Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geolog - Geologi - Geologiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Geologi
550
Om stats geolog se Sveriges
geologiska undersökning. G. A-ff.
Geologi, läran om jorden, den vetenskap,
som har till uppgift att utforska, undersöka
och beskriva dels jordens byggnad, dels dess
tillkomst och historia. Som vetenskap är
sålunda g. å ena sidan deskriptiv (beskrivande),
å andra sidan analytisk och historisk. G:s
arbetsfält har alltjämt vidgats, och enstaka
grenar ha utvecklats ganska självständigt,
stundom under närmande till
hjälpvetenska-perna. varför en strängt logisk indelning av
g:s hela område är förenad med svårigheter.
Utom det att g. i vidsträckt omfattning
bygger på de matematiska, fysiska och kemiska
vetenskaperna samt står i innerligt samband
med de biologiska, står den även i beroende
av både mineralogi och paleontologi, vilka
förr räknades till g. Följ, indelning torde
närmast motsvara vetenskapens nuv. ställning:
I. Allmän geologi:
A. Beskrivande del:
a) fysiografisk g.,
b) petrografi,
c) geotektonik.
B. Analytisk del; dynamisk g.:
a) extern dynamik,
b) intern dynamik.
II. Historisk geologi el. stratigrafi.
Fysiografisk g. behandlar jordens
form, storlek, ytbeskaffenhet och fysiska
förhållanden. Den står i nära samband med
geografi och geofysik (se dessa ord).
Petrografi behandlar med utgångspunkt från
mineralogien de olika bergarterna, det
material, varav jordskorpan är uppbyggd, och
geotektonik jordskorpans byggnad, dess
arkitektur. Dynamisk g. behandlar de
krafter, som varit eller äro verksamma för
att åstadkomma jordskorpans nuv. tillstånd,
och deras verkningssätt. Alltefter de olika
krafternas natur och inverkan på jordytan:
utifrån (exogent) eller inifrån (endogent),
delar man den dynamiska g. i extern och intern.
Historisk g. el. stratigrafi
sysselsätter sig med jordens utvecklingshistoria, de
geologiska avlagringarnas ålders- och
ordningsföljd, samt har till grundval och
huvudhjälpmedel paleontologien. Om g. behandlas
för ett visst område, talar man om
regional g., och om man för ett dylikt
sammanfattar dess geologiska förhållanden under ett
bestämt geologiskt tidsskede, kallar man en
sådan syntetisk framställning p al eo ge
o-g r a f i. — Utom sin rent vetenskapliga har
g. också en mycket stor praktisk betydelse:
Bergsbruket och industrien behöva dess hjälp
för att förskaffa nödiga råämnen,
jordbruket behöver kännedom om den jordmån, där
kulturväxterna skola odlas (agrogeologi och
marklära), och ingenjörvetenskapen behöver
en ingående kännedom om jordskorpans
struktur och dess bergarter.
Geologiens historia. Som vetenskap är g.
ganska ung. Först under renässansen kan
man tala om vetenskaplig behandling av
geologiska frågor, t. ex. hos Lionardo da Vinci.
Den förste lärde, som med någon rätt kan kallas
geolog, är dansken N i co 1 a u s Steno el.
Niels Steensen (1638—86). När de
beskrivande naturvetenskaperna vid mitten av
1700-talet, huvudsaki. genom Linné,
grundligt omstöptes, fick också g. en rikare
utveckling, men det egentliga omslaget kom här
något senare. Som g:s omskapare får man
räkna tysken A. G. Werner (1750—1817),
som kring sin lärostol vid bergsakademien i
Freiberg samlade en stor krets lärjungar.
Werner ordnade såväl mineral som bergarter
efter ett bestämt, strängt system och indelade
de senare efter ålder och läge. Han ansåg
alla bergarter, med undantag endast för de
recenta vulkanernas produkter, bildade i
vatten som kemiska eller mekaniska sediment.
Emellertid tolkade andra geologer, särskilt
skottarna Hut ton och P 1 a y f a i r, en del
bergarter såsom vulkaniska eller plutoniska,
stelnade från glödande flytande tillstånd, och
härom kom en långvarig strid att stå emellan
»neptunister» och »plutonister». Werner och
hans lärjungar hade i början övertaget, men
sedan en av Werners förnämsta lärjungar,
Leopold von Buch (se d. o.), uttalat sig
för en moderat plutonism, vann denna åsikt
mer och mer terräng, och Alexander von
Humboldts auktoritet bragte plutonismen
sådana framgångar, att striden var avgjord
vid Werners död, om också efterdyningar
kunde spåras långt in på 1800-talet. De
ledande paleontologerna i början av 1800-talet,
C u v i e r och d’O r b i g n y, förklarade
olikheterna i den fossila världen under de olika
geologiska perioderna på så sätt, att
gränserna mellan dessa betecknades av stora
revolutioner på jordklotet, varigenom hela den
organiska världen tillintetgjordes; genom en
ny skapelse tillkommo så nya organismer,
vilka togo jorden i besittning. Denna
katastrof- el. kataklysmteori rönte emellertid
motsägelser, särskilt från Charles Lyell
(1797—1875), som 1830—33 i sina »Principles
of geology» uttalade, att förändringarna i
jordskorpan under förflutna jordperioder hade
sin orsak i krafter, likartade med dem, som
nu äro verksamma (a k t u a 1 i s m, se d. o.).
Aktualismen gav ett starkt stöd åt Darwins
utvecklingslära, då den först framställdes. G.
i sin ordning rönte sedan stort inflytande av
utvecklingstankens genombrott. Den bestämda
åldersföljden av fossilen i de olika geologiska
formationerna konstaterades säkert genom
William Smith (1769—1839). 1799
lämnade han en tabell över lagren i s. och ö.
England jämte deras fossil, vilken är
upphovet till det formationsschema, som ännu
användes (jfr Geologiska formation
s-serien). Bland märkesmännen på
djurpale-ontologiens och stratigrafiens område under
1800-talet må nämnas Cuvier, d’Orbigny,
So-werby, Murchison, Quenstedt, Barrande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
