Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gioberti, Vincenzo - Giocondo, Fra Giovanni - Giocoso - Giolitti, Giovanni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
685
Giocondo—Giolitti
686
moderna italienska filosofien. Han var led.
av Giovine Italia, landsförvisades 1833,
vistades elva år i Bryssel och skrev därunder sina
förnämsta arbeten. I »Del primato morale e
civile degli italiani»
(1843) hävdade han
italienarnas
överlägsenhet över alla andra
folk och förordade ett
federativförbund av de
italienska staterna
under påvens
överhöghet; sedermera ville
han anförtro ledningen
åt konungen av
Sardinien. Sedan G. efter
händelserna 1847
under allmänt jubel
åter
vänt till Turin, var han bl. a.
konseljpresident dec. 1848—febr. 1849 och sändes som
emissarie efter slaget vid Novara till Paris
för att där utverka fransk hjälp. Detta
uppdrag misslyckades, och då G. ansåg sig
ej längre ha sin konungs förtroende,
kvar-stannade han till sin död i Paris. Under
denna tid utgav han »Del rinnovaniento civile
dTtalia» (2 bd. 1851). G. anser, att vetenskap
och religion kunna förenas endast i den
katolska kyrkans lära. Det viktigaste
problemet är förklarandet av skapelsen. G.
kritiserar skarpt Cartesius’ psykologism och vill
själv skapa en objektiv ontologism, enl.
vilken varat är den högsta principen. Varat,
som är verksamhet, skapar det existerande,
och det existerande vänder tillbaka till varat.
Gud uppfattas i en intuition, vilken
framställer honom som skapande och konkret. Sin
etiska åskådning framställde han i »Del
buono» (1842). G. påverkades starkt av
skolastiken, men i hans senare period märker
man även Hegels inflytande. — Litt.: Seydel,
»Rosmini und G.» (i Zeitschrift für
Philo-sophie und PhilosophLche Kritik, ny följd, 34
och 35, 1858—59); E. O. Burman, »Om den
nyare italienska filosofien» (1879); bibliografi
av A. Bruers (1924). C. H-m.
Giocondo [d^åkå’ndå], Fra Giovanni,
arkitekt, ingenjör och humanist (omkr. 1433
—1515). G. utförde sina första kända arbeten
i Neapel, var någon tid verksam i Verona
och begav sig omkr. 1495 på kallelse av
Ludvig XII till Amboise och Paris. Hans
tioåriga vistelse i Frankrike var av
utomordentlig betydelse för den antikiserande stilens
spridning där. Bland G:s verk märkes
särskilt en bro över Seine, Pont Notre-Dame, i
Paris. 1506 trädde G. i Venezias tjänst och
utförde framför allt viktiga kanal- och
befäst-ningsanläggningar. Sina sista år tillbragte G.
i Rom, där han 1513 blev en av ledarna av
Peterskyrkans byggande. G. utgav den första
Vitruviusupplagan (Venezia 1511). H. C-l.
Giocoso [d^åkå’så], it., mus., skämtsamt,
lekande.
Giolitti [d^ålFti], Giovanni, italiensk
statsman (f. 1842 27/io), piemontesare. G.
gjorde en rask ämbetsmannakarriär i
finansministeriet, invaldes 1882 av sin födelsebygd
i parlamentet och blev där snart bemärkt som
sakkunnig kritiker i
statsfinansiella frågor.
Han var mars 1889—
nov. 1890
skattkam-marminister i Crispis
ministär och hade maj
1892 stor del i
ministären Rudinis fall.
G. bildade nu en
vänsterministär (själv
blev han
civilminister), men hans
verksamhet för sparsamhet
och skattereformer
av
bröts snart genom ministärens inblandning
i den skandalösa Banca romanaaffären. G. lät
en kunglig kommitté utreda oegentligheterna
i Banca romana, vilken bl. a. väsentligt
överskridit sin sedelutgivningsrätt, samt
genomdrev strängare bankkontroll. Hans egen
ministär hade emellertid tidigare utsett den
nu komprometterade bankdirektören Tanlongo
till senator, och bl. a. därav begagnade sig
en parlamentarisk undersökningskommission
till angrepp mot G., vilka nov. 1893
vållade ministärens avgång. Även sökte man,
ehuru förgäves, överbevisa G. om att ha
undanskaffat bevismaterial. Stödd på
trofastheten hos sin hembygds valmän,
återvann han småningom sitt under denna
kampanj rubbade politiska inflytande. Han var
febr. 1901—juni 1903 inrikesminister under
Zanardelli, efterträdde denne som
konseljpresident okt. 1903 och avgick av
hälsoskäl mars 1905. I maj 1906 blev han ånyo
konseljpresident och inrikesminister samt
genomförde bl. a. statsinköp av flera stora
järnvägslinjer, nya järnvägsbyggnader och en rad
arbetarskyddslagar. Då efter nyvalen 1909
hans förslag om progressiv inkomstskatt och
sänkning av sockerskatten rönte starkt
motstånd, avgick G. (dec. s. å.) men bildade redan
mars 1911 sin fjärde ministär (utrikesminister
San Giuliano). Denna förvärvade genom
Tri-poliskriget 1911—12 åt Italien den
nordafrikanska kolonien Libia samt genomförde 1912
ett mycket omstritt statsmonopol på
livförsäkring och en rätt genomgripande rösträttsreform
(se Italien, historia). G. motsatte sig 1913
energiskt österrikiska krigsplanen mot
Serbien. Han avgick mars 1914, stödde s. å.
Salandras neutralitetspolitik vid världskrigets
utbrott, motverkade våren 1915 i det längsta
agitationen för Italiens inträde i kriget på
ententesidan och förblev sedan under hela
kriget i tillbakadragenhet. Efter Nittis fall
maj 1920 bildade G. en koalitionsministär
(utrikesminister Sforza), som avstod från det
Italien erbjudna protektoratet över Albanien,
träffade uppgörelse med Jugoslavien i
gränsfrågan och med militärmakt avlägsnade d’An-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
