Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gerisdorferspitze - German, sir Edward - Germandö - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591
Gerlsdorferspitze—Germaner
592
Gerlsdorferspitze [ge^lsdårforjpitsa],
slovak. Gerlachovka, högsta bergstoppen i Höga
Tatra, Karpaterna, i Tjeckoslovakien; 2,663
m ö. h.
German [d$ä’men], sir Edward, engelsk
tonsättare (f. 1862). Har sedan 1880-talets slut
i hemlandet vunnit framgångar företrädesvis
som operettkompositör i Sullivans anda. G.
har även framträtt med symfonier och
symfoniska dikter; särskilt har han satt musik till
Shakespeares dramer. T. N.
Germandö, en omkr. 16 kvkm stor,
skogbe-vuxen ö utanför Luleå med två på s. ö. sidan
anordnade fyrar, varav den ena leder fartyg
från sjön in i skärgården.
Germaner (namnet av oviss betydelse), en
huvudgren av den indoeuropeiska folkgruppen.
Genom den arkeologiska och språkhistoriska
forskningen kan visshet sägas ha vunnits om
att det område, där g. utvecklade sin
sär-karaktär (»det germanska urhemmet»), var n.
Tyskland mellan Elbe och Oder, Danmark och
sydligare delen av Skandinaviska halvön med
Öland och Gotland. — De främmande folk,
med vilka g. under urhemstiden hade beröring,
voro kelter i v. och mellersta Europa, lappar
i n. Skandinavien, finnar i Finland, letter i
östersjöprovinserna och s. om dessa slaver.
Det starkaste inflytandet kom från kelterna,
vilka stodo närmast g. inom den
indoeuropeiska folkgruppen och som tidigare än de
nått en viss hyfsning till följd av sin större
närhet till kulturfolken kring Medelhavet.
Medelbart genom kelterna mottogo g. från
den antika civilisationen bildningsimpulser. Ä
sin sida saknade Medelhavsfolken länge en
verklig kunskap om g. I slutet av 300-talet
f. Kr. företog den framstående geografen
Py-theas (se d. o.) från den grekiska kolonien
Massilia (nuv. Marseille) en färd längs
Europas v. kust, genom vilken han fick kännedom
om ett germanskt bärnstensområde och ett
ännu nordligare land, Thule, sannolikt Norge.
Pytheas’ resebeskrivning rönte likväl föga
uppmärksamhet och tilltro. Först då g. gingo
till storms mot den antika kulturvärlden,
ådrogo de sig dennas uppmärksamhet.
De arkeologiska forskningarna ha
ådagalagt, att g. redan i »urhemmet» idkade
jordbruk och hade fasta boningsplatser. Deras
jordbruk torde dock, att döma av det
germanska jordbrukets beskaffenhet långt senare, på
Caesars och Tacitus’ tid (50 f. Kr.—100 e. Kr.),
ha varit föga intensivt. Till följd härav måste
överbefolkning alltemellanåt ha uppstått
bland det livskraftiga naturfolket,
förorsakande utflyttningar till nya odlingsmarker.
Redan tidigt trängde g. fram längs s.
östersjökusten ö. om Oder t. o. m. högra
Weichsel-stranden. Småningom utbildade sig härvid
inom g. tre olika folkgrupper: nord
germaner, i n., västgermaner, v. om
Oder, och östgermaner, ö. om Oder.
Nord- och östgermanernas språk förete
likheter, som tyda på gemensamt ursprung.
Västgermanerna utbredde sig i v. till Rhen och
i s. till övre Donau samt undanträngde eller
underkuvade den keltiska befolkningen. UV
löpare av dessa rörelser voro i ö. b a s t a
r-n e r n a s, i v. cimbrernas och t eu
toner nas vandringar in på romerskt område
under 2:a årh. f. Kr.
Under 1 :a årh. f. Kr. började västgermanerna
söka slå under sig även Gallien eller landet
v. om Rhen. Caesars uppträdande i Gallien
58—50 f. Kr. hindrade g. att bemäktiga sig
detta land, vilket i stället nu blev en romersk
besittning och som sådan för århundraden ett
bålverk mot g:s framträngande västerut.
Under Augustus och Tiberius sökte romarna
fåfängt underkuva germanfolken mellan Rhen
och Elbe. Under Arminius (se d. o.)
hävdade g. sin självständighet, och den
romerska påtryckningen framkallade ny
utbredning av germansk nationalitet, i det att
markomannerna 8 f. Kr. utvandrade
från landet mellan Main och Donau till det
av keltiska bojer bebodda Böhmen. Rhen och
Donau bildade sedan i stort sett romerska
rikets gräns mot det »stora Germanien»
(Ger-mania magna). För att trygga gränsen
skapade romarna en omsorgsfullt genomförd
försvarsorganisation längs Rhen ned till
Donau-linjen (se Ag r i decumates och L i m e s).
Sedan den germanska folkfloden tills vidare
hejdats, uppstod mellan romerska riket och g.
en livlig förbindelse, vilken utan att
tillintetgöra g:s nationella egenart och naturfriska
kraft var av stor betydelse för deras
utveckling. Romerska köpmän gåvo sig in i landet
ö. om Rhen och n. om Donau, och g. togo i
stor mängd tjänst i Roms härar. Romerska
mynt och industrialster spredos bland g. i
Mellaneuropa och vandrade genom
byteshandel folken emellan ända upp till
Skandinavien, där de utövade ett starkt inflytande på
den inhemska konstfliten. Å andra sidan
möjliggjorde dessa förbindelser för romarna
att erhålla kännedom om g., vilkas
förhållanden de nu fått stora anledningar att
uppmärksamma. Tacitus skrev 98 e. Kr. sitt
ryktbara arbete »Germania», som är
eftervärldens förnämsta kunskapskälla rörande g:s
samhällsskick vid början av deras historiska tid.
Det dröjde emellertid ej länge, förrän g:s
vandringslust åter gjorde sig gällande. 1 2:a
årh. e. Kr. bröto östgermanerna (se B u
r-gund, Gepider, Goter, Rugier och
Vandaler) upp från
Oder—Weichselområ-det — som i stället besattes av slaver (se
V e n d e r) — och tågade liksom förut
bastar-nerna ned mot s. ö. (goterna ända till Svarta
havet). Härigenom åstadkoms den väldiga
rörelse bland germanfolken i Mellaneuropa, som
börjar med markomannerkrigen (se M a r
korn a n n e r) och vars slutakt, den s. k. stora
folkvandringen, ledde till
västromer-ska rikets fall (se Folkvandringen) och
förde g. ut över hela v. och s. Europa, ja,
ända till n. Afrika. Några av de vandrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
