Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Germaner
594
folken dukade därvid under, ss. vandalerna i
n. Afrika och östgoterna i Italien. Andra,
ss. langobarderna i Italien,
västgöterna i Spanien, frankerna och b u
r-gunderna i Gallien (Frankrike),
uppblandades med den äldre romerska eller
romerskkeltiska befolkningen och gåvo därigenom
upphov till Europas romanska folk. I
huvudsak oblandad germansk nationalitet förblev
rådande i de skandinaviska länderna, i
Tyskland, i Nederländerna, i flamska Belgien, i
England och i tyska Schweiz. På 800- och
900-talet ägde en utvandring rum från
Skandinavien, som förde germanska folkelement
till Normandie, Neapel—Sicilien och Ryssland
(se Vikingatåg) utan att dock i dessa
länder kunna genomföra någon varaktig
förändring i folkstoeken. I nyare tid har
slutligen en germansk folkvandring försiggått
genom emigrationen (förnämligast från
England, Tyskland och Skandinavien) till
Nordamerika och Australien, vilka därigenom till
stor del germaniserats.
Liksom alla indoeuropeiska folk ha g. en
gång stått på släkt- eller ättsamhällets
ståndpunkt. Spår därav funnos kvar ännu under
historisk tid. Jordegendomen ansågs som
släktens gemensamma tillhörighet och
skyddades på flerfaldigt sätt från att komma ur
släktens ägo, ss. genom stadgande av bördsrätt
(se d. o.), genom förbud mot testamenterande
av dylik jord utan släktens samtycke, genom
arvsrättens inskränkning, då det gälkle fast
egendom, till endast män o. s. v.
Äktenskapet ingicks under formaliteter, som visade, att
det urspr. betraktats som ett fördrag mellan
brudens och brudgummens släkt. Tacitus
omtalar, att i krig varje ätt utgjorde en
avdelning för sig. Om en person förfördelades,
voro hans fränder skyldiga att hjälpa eller
hämnas honom gentemot ej blott
våldsver-karen utan även dennes fränder; härigenom
uppstodo, i synnerhet vid dråp, blodiga
ättfejder. Statsmaktens stärkande mildrade
ättmotsättningarna: den förfördelade, t. ex. den
dräptes arvinge, fick nu välja mellan att
utöva självhämnd eller att inför
statsmyndigheten (tinget) ingå förlikning, varigenom han
i försoning erhöll böter. Av böter för dråp,
i Sverige kallade mansbot, erlades visserligen
en del av dråparen och tillföll den dräptes
arvinge (arvebot), men en annan del erlades
av dråparens ätt till den dräptes (ättarbot).
Parterna själva ombestyrde vid rättegång
bevisningen. Ett vanligt bevisningsmedel var
ena partens ed, bekräftad av edgärdsmän,
urspr. utsedda bland edavläggarens fränder
(jfr Edgärdsmän). Även sedan en
verklig statsmakt uppstått hos g., berodde den
enskildes rättsförhållanden sålunda på att
han tillhörde en släkt, och
fredlöshets-domen, som tinget avkunnade över brott,
vilka ej försonades med böter, innebar, att
den brottslige ej längre fick åtnjuta ättens
skydd. Vid svårare eller skamliga missgär-
Fördragslutande germanhövdingar. Detalj av
relieferna på Marcus Aurelius’ kolonn i Rom.
ningar (nidingsverk), ss. helgerån, brytande
av förlikning, lönnmord, stöld o. s. v., ingrep
staten själv straffande. Den brottslige
betraktades då som hela samhällets fiende (»varg
i veum»), fick ej köpa sig frid med böter och
dödades, om man fick honom i sitt våld.
De äldsta germanska statsbildningarna voro
jämförelsevis små. Hos alla germanska folk
utövades statsmyndigheten av en
folkförsamling, tinget, som bestod av alla fullfria
män. Deltagarna infunno sig beväpnade och
gåvo med vapenbrak sin mening till känna.
På tinget beslöts om krig och fred samt övriga
gemensamma ärenden. I landets
underavdelningar (se Gau, Hundare och Härad)
funnos särskilda mindre ting för vederbörande
lokala krets’ angelägenheter. I allm.
utbildades lagen hos g. genom prejudikat
(»sed-vanerätt»). Man hade i minne (först senare
upptecknades och kodifierades rättsreglerna
till lagar) och tillämpade förfaringssätten vid
föregående rättsfall, och då sådana ej gåvo
ledning, stadgade tingsmenigheten en ny
rättsregel genom dom i målet. Lagen betraktades
ej som ett yttre bud utan som ett utflöde av
en i och för sig given och beståndande
rättsordning. Vid dömandet biträddes
tingsmenigheten av lagkloka män, som hos olika folk
hade olika namn, t. ex. hos tyskarna
urteils-finder, hos frankerna rachimburg och scabin;
trol. var den svenske lagmannen urspr.
en sådan.
Hos västgermanerna var på Tacitus’ tid
landstinget ensamt innehavare av
statsmyndigheten (republikanskt statsskick). Endast
vid krig valdes en gemensam hövitsman,
hertig (dux). Hos nord- och östgermanerna
synes däremot ofta ha stått en konung vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
