Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Germanos (Lukas Strinopoulos) - Germanska rasen - Germanska språk - Germansk rätt - Germer, Heinrich - Germersheim - Germinal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599
Germanska rasen—Germinal
600
G. Sverige och höll på Olaus Petri-stiftelsens
anmodan föreläsningar i Uppsala, sedermera
utgivna på sv. i samlingsverket »Kyrkans
enhet» (1921). Hj. H-t. (H. N-r.)
Germanska rasen, vetenskapligt oriktigt
men ändå ofta förekommande uttryck, nyttjat
dels för att beteckna folken med germanskt
språk, vilka ingalunda utgöra en enhetlig ras,
dels för att beteckna nordiska rasen
(se d. o.). Rbg.
Germanska språk, det allmännast antagna
gemensamma namnet på de språk, som talas
och talats av germanska folk,
skandinaver, holländare (och f 1 a m 1 ä n d a r e),
friser, engelsmän och tyskar samt
många utdöda, med dem nära besläktade
folk. Den germanska språkfamiljen är en
gren av den stora indoeuropeiska
språkstammen (se Indoeuropeiska språk).
Den indelas bäst i tre grenar: den
nordgermanska eller nordiska,
innefattande svenska, danska, norska och isländska,
den östgermanska (eller gotiska),
med gotiska, vandal iska, burgundiska m. fl.
utdöda språk, och den västgermanska,
som omfattar tyska (med lågtyska),
holländska, frisiska och engelska. Många
egendomligheter känneteckna g. till skillnad från
besläktade indoeuropeiska språkfamiljer. En
av de märkligaste är konsonantisk 1 j u
d-s k r i d n i n g, varigenom t. ex. latinskt g,
d, b motsvara germanskt k, t, p, medan lat.
k, t, p motsvara germanskt h (ch), p (th), f.
Inom vokalsystemet kan påpekas den
sam-germanska övergången av indoeuropeiskt ä
till ö (jfr lat. mäter, fnisl. modir, sv. moder).
Den strängt regelbundna utveckling a v 1 j
u-d e t fått i de starka verben, den svaga
verbböjningen och den svaga adjektivböjningen
äro andra germ. språkegendomligheter. — I
Danmark säges ibland gotiske (el.
gotton-ske) sprog i st. f. g. Tyska författare, i
synnerhet äldre, kalla ofta g. för tyska
språk. Engelsmännen tala om
teutoniska (teutonic) språk men även
germa-nic; hos dem är german oftast liktydigt med
tysk. — Litt.: En sammanfattande
framställning av den germanska filologien och alla
dess underarter föreligger i II. Pauls
»Grund-riss der germanischen Philologie» (2:a uppl.
1897—1900; 3:e uppl. under utgivning), som
även ger en utförlig bibliogr. Av tidskrifter
må nämnas Zeitschrift für Deutsches
Alter-thum. Beiträge zur Geschichte der Deutschen
Sprache und Litteratur, Tijdschrift voor
Ne-derlandsche Taal- en Letterkunde, Anglia,
Arkiv för Nordisk Filologi och Acta Philologica
Scandinavica. En sammanfattande grammatik
är J. Grimm, »Deutsche Grammatik» (nytt,
tillökat avtryck 1869—89). Kortfattade
handböcker: R. Loewe, »Germanische
Sprachwissen-schaft» (i »Sammlung Göschen», 238 och 780),
och T. E. Karsten, »Germanerna» (1925). Jfr
Urgermanska. B. H-n.
Germansk rätt. Enl. de äldsta historiska
källorna voro visserligen germanerna delade
i en mängd smärre och större folk och
stammar, men mellan dessa fanns dock stor likhet
i religion och sed, i ekonomiska, sociala och
politiska förhållanden (se Germaner), och
inom rättslivet återspeglades detta i
rätts-seder och rättsbud, som i huvuddrag synas
ha visat en enhetlig prägel och därför
sammanfattas under beteckningen germansk rätt.
Denna rätt var urspr. folkets, icke landets, rätt
och byggde framför allt på familjen, ätten,
byalaget (se By) o. a. personliga bildningar.
Rätten, som äldst var oskriven, utvecklade
sig i normala fall i fråga om sina
huvudgrunder urspr. sedvanerättsligt och nästan
omärkligt i samband med de allmänna
kulturförändringarna, ehuru det icke kan antagas,
att rätten ens urspr. skulle vid sin utveckling
ha varit undantagen från personliga
brytningar och viljeinsatser. Med tiden blir
medveten lagstiftning av allt större betydelse,
ofta utövad av kungamakten. En motsats
mellan kunglig och folklig rätt framträder.
Inflytelser från romersk och kanonisk rätt
framträda, tidigast och starkast i de
germanska stater, som lågo närmare dessa
rättssystems huvudhärdar. Från omkr. år 500
börjar man nedskriva germanska folkrätter.
Redan de äldsta avvika i många delar från
varandra och visa spår av kunglig lagstiftning
och främmande inflytande. Av dessa
folkrätter äro två avfattade för frankerna (se d. o.),
Lex Salica (omkr. 500—550) och Lex Ripuaria
(omkr. 550—800), och en för saxarna, Lex
Saxonum (omkr. 800). Langobardernas rätt
sammanfattades i Liber edictus (omkr. 650—
750). Västgöternas äldsta bevarade lag är
Codex Euricianus (omkr. 475). Se vidare
Grågås, Landskapslagar och Nordisk
rätt. Litt.: K. v. Amira, »Grundriss des
germanischen Rechts» (1893; 3:e uppl. 1913); R.
Sch röder, »Lehrbuch der deutschen
Rechtsge-schichte» (6:e uppl., utg. av E. v. Künssberg.
1922); H. Fehr, »Deutsche Rechtsgeschiehte»
(2:a uppl. 1925). K. G. Wn.
Germer [gä’r-], Heinrich, tysk
pianopedagog (1837—1913). Utgav flera ännu högt
skattade pianotekniska arbeten och en pianoskola.
Germersheini [gä’rmershåim], stad i
bayerska reg.-omr. Pfalz, vid Queichs inflöde i Rhen;
3,317 inv. (1925). — G. anlades på 1200-talet
och kom 1330 till Kurpfalz. Det intogs 1631
av svenskarna. 1685 gjorde Ludvig XIV
anspråk på G. för sin svägerska, varigenom
det s. k. pfalziska kriget (1688—97)
framkallades. 1815 gjordes G. till tysk
för-bundsfästning med ändamål att utgöra
stödjepunkt vid försvaret av Pfalz mot ett franskt
anfall. I enlighet med Versaillesfreden 1919
har fästningen nu slopats. L. af P.
Germinal [$ärmina’l], fr. (av germe, grodd),
groddmånaden, den franska republikanska
kalenderns sjunde månad, hade 30 dagar; åren
I—VII (22 sept. 1792—22 sept. 1799) började
g. 21 mars och slutade 19 april, åren VIII—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
