Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gers (zoologi) - Gers (flod) - Gers (departement) - Gersau - Gerschom ben Jehuda - Gersdorff, Joakim - Gersdorffit - Gerson (Jean Charlier) - Gérson, Levi ben (Rálbag el. Gersonides) - Gerson, Wojciech - Gersonides - Gerstenberg, Heinrich Wilhelm von - Gerstäcker, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Gers—Gerstäcker
606
Gers, ’zool., se G ä r s.
Gers [’gar], biflod frj v. till Garonne, i s. v.
Frankrike. Upprinner på Lannemezanplatån,
flyter mot n. och utmynnar strax ovanför
Agen. 178 km lång, icke segelbar.
Gers [$ar], depart. i s. v. Frankrike, i
Gas-cogne, kring Garonnes biflod Gers; 6.291
kvkm, 196.419 inv. (1926). Huvudstad: Auch.
Jordbruk, vinodling (av vinet brännes
arman-jak, se d. o.), boskapsskötsel och fjäderfäavel.
Gersau [gä’rzåu], luftkurort i schweiz.
kantonen Schwyz, på Vierwaldstättersjöns n.
strand, vid s. foten av Rigi (Scheidegg), 6 km
v. om Brunnen; 1.983 inv. (1920).
Silkesspin-nerier. Ovan G. på bergkammen
luftkuran-stalten Rigi-Scheidegg, 1.665 m ö. h. — G.
var 1390—1798 självständig republik. Europas
minsta. Kom 1803 till kantonen Schwyz.
Gerschom ben Jehuda, kallad Meor ha’gola
(»exilens ljus»), judisk talmudist (960—1030);
förestod en nygrundad talmudisk högskola i
Mainz. Han övertog de babyloniska
gaoner-nas roll som högsta instans i religiöst
rättsliga frågor. G. genomdrev på en
synodalför-samling i Worms viktiga sociala
bestämmelser (takonot), vilka erkändes som bindande
för Europas judar. (D. B-ckA
Gersdorff [gè’rs-], Joakim, dansk
statsman (1611—61). Blev riksråd 1648, ståthållare
i Köpenhamn s. å. och
rikshovmästare 1652
(efter Ulfeld). G. var
en fint bildad man
men saknade större
politisk förmåga. Han
var 1657 mycket ivrig
för krig med Sverige;
1658 kom det på hans
lott att underteckna
fredstraktaten i
Ros-kilde. På 1660 års
riksdag stod han
närmast på Fredrik UI:s
sida men spelade icke någon ledande roll.
Efter statsvälvuingen blev han riksdrots och
president i statskollegiet. P. E-t.
Gersdorffit, se Nickelglans.
Gerson [flärså’], eg. Jean Charlie r,
fransk teolog (1363—1429). Blev 1392 teol. dr
i Paris och 1395 kansler vid univ. där. 1408
blev han även pastor i kyrkan
S:t-Jean-en-Grève i Paris och vann stort rykte som
predikant. Han hyste den gallikanska
uppfattningen (se Gallikanska kyrkan) emot
påvedömet och bidrog väsentligt till
sammankallandet av det första reformkonsiliet i Pisa
1409; ehuru han ej där var närvarande, blev
hans skrift för mötet, »De unitate
ecclesias-tica», konsiliarismens mest glänsande
legitimation. I Konstanzmötet deltog han
personligen 1415—17. Där skrev han sin andra
berömda skrift, »De potestate ecclesiastica».
Han fordrade, att kyrkan ensam, icke påven,
skulle äga all kyrklig auktoritet, och yrkade
på en reformation men deltog dock i
fördö
mandet av Hus och Hieronymus av Prag.
Hatad av hertig Johan av Burgund på grund
av sin häftiga protest mot mordet på
hertigen av Orleans, måste G. därpå vistas utom
Frankrike till hertigens död (1419). G. sökte
sammansmälta den nominalistiska skolastiken
och den mystiska teologien. Mot den främst
av Birgitta från Sverige representerade
mystiken med uppenbarelser stod han dock
skeptisk. Bibeln fick tolkas endast enligt
kyrkoläran; vid denna höll G. orubbligt fast. Han
var den förste franske teolog, som vågade
begagna modersmålet till uppbyggliga skrifter.
Bikten uppdrev G. till virtuositet. Hans för
biktundervisningen skrivna »Ars moriendi»
utgavs i sv. övers, av Ericus Nicolai
(se d. o.) 1514 (om andra övers, se H. Schiick
i Samlaren 1885; jfr Djävul, bild 11). G:s
»Aff dyäfwlsens frästilse» är den första tryckta
boken på sv. (1495; ånyo utg. 1876—77;
nio-nogr. om denna övers, av S. Henning 1927).
Sami, arbeten 1483 (fullständigaste uppl.
av Du Pin 1706). Bästa monogr. över G. är
J. B. Schwab, »Johannes G.» (1858). Hj H-t.*
Gérson [ge’-]. Le v i ben, bekant under
sitt litterära namn Rälbag el.
Gerso’-n i d e s, judisk astronom, bibelforskare och
filosof (1288—1345). Vistades som läkare i
Avignon, Orange och Perpignan. G.
kommenterade Aristoteles’ då kända verk (eller
snarare Averroes’ kommentarer) samt
Penta-teuken m. fl. bibliska skrifter. Hans
religionsfilosofiska verk »Milchamot Adonai» (Guds
krig, tr. 1560; ny uppl. 1866; delvis övers,
till latin 1342) ger uttryck åt en
rationalistisk uppfattning av skapelsehistorien,
profetismen, de bibliska undren m. m. D. B-ck.
Gerson [gä’rsån], Wojciech, polsk
målare (1831—1901). Målade paradtavlor med
motiv ur polska historien och känsliga
naturbilder från Karpaterna. G. var även
verksam som konsthistoriker, författade som
lärare i konstskolan i Warschau läroböcker
samt utövade stort inflytande på flera av
Polens främsta konstnärer.
Gerso’nides, se Gérson, Levi ben.
Gerstenberg [gä’r-], Heinrich Wilhelm
von, tysk författare (1737—1823), först
officer, sedan lotteridirektör i dansk tjänst i
Altona. Efter anakreontiska smådikter
(»Tän-deleien», 1759) och »Kriegslieder eines
däni-schen Grenadiers» (1762) utgav G. »Gedieht
eines Skalden» (1766) och »Briefe über
Merk-würdigkeiten der Literatur» (1766—70; ny
uppl. 1888) och dramer, bl. a. »Ugolino» (1768),
som tillhör Sturm und Drangs
skräckdramatik. G. bidrog att i Tysklands litt. införa
fornnordiska motiv. Litt.: A. Blanck, »Den
nordiska renässansen i sjuttonhundratalets
litteratur» (1911); monogr. av A. M. Wagner
(2 bd, 1920—24). R-n B.
Gerstäcker [gä’r-], Friedrich, tysk
författare (1816—72). G. företog vidsträckta,
långvariga resor, vistades bl. a. länge i
Nordamerika, varifrån han hämtade motiv till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
