Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologi - Geologiens historia - Geologien i Sverige - Litt. - Geological society of London - Geologisk - Geologiska formationsserien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Geological society of London—Geologiska formationsserien
552
Zittel, medan Adolphe Brongniart och O. Heer
ha fört växtpaleontologien betydligt framåt.
Senare hälften av 1800-talet var för g. en
synnerligen fruktbringande period, och
framstegen fortsättas i våra dagar. Det
mikroskopiska bergartsstudiet (petrografien) har
högeligen främjat kännedomen om
bergarternas sammansättning och byggnad, och genom
tillämpning av fysikaliska kemiens lagar har
man börjat få säker kännedom om de fysiska
förhållanden, under vilka mineral och
bergarter bildas och omformas. — Bergskedjornas
byggnad har varit föremål för ivrigt arbete
med Alperna som utgångspunkt (A. Escher
von der Linth, 1807—72, E. S u e s s,
1838—1914, och A. H e i m, f. 1845). — Bland
uppslag, som under senare tider kommit i
förgrunden, må nämnas utnyttjandet av
geo-fysikaliska undersökningar (se Geofysik).
För tydningen av jordens ytformer
(geomor-fologi; se Geografi, sp. 539) har
glacial-teoriens genombrott varit av stor betydelse,
och glacialgeologien brukar ofta
räknas som en särskild gren av g. Bland dess
främsta representanter märkas A. P e n c k (f.
1858) och E. Brückner (f. 1862), vilken
sistnämnde sedan 1906 utger Zeitschrift für
Gletscherkunde.
Geologien i Sverige. Redan tidigt intog
Sverige en framstående plats inom g. U. H j ä
r-ne (1641—1724), M. Bromelius (1679—
1731), Kilian Stobæus (1690—1742) och
A. Celsius (1701—44) utgåvo för sin tid
märkliga avh., bl. a. om Östersjöns
vattenstånd. Linné tolkade synnerligen väl
geologiska förhållanden från resorna genom
Sveriges landskap, och från honom härrör den
första profilen genom Kinnekulles
kambro-siluriska lager. J. G. Wallerius (1709—
85) och A. F. Cronstedt (1722—65)
författade framstående systematiska handböcker
i mineralogi, och T. Bergman (1735—84)
utgav 1766 en »Physisk beskrifning öfver
jordklotet», som framför allt skildrade de
geologiska företeelserna. D. Ti las (1712—72),
S. G. Hermelin (1744—1820) och V. H
i-s inger (1766—1852) ägnade sig åt Sveriges
geologiska utforskning, och de två sistnämnda
upprättade t. o. m. geologiska kartor. N. G.
Sefström (1787—1845) gjorde iakttagelser
om räfflornas riktning men tillskrev dem en
stor »rullstensflod». Paleontologien fick
uppsving genom G. Wahlenberg (1780—1851),
J. W. Dalman (1787—1828), Sven
Nilsson (1787—1883) och V. Hisinger samt
senare N. P. Angelin (1805—76).
Paleonto-logiska och stratigrafiska arbeten fortsattes
av G. Lindström (1829—1901), G. L i
n-narsson (1841—81), S. L. Törnquist
(1840—1920), B. Lundgren (1843—97) och
A. G. Nathorst (1850—1921), som senare
övervägande ägnade sig åt växtpaleontologien.
Inom mineralogiens, petrografiens och
gruv-geologiens områden utfördes stora arbeten av
A. J. Erdmann (1814—69), A. Sjögren
(1822—93), A. E. Nordenskiöld (1832—
1901), Hj. Sjögren (1856—1922) och A. E.
Törnebohm (1838—1912), den förste, som
i Sverige tillämpade den mikroskopiska
petrografien på g. Glacialgeologiens framsteg
betecknas av namnen O. Torell (1828—1900)
och senare A. G. Nathorst, A. G. Högbom
(f. 1857), G. De Geer (f. 1858) och H.
M u n t h e (f. 1860). — Den svenska geologiska
forskningen har fått rika impulser genom de
från Sverige utgångna polarexpeditionerna.
Jfr vidare Geologiska föreningen
i Stockholm och
Geologkongresser samt Sveriges geologiska
undersökning.
Litt.: G. Lindström, »Geologiens grunder»
(1857; 2:a uppl. 1859; efter Lyells »Elements
of geology» och »Principles of geology»); A. G.
Nathorst, »Jordens historia» (1888—94; efter
Neumayrs »Erdgeschichte») och »Sveriges
geologi» (1894) ; W. Ramsay, »Geologiens
grunder» (1909; 2:a uppl. 1912). Jfr även A. G.
Högbom, »Geologiens utveckling under
nittonde århundradet» (1921). K. A. G.
Geological society of London [d^iålå’d^ikøl
sosåPiti øv la’ndøn], se Geologiska
föreningar.
Geologisk, som har avseende på geologien.
Geologiska formationsserien. De geologiska
avlagringarna sammanfattas under
gemensamma synpunkter, särskilt ålder och
bild-ningssätt, och de olika enheterna av bergarter
få sin motsvarighet i en tidsavdelning med
analog benämning. Denna indelning har
småningom fullkomnats, och en serie har
uppställts, vars enheter kallats formationer
(numera har internationellt beslutats, att den
först i engelsk och fransk litteratur
använda benämningen system skulle
föredragas framför den väsentligen tyska
formation). Den tid, under vilken ett system (en
formation) avlagrats, kallas period. Flera
system ordnas samman till en grupp, och
tiden för en grupps bildning kallas era. Den
indelning av de geologiska formationerna, som
f. n. användes, grundar sig på de geologiska
förhållandena i n. och v. Europa samt vilar
till stor del på den tabell över lagren i
England och Wales, som William Smith (se d. o.)
1799 uppställde. Som ett uttryck av vår tids
erfarenhet i stratigrafien kan man framställa
följ, formationsschema:
V. Neo- el. cenozoiska gruppen:
kvartärformationen,
tertiär formationen.
IV. Mesozoiska gruppen:
kritformationen,
juraformationen,
triasformationen.
III. Paleozoiska gruppen:
permiska formationen (dyas),
karbonformationen (stenkolsformationen),
devon formationen,
kambro-siluriska formationen (indelas i
översilur, ordovicium och kambrium).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
