteriet i alla
länder fick snart detta namn, som efter hand
överflyttades till det tunga kavalleriet. —
Omkr. 1800 upptogs namnet gendarmeri
för de trupper till häst och till fot, som voro
avsedda för ordningens upprätthållande och i
sådan egenskap, vare sig de räknades till
armén eller ej, stodo delvis under den civila,
delvis under den militära myndigheten. — I
Sverige skall vid krigstillfälle organiseras
ett fältgendarmeri; se
Krigspolis-tjänst. M. B-dt.
Géne [^an], fr., obehag, tvång, bryderi. —
Sans géne [sä $a’n], fr., obesvärad,
rättfram. — Genant [Jena’ijt], obehaglig,
brydsam.
Genealog, släktforskare (jfr Genealogi).
Genealogi (av grek, geneä, härkomst, och
lo’gos, lära), släktforskning, släktvetenskap;
i inskränkt mening härledning, stamtavla,
släktregister. — G. delas i en systematisk
del, om grunderna för släktläran, dess källor,
metod och indelning, samt en tillämpad del,
som efter dessa principer framställer olika
släktöversikter. Dessa kunna göras i grafisk
form som a n t a v 1 a (en persons förfäder) el.
stamtavla (ibland stamträd — en
stamfaders ättlingar inom egen släkt el. samtliga
avkomlingar). Utförliga släktöversikter
uppställas numera vanl. i tabellarisk form (varje
familjefader bildar särskild tabell).
Släktböcker, ättartavlor el. ättartal lämna
fullständigare översikter, medan släktkalendrar
huvudsaki. innehålla uppgifter om levande personer.
Av systematisk genealogisk litt. märkas
följ, arbeten: O. Lorenz, »Lehrbuch der
ge-sammten wissenschaftlichen Genealogie» (1898);
E. Heydenreich, »Handbuch der praktischen
Genealogie» (2 bd, 1913); J. Wretman,
»Siäkt-vetenskapen» (1924; innehåller även bibliogr.
uppgifter samt översikt av otryckt
genealo-giskt material i Sverige). En bibliografisk
översikt av tryckt litt. ger J. A. Almquist,
»Svensk genealogisk litteratur» (1905); jfr
även Biografi.
Av äldre svenska släktforskare må nämnas
Rasmus Ludvigsson (se d. o.), J. Messenius
(»Theatrum nobilitatis suecanæ», 1616) och J.
Peringskiöld (»Ättartal för Svea och Götha
konungahus», 1725).
Rörande furstliga släkter (jfr Furste) se
t. ex. fransk handbok av A. Stokvis (3 bd,
1888—93), tysk av O. Lorenz (3:e uppl. 1908)
och J. P. F. Königsfeldt, »Genealogiske tabeller
over europæiske fyrstehuse» (ny uppl. av T.
B. Cold 1910), samt Almanach de Gotha. De
svenska kungasläkterna behandlas av bl. a.
S. Rosenhane i »Svea Rikes konungalängd»
(1789) och V. Örnberg i »Svenska ättartal»
(se nedan). För översikts- och kalenderlitt.
om svensk och (ej furstlig el. mediatiserad)
utländsk adel jfr art. Adelsmatrikel.
De av G. Anrep tidigare utgivna ättartavlorna
utkomma från 1925 i ny, reviderad uppl. av
G. Elgenstierna (se d. o.). Av vikt är Jully
Ramsays arbete »Frälsesläkter i Finland intill
Stora ofreden» (1909—16). I Danmark
inflyter ett antal fullständiga släktöversikter i
varje årg. av Danmarks Adels Aarbog (1884
ff.; separatuppl., »Stamtavler», av A. Thiset,
9 bd, 1884—1918). Jfr vidare för
Storbritannien G. E. Cokayne, »The complete peerage»
(ny uppl., hittills 6 bd, 1910—26), och för
Frankrike »Dictionnaire des familles
fran-gaises» (hittills 19 bd, 1903—27).
För icke adliga svenska släkter se G.
Anrep, »Svenska släktboken» (3 bd, 1871—82);
[V. Örnberg], »Svensk slägtkalender» (årg.
1—4, 1885—88) och dess forts. »Svenska
ättartal» (årg. 5—14, 1889—1908); K. A. K:son
Leijonhufvud, »Ny svensk släktbok» (1901—
06); T. Uggla och V. Ljungfors, »Svenska
släkter» (1908—15); O. C. Ahlström, »Norrländska
slägter» (2 bd, 1890—92); arbeten om
Got-landssläkter, utg. av A. Kinberg (2 bd. 1889
—97), E. Nyberg (1910) och C. J. Hallgren
(1926), samt den av G. Elgenstierna utgivna
»Svenska släktkalendern» (årg. 1 för 1912—
årg. 9 för 1927). Ett organ för svensk
släktforskning blev det 1876 stiftade Svenska
Auto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
