Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gerhard den stridbare (greve av Oldenburg och Delmenhorst) - Gerhard, Eduard - Gerhard, Johann - Gerhardt, Karl Friedrich - Gerhardt, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Gerhard, E.—Gerhardt
586
ståthållare 1466—70, att åt sig uppbygga ett
eget välde. P. E-t.
Gerhard [gè’rhart], E du ard, tysk
arkeolog (1795—1867). Vistades i Italien 1822—37
och verkade, efter en studieresa till
Grekland, i Berlin som museitjänsteman, från
1844 som prof. Bland G:s arbeten märkas
»Antike Bildwerke» (1827—44), »Auserlesene
griechische Vasenbilder» (4 bd, 1840—58),
»Etruskische Spiegel» (4 bd, 1843—68; ett 5:e
bd 1884—97 av Klügmann och Körte) samt
beskrivningar över minnesmärken av olika
slag från antiken. Biogr. av O. Jahn (1868).
Gerhard [gè’rhart], J o h a n n, tysk lutersk
teolog (1582—1637). Steg tidigt till höga
kyrkliga ämbeten (superintendent i Heldburg
1606, generalsuperintendent i Koburg 1615)
men mottog 1616 med
glädje en kallelse till
prof, i Jena. Där
utvecklade han en
mångsidig,
inflytelserik verksamhet som
sin tids erkänt främste
teolog och de
protestantiska furstarnas
rådgivare i de mest
olika frågor. Sitt
dogmatiska system
nedlade G. i »Loci
commu-nes theologici» (9 bd,
1610—22; ny uppl. 1863—95); den stränga
in-spirationslära G. här förfäktar fick vägledande
betydelse för den följande ortodoxien. I sitt om
mycken lärdom vittnande symboliska arbete
»Confessio catholica» (4 bd, 1634—37; 2:auppl.
16"9) anförde G. ett rikt, framför allt från
kyrkofäderna hämtat bevismaterial för den
evangeliska lärans sant »katolska» och
ortodoxa karaktär. G. var också en flitig
upp-byggelseförfattare. Särskilt i den mycket
spridda skriften »Meditationes saerae»
märkes inflytande från J. Arndt. G:s teologi bär
genomgående ett visst skolastiken
uppmjukande praktiskt drag, framträdande bl. a. i
hans distinktion mellan fundamentala och
icke fundamentala trosartiklar. Litt.: E.
Tröltsch. »Vernunft und Offenbarung bei J.
G. und Melanchthon» (1891); R. Hupfeld,
»Die Ethik J. G:s» (1908); O. Ritschl,
»Dog-mengeschichte des Protestantismus», I (1908)
och IV (1927). (G. A-n.)
Gerhardt [$erä’r], Karl Friedrich,
fransk kemist (1816—56). Var 1844—48 prof,
vid fakulteten i Montpellier och utgav 1844
—45 »Précis de chimie organique», vari han
först uttalade de idéer om homologa och
hete-rologa serier i den organiska kemien, vilka
han sedermera med stor framgång utvecklade.
1848 bosatte han sig i Paris, där han
betydelsefullt påverkades av A. Laurent (se d. o.).
1855 blev han prof, i kemi i Strassburg. I en
serie avh. (1849—55) framlade han sina
undersökningar över organiska serier och sin
typteori, vilka gjort hans namn oförgätligt
i kemiens historia (se Kemi). I »Traité
de chimie organique» (1853—56) nedlade han
hela sin storaitade uppfattning av den
organiska kemien. Biogr. över G. av Grimaux
och Charles Gerhardt (1900). Hans
brevväxling med A. Laurent utgavs 1918. R. T-dt.*
Gerhardt [gé’rhart], Paul, den tyska
protestantismens störste psalmdiktare (1607 12/3
—76 7/6). Som student vid Wittenbergs strängt
luterska univ. upplevde han trettioåriga
krigets hemsökelser,
uppehöll sig sedan ett
tiotal år som
privatlärare i Berlin och
anställdes 1651 som
pastor i Mittenwalde
(Mark Brandenburg).
Härifrån utgingo de
flesta av hans
psalmer och sånger,
inalles ett 120-tal, i
början spridda i enskilda
sångsamlingar, efter
hans död till större
eller mindre del införlivade med evangeliska
kyrkopsalmböcker. I 1819 års sv. psalmbok
äro n:r 136, 192, 389, 429 och 442 urspr. av
G.; i »Nya psalmer» (1921) ha tillkommit
n:r 518, 520, 524, 595, 627 och 643, av vilka
några redan på 1600- och 1700-talet
översatts till sv. »Själv nära nog fanatiskt
ortodox, var G. dock alltigenom en verklig
diktar-begåvning med ett rikt gemyt och ett för den
tiden sällsynt jämnmått i valet av
uttrycksmedel. Såväl bildval som rytm och rim stå
på höjden av vad 1600-talets skalder förmådde
prestera, och det har med rätta anmärkts,
att det hos G. finnes förebud till lyriken hos
Goethe. Trots svåra personliga sorger
bevarade G. sin frimodiga, soliga gudsförtröstan,
och den gav värme och glans åt allt vad han
såg och upplevde. Ett viktigt inslag hos G.
bildar den av J. Arndt m. fl. upptagna
me-deltidsmystiken. G:s psalmer voro från
början icke egentligen församlingssånger utan
omedelbara uttryck för hans personliga känslor
och offentliggjorda (med musik) för hemmets
andaktsstunder. Psalmer av G. ha översatts
till sv. av E. Norenius (1675), P. Brask (1690),
H. Spegel (1686 och senare), J. v. Diiben
(1725), J. Rothåf (1726), D. Granatenflycht
(s. å.), C. J. Lohman (1730), C. M. Bellman,
A. E. Friedlander, J. A. Eklund m. fl. Hela
samlingar av hans sånger äro översatta av
N. J. Cervin-Stéenhoff (1849) och J. W.
War-holm (1897). — Från Mittenwalde förflyttades
G. 1657 till Berlin men avsattes 1666 från sitt
ämbete av »den store kurfursten», då han ej
ville medverka till dennes försök att
sammansmälta lutersk och reformert bekännelse.
Sina sju sista år (1669—76) tillbragte G. som
arkidiakon i Liibben. Jfr P. Pacbaly, »P. G. als
Lyriker» (i Euphorion, XIV, 1907); biogr. av
Paul Wernle (s. å.), E. H. Rodhe (s. å.) och
H. Petrich (huvudarbetet; 1914. Li.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
